Centrum

Stora torget med rådhuset.

Stadsparkens informationsskyltar  *** länk till PDF-fil. ***

Grundläggning av Borås

På 1620-talet grundades många svenska städer. År 1622 infördes nämligen Lilla tullen för inrikes handel (Stora tullen betalades på utrikes handel). Handel fick då i princip endast ske av borgare innanför stadens tullgräns och på fastställda marknadsplatser. Bönderna skulle sälja sina egentillverkade varor till borgarna i staden, men hade också rätt att sälja dessa varor i sin hemtrakt, s.k. landsköp. Det unika med Sjuhäradsbygden – och det är egentligen en mycket längre historia – var att bönderna kunde bli handelsborgare i Borås, och göra egna längre resor, även med andras varor, som gårdfarihandlare. Det är dessa bönder, inte borgarna, som vi sedan kallar knallar.

För Borås del räknas grundläggningen till 1621. Själva kyrkbyn i Torpa socken fick då stadsrättigheter. Områdets gränser var Viskan i väster och nuvarande Södra torget i söder, Kungsgatan i öster och Järnvägsgatan i norr. Några tomter vid Krokshallstorget räknades också till staden. Efter 1827 års stadsbrand utökades stadens gränser bort mot nuvarande Fabriksgatan. Gränsgatorna kallades staketgator och hade portar för passage och tullbetalning. Västerport låg exempelvis vid nuvarande Resecentrum.

Resterna av Torpa socken förblev vid det gamla, med undantag för att några områden efterhand fördes till Borås stad som s.k. donationsjord. Avkastningen från denna skulle avlöna en präst, borgarnas djur skulle beta där osv. Först 1920 inlemmades hela Torpa i Borås.

Kyrkan

Borås stad bestod av cirka 10 gårdar av de totalt 30 som fanns i Torpa socken. Exempel på övriga var Byttorp med 2, Trandared 3 och Viared 5. De flesta stadsdelar har sedan fått namn efter dessa gamla hemman (gårdar och byar).

Kyrkan, senare kallad Caroli, tillhörde Torpa socken, men delades med Borås när staden fått sina rättigheter. På 1800-talet ökade stadens folkmängd snabbt. Torpaborna kände sig tillbakaträngda i kyrkan och Gustav Adolfskyrkan byggdes. Den blev då i första hand stadsbornas helgedom.

Administration

Staden styrdes länge av ett borgarråd ”De äldste”, där endast de hantverkare och handlare som hade burskap fick delta. Deras angelägenheter omfattade byggnadsfrågor, gatubelysning, borgarbrandkår, val av kyrkvärdar och mycket annat.

Någon annan slags rösträtt fanns inte förrän kommunreformen 1863 infördes. Då fick cirka 300 personer rösta om stadens angelägenheter i relation till sitt markinnehav och förmögenhet.

För rättskipningen stod Rådhusrätten, med borgmästaren som ordförande. Det fanns även Kämnärsrätt (enklare mål) och Hallrätt (burskapsfrågor).

Magistraten var fram till kommunreformen 1862 det högsta styrande organet för städer med egen jurisdiktion. Ordförande i magistraten var stadens borgmästare. De övriga medlemmarna var rådmännen. Medlemmarna var desamma som i rådhusrätten.

Näringar

Handeln har alltid varit en viktig näring även om Borås räknar sig som en textilstad. Men det var inte med textilen det började. Viskan med sitt mjuka kalkfria vatten hade, enligt Linné: ”ett gott vatten, till färgerier synnerligen tjänligt”. Färgerier och garverier var därför den dominerande näringen innan textilfabrikerna dök upp. Antalet fabriker och verkstäder ökade starkt på 1890-talet: från 30 till 80 under detta decennium!

Utbyggnaden av industrin sammanföll i tiden med den stora befolkningsökningen på landsbygden. Därmed lyckades man hindra att alltför många i arbetsför ålder emigrerade till Amerika, vilket var ett av samtidens stora problem.

Till Borås flyttade många, och befolkningsökningen var årligen över 700 personer kring förra sekelskiftet. Staden räknades som den snabbast växande i landet under många år. Strax före år 1900 passerades gränsen 15 000. I statistiken klassades 3 800 som arbetare, och 65 procent var kvinnor. Ingen av dem – inte heller männen – hade rösträtt, eftersom den fortfarande var beroende av förmögenheten.

Bebyggelse

Staden drabbades av stadsbränder 1681, 1727, 1822 och 1827. Vid alla tillfällena förstördes stora delar av bebyggelsen. Efter den senaste branden vidtog man kraftåtgärder för att hindra framtida förödelse. Gatorna breddades och Brunnsgatan (senare kallad Allégatan) fick trädplantering liksom Yxhammarsgatan och Lilla Brogatan. Den nya bebyggelsen reglerades i detalj, och snart byggdes nästan enbart hus av den typ som ännu finns vid Södra Torget. Fram mot sekelskiftet började centrum ändra karaktär och de låga husen bytas mot stenhus i flera våningar. Många av dem finns kvar, medan andra har hunnit bli utbytta än en gång.

*** Länk till PDF-fil som beskriver Stadsparken. ***