Wilhelm von Brauns diktning kunde ibland uppfattas som en smula ekivok. Att han var väl medveten om detta och grundlade mycket av sin popularitet därpå framgår av ett avsnitt i en av hans mest kända dikter – den självironiska Mitt konterfej:

Den der poeten, som jemt vill bråka
Att komma fram med det »equivoqua»?
Den der, som damerna aldrig läst,
Och som af dem blir tillbörligt snäst?
 

Ur Mitt konterfej, publicerad i Carolina, 1844.

 
De dikter som publicerades i hans böcker anses nog i dag inte särskilt upphetsande, men här nedan en som har lite stuns.

Fröken Agnes

Fröken Agnes var begåvad
Med de rundaste behag
Längtade att bli förlofvad
Mer och mer för varje dag.

Alldrig fanns det än en tärna
Bättre för paulunen byggd.
Och hon ville också gerna
Taga afsked af sin dygd.

Hennes ögon gick som snurren
Då emot en karl hon log
Och den lilla krusimurren
Sig i tusen skrynklor slog.

Och de hvita marmor nassar
Svällde emot hakan upp
Ingen klädning mera passar
Hennes höna vill ha tupp!

”Flicka, nej du blir för frodig”
sade ändligt hennes far.
”Du skall rida du är modig
men motion på köttet tar.”

”Söta pappa, i det fallet
Skall jag lyda utan prut.
Jag skall genast gå till stallet
Och med glädje rida ut.”

Och ifrån den stunden dagligt
Hon af kusken tar lektion.
Ack! det kändes så behagligt
Och det ger så god motion.

Sadelbommens jemna filning
Wäckas, höjas retelsen
Och af vällust går en ilning
Sist igenom märg och ben.

Ej hon fruktar någon fara
Men vill bara det skall gå
Jämt hon ropar: ”Klattscha bara,
War ej rädd, drif bara på!”

Snart en hästvän Agnes blifver,
Rycktar sjelf sitt sto ibland
Och hon ofta sadel gifver
Med sin egen hvita hand.

Men en afton uti skummet
Där hon gick så omsorgsfull
In i mörka foderrummet
Slogs i halmen hon omkull.

Dock hon lät sig ej förskräcka
Teg som sjelfa muren still
Fast två händer grofva, fräcka
Under kjortel vara vill.

Ja hon teg fastän hon kände
En förskräckelig maschin
Som mot lilla gluggen spände
Liksom ville han ditin.

Ej en suck hon låter höra
Fast det spränges med besked.
Tvärtom söker hon att göra
Porten hög och dörren bred.

Ty den glada stund är nära
Då hon vet på vem hon tror
Och bli kvitt den lumpna ära
Som så nära r- - - -n bor.

Men i hast på halfva vägen
Stannar kusken, det var han
Och han tänker helt förlägen
-- Det ej Lisa vara kan.

Hennes är som Drottninggatan
Dennas liknar mer Trångsund
Likväl smög den kåta satan
Alltid hit på denna stund.

Nu på alla gamla märken
Kan det inte vara hon
Fint är skinnet, fin är särken
Plötsligt med förfärad ton

Ropar han: Är det kanhända
fröken sjelf? -- Gud hjelp mig då.
Tyst det är för sent att vända
Hwiskar hon; Kör bara på.

Kusken sprattlar friskt i halmen
Ty det är en rask husar
Och han sjunger ut den psalmen
Han af misstag börjat har.

Agnes ropar som i yra
”War ej rädd! Kör bara på!”
Kusken lyder -- gånger fyra
Smörjan hjelpt, det börjar gå.

Simmande på vällust floder
Stammar Agnes sist så säll:
”Hädan-efter-ger-jag-foder-
kom-ihåg-det, hwarje-qväll.”
 

Kungl. Biblioteket, Handskriftsavdelningen
Kuvert med hemliga skrifter