Länk till mer detaljerad information om denna del av staden. ***** Öppnas i ny flik *****
Donationsjord och landerier
När Borås hade grundats fick stadens borgare donationsjord utanför stadsgränsen. I öster, utanför nuvarande Kungsleden, var det hemmanet Björkängs mark som skulle användas för stadens behov ”för evärdlig tid”. Det var alltså det område som vi numera kallar Lugnet, Salängen och Bergdalen –mellan Engelbrektsgatan och Åsbogatan.
I Borås talades förr om landerier, herrgårdsliknande bostadshus i stadens utkant. Tittar man i ett byggnadslexikon existerar inte begreppet. Det är något boråsiskt! Eller snarare västsvenskt. Här menas ett boställe som är byggt på stadens donationsjord – ”landerier å stadens grund, bebyggda af ståndspersoner”. Ofta har husägaren sedan menat att marken tillhör honom av hävd, men många tvister har uppstått. Det var främst efter stadsbränderna på 1820-talet som den burgnare delen av befolkningen sökte sig utanför den stadsgränsen och byggde sina landerier. Exempel: Asplyckan, Fridhem, Lugnet, Kristineberg och Kristiansfelt.
Sturegatan
Som en följd av donationsjordarna utvecklades stadsdelen Lugnet till ett område med offentliga inrättningar. Se här vad som hamnade vid en enda gata, Sturegatan (och dess omedelbara närhet):
I norra änden, vid korsningen med Järnvägsgatan, hittar vi två byggnader med social inriktning. Här fanns från 1899 en barnkrubba för de minsta, och 1906–37 en arbetsstuga dit de något större fick gå efter skolan för att arbeta och få lite mat. Mitt över gatan fanns ”gamla BB”, där sedan Mariagården stod klar 1941 (finns kvar). I nästa kvarter söderut låg Wesleykyrkan från 1902 (blev Sinnenas hus 2010). Vid korsningen med Stora Kyrkogatan låg Tingshuset med IOGT:s ordenshus mittemot (de två bytte verksamhet med varandra 1920). Strax intill öppnades två folkskolor, Caroli 1880 (nu Kulturskolan m.m.) och Gustav Adolfs 1894. En gata österut låg Betelkapellet från 1902. Stadens sjukhus på Bäckäng öppnades 1828, det ersattes med ett annat på andra sidan gatan 1893 (som efter 1930 blev konstmuseum, bibliotek och flickskola; numera kommunhus). Lägg därtill Gustav Adolfskyrkan från 1906 (där landeriet Lugnet låg), Läroverket (Bäckängskolan) från 1901 och Folkets Hus på Bäckäng från 1901. Borås Missionsförening byggde nytt 1899 (nya Immanuelskyrkan-Sturehallen 1971).
Allt detta byggdes på donationsjorden! Men det var varken gratis eller enkelt för staden att få tillbaka den från dem som tillskansat sig marken. Men Borås publika centrum hamnade här!
Bebyggelse
Med sitt läge nära centrum var det naturligt att Lugnet snart blev utbyggt. Utöver ovanstående var det främst med enklare arbetarbostäder. På 1970-talet hade många av dessa tjänat ut och ersattes med hyreshus. Längre bort mot Tokarpsberg, på Bergdalen, byggdes också många mindre bostadshus under seklets första del. Och ett halvsekel senare bebyggdes området vid Fiskdammen med betydligt större villor.
Salängen var en gång en uppodling ”öster om staden och söder om Tokarp”. Namnet lever kvar både i ett kvartersnamn på den ursprungliga platsen och som en stadsdel runt denna; den begränsas av Vedensgatan och sträcker sig upp mot Lasarettet och har en oskarp gräns mot Bergdalen.
Mest känt är Salängen för hur det bebyggdes – huvudsakligen under åren 1915–20. Man bröt här mot det räta rutmönstret för gator. I stället skulle gatorna anpassas till naturliga svängar. Området fick också flera små parker för social gemenskap. Trädgårdar skulle ha fruktträd och odlingsland för självförsörjning. Salängen bebyggdes med arbetarbostäder i tvåvåningar, den ena för uthyrning och finansiering. Området blev en trädgårdsstad, avsedd för ”stadens kroppsarbetande befolkning”.
Områdes- och gatunamn
Lugnet har namn efter ett landeri, Salängen efter en uppodling och Bergdalen efter många små avstyckningar (hela 78 st!). De är alltså de nuvarande namnen inom gamla Björkäng.
Handlandena Peter Norin och A. M. Salmenius, liksom den senares fosterdotter Sophie Backer har fått gator uppkallade efter sig. Norin testamenterade området Salängen till sin frände Salmenius med syftet att marken vid den senares död skulle gå vidare till Borås Stads Skola (läroverket, som då låg vid Carolikyrkan) för att användas till stipendier och premier åt medellösa skolgossar. För att inte bli bortglömda uttryckte Salmenius ett önskemål om att ”… hvarjemte mitt och Norins Portraiter upphängas uti Skolrummet”. Finns porträtten ännu kvar på Bäckängskolan? Herrarna lyckades alltså med konststycket att ge bort Salängen, som ju var donationsjord ”för evärdlig tid”, till staden. Så agerar sanna boråsare. –
Många gatunamn visar på avstyckningar/lägenheter som en gång låg i närheten. Sådana exempel är Askedal, Nordäng, Bäckaström, Ljunglid, Betania och Holmsäter. Kullen/Kullagatan var dock en samling trähus. – Skyttegatan minner om skjutbanan (därav kvartersnamnen Geväret, Bomben, Mörsaren osv.) på Salängen. – Salängsbäcken rinner (numera i en kulvert) från Karp-/Fiskdammen, längs Bäckaströmsgatan, via Bäckäng till Bäckegränd nere vid Viskan.
Det lilla området bakom Bäckängskolan, mellan Vedensgatan och Åsbogatan-Brämhultsvägen har inte något namn. Det hör varken till Salängen eller Villastaden. Där finns bl.a. Salängs- och Nelsonsgatorna. Och där låg Åsbolyckan, som ägdes av den omåttligt rike Hans Nelson, boende i sitt palats Makalös (han var ogift) vid Stora torget. Jo, förr fanns ett namn på området, men det tycks ha fallit i glömska – Gla’hytt. Dags att återuppväcka det käcka gamla namnet!
Anläggningar
Björkängsvallen var ursprungligen sankmark. 1894 invigdes en av landets modernaste skjutbanor här. Den var i bruk till 1929, då lasarettsbygget satte stopp för vidare skjutande. År 1956 bildades Bergdalens IK, som i dag spelar fotboll på den gamla skjutbanans område. – Lasarettet stod klart 1930 och sjukvården flyttades då över från gamla sjukhuset, numera kommunhuset, vid Sturegatan. Har sedan dess varit föremål för ständig ombyggnad och utökning.
Vattentornet från 1900 är kanske stadens främsta riktmärke. Dit pumpades vatten under 70 år från rullstensåsen utefter Viskans dalgång, från pumphus vid Ålgården. Vatten från Viskan kunde av misstag pumpas upp någon gång, men det var inte det normala.
Engelbrektskolan invigdes 1949 och var då en framtidens skola – luftig och ljus, utsmyckad med konst, många ämnessalar, aula för teater m.m. – På dess skolgård stod en 53 m hög radiomast, som från 1949 och tjugo år framåt sände riksradioprogram på mellanvåg.