Wilhelm von Braun är känd för att ha skrivit många dikter som aldrig publicerades i hans böcker. De cirkulerade i akademiska kretsar och deklamerades på privata sammankomster. Ofta är de av det skabrösa slaget

    Viss uppmärksamhet anbefalles när von Braun nämns som upphovsman till osignerade dikter. Genom att hans namn var känt har han uppenbarligen många gånger angetts som författare till alster som av stilen att döma inte är hans.

    Här nedan två dikter som vi hoppas verkligen kommer från hans penna.

Jag ski...

Jag skiter i ära. Jag skiter i namn.
Jag skiter i guld och i pengar.
Jag skiter i fruarnas svällande famn.
Jag skiter i flickornas sängar.
 

Jag skiter i vått, som i torrt, som i kallt.
Jag skiter i heder. Jag skiter i allt.
Jag skiter i helvetet även.
Jag skiter Gud Fader i näven.
 

Valhall

I Valhalls salar satt Oden dyster
Ej gudamjödet mer honom lyster.
Med vresigt öga och moln på pannan,
Han blickar stumt på den fyllda kannan.

 
Med spända bukar och makligt sträckta,
Av starka mjödet väl något knäckta
På ekebänkar de kämpar sitta
Och känna gratis var tärnas faderitta.

 
Och runt kring salen i långa rader,
Med trinda pattar och nakna vader,
Stå Valhallstärnor så älskogsheta
Och skära för utav galten feta.

 
Näst upp till Oden med krans för pannan,
Och på en dunder som ingen annan,
Satt pappas älskling, den gode Brage
Och slog en stridsmarsch på mjödfull mage.

 
Men bäst han sitter där och trummar
Och då och då uti skägget brummar,
Så ve och skam, ja skäms chariter,
Han lyfter låret. Den satan sk---r.

 
Det blev ett gny uti kämpasalen,
Och raskt dras handen ifrån pokalen,
Och tärnan fäller i hast sin kjol
Och smyger sakta bak kämpens stol.

 
Och uppslog Oden sitt dunkla öga,
Och lät det blicka kring i salen höga.
Han näven slungar med kraft i bordet,
Han höjer stämman, han tar till ordet:

 
Knektar, hjältar, tyst där borta luder,
det är jag som på detta bjuder.
Jag älskar sanning som var man vet.
Vem var som nyss uti salen sk-t?

 
Då raglar Brage i fylleyra
Till kungen fram med sin spända lyra.
Han tog farsgubben under kind,
Och börjar på som en västanvind:

 
Oden, fader, höge, store!
Många kämpar här det ges,
Inte gott det är att säga,
Vem den kämpen var som fes.

 
Oden, fader, höge, store!
Många tärnor här det ges,
Inte gott är då att säga,
Vem den tärnan var som fes.

 
Oden, fader, höge, store!
Blott en enda skald här ges,
Inte svårt är då att säga,
Att det Brage var som fes.

 
Så Brage kvad, och glad såg kungen
Med blidkat öga på barnaungen,
Han ler i skägget med kungligt grin,
Och talar så med en gudomlig min:

 
Söner, hjältar, blidkad är jag.
Ingen vrede mera bär jag.
Fast hård den var din nöt att bita.
Så hör: Må alla ogenerat sk-ta.

 
Det blev ett gny uppå alla säten,
Och salen fylls utav dova läten.
Ej Oden själv kan låta bli att le.
Han sitter själv och släpper smygare.

Avskrift av Ture Nerman.
Dikten finns i flera versioner, vilket är typiskt då den vandrat från den ene upptecknaren till den andre.