Vinsarps stenhus i Dalums socken har anor från sent 1400-tal, men gårdens historia går ytterligare drygt ett århundrade tillbaka i historien. Den gamla Vinstorpa-ätten var dock inte dess enda ägare. De var inte ens först i godsets historia.

Vinsarp ligger vid Vinsarpssjön i Dalums socken. I Böne socken på andra sidan sjön ligger idag Gamlegården. Från 1473 fram till 1659 går dessa båda gårdar under namnen Nya och Gamla Vinstorp och deras historia är gemensam. Namnet Vinsarp börjar användas först under 1500-talet. Under 1400-talet ägdes båda gårdarna av Vinstorpa-ätten. Nya Vinstorp skapades av Bengt Uddsson genom gårdsbyten med bönderna i Tummatorp. Genom detta och ett flertal gårdsköp blev han ägare till stora delar av Dalums och Böne socknar.

Flera Vinstorpa-ätter

Vinstorpa-ätten är ett samlingsnamn på ett flertal frälseätter från 1250 fram till 1500. Sambandet mellan dem är oklart förutom att de förde samma vapensköld. Det säregna med ätterna är att de varierade vapensköldarnas utseende så att två samtida personer aldrig förde samma vapen och att vapnet ofta fördes vidare även på kvinnosidan. Det senare gör det troligt att det är fruarna som binder samman släkterna trots att vi inte alltid känner till kvinnornas namn. I ett fall upptar till och med sonen sin mors namn, Magnus Kristinasson (s. k. matronymikon)

Vinsarp var sätesgården för den yngsta grenen, den egentliga Vinstorpa-ätten, som är den enda vi med säkerhet vet har ägt mark i Redvägs härad. Ätten härstammar från Knut Abjörnsson som förde vinstorpavapnet. Hans dotter Ingeborg gifte sig med Matts Oddsson. Deras son Udd Mattson hade Redvägs härad med staden Bogesund som förläning. Han hade fyra söner men endast den yngste sonen Bengt förde släkten vidare eftersom ingen av de äldre, domprosten Karl, Skarabiskopen Sigge eller riksrådet Knut, fick några barn. Udd Mattson hade själv en lilja i vapnet, men hans söner använde sig av sin mors vinstorpavapen. Bengt förde emellertid en kort period sin fars lilja.

1363, året innan Udd Mattson finns i källorna, uppträder Odde Kraam i Bogesund. Såväl Odde Kraam som Udd Mattsons son Bengt ägde gård i Brismene socken, Frökinds härad. Kanske kan dessa två vara en och samma person. Tecken som tyder på detta är, att de finns i Sjuhärad samtidigt och att båda för ett liljevapen. Inom ätten Kraam förekommer dessutom vinstorpavapnet vilket tyder på ett nära samband mellan dessa båda ätter. Är det möjligen så att det som vi betecknar som den egentliga Vinstorpa-ätten i själva verket är ätten Kraam?

Gamla Vinstorp

Gamla Vinstorp omnämndes första gången redan 1323 när Sigge Djäkn köpte gården av Haldor Kase. Gården gick sedan i arv till Sigges dotterdotter Ingrid Karlsdotter (Lars Björnssons ätt). Ingrid var i sin tur gift med Udd Mattson – stamfadern till den egentliga Vinstorpaätten – och därmed har gården kommit i Vinstorpa-ättens ägo. Udd Mattson köpte även gården Nyatorp i Böne socken.

Haldor Kases försäljning av gården ägde rum inom släkten. Sonen Olof Kase var gift med Kristina Siggadotter (Djäkn), och de hade tillsammans barnen Magnus och Ragnhild. I arvsskiftet efter Olof Kase framgick att han bland andra hade gårdarna »Aslered», Björke, Böne, Hedetorp, Hulsjö, Hälle, Högelyckan, »Kakresta», Karistad, Knutsbo, Källestorp, Lafrinstorp, Lund(en), Lönnåsen, Svansö, Ubbared, »Warifskälf» och kvarnströmen i Nydal. Som beseglare av arvskiftet uppträder Västergötlands lagman Erik Erlandsson Sparre och Knut Uddsson av Vinstorpa-ätten. Samma dag som arvsskiftet genomförs pantsätter Magnus Kase tre gårdar till sitt kusinbarn Knut Uddsson.

Det är inte omöjligt att flertalet av dessa gårdar genom arv eller pant har gått till Vinstorpa-ätten. Anna Karlsdotters, den sista av Vinstorpa-ätten, och hennes make Erik Eriksson Gyllenstiernas sondotters man, Claes Åkesson Tott, innehar 1575 såväl Vinsarp som Böne och Ubbared. Åtminstone Svansö i Bottnaryd och Lund(en) i Knätte köptes efter Magnus död av Bengt Uddsson. Gården ägdes ursprungligen av Sigge Djäkn, men gick efter byte till Olof Kase.

Namnformer före 1542:
Tummat(h)orpe, Vinsatorp, Nya Winzatorp
 

Karta
 

 

Stenhusets mått:
8,3 x 14,0 m
höjd 10,9 m
 
Ägarlängd

 

 
<klicka på bilden> 

Nya Vinstorp

Riksrådet Bengt Uddsson – gift med Kristina Staffansdotter (Ulv) – bytte till sig tre skattegårdar i Tummatorp, på Vinsarpssjöns andra sida, mot en gård i Ubbatorp, en i Humla och en i Kölaby. Alla dessa tre var gamla frälsegårdar. Han stupade under Erik Pukes uppror mot riksföreståndaren Karl Knutsson Bonde vintern 1436–37. Gårdsbytet och arvet efter Bengt Uddsson erkändes 1461 vid tinget i »Nörene i Tymelle». Tinget bekräftade att »kronan var osviken», dvs. kronan hade inte åsamkats någon förlust genom bytet. Vittnen vid tinget var, förutom sonen Staffan Bengtsson, riksrådet och riddaren Gustav Olofsson Stenbock (den äldre ätten – ej från Torpa), samt en prost med namnet Olof Slampa. Gustav Stenbock var gift med en syster till Staffan. Det kan hända att Bengt Uddsson i och med bytet flyttade sin sätesgård från Gamla Vinstorp till Nya Vinstorp redan under 1430-talet. Gamla Vinstorps strategiska läge var inte det bästa, och ett byte var motiverat. Både Nya och Gamla Vinstorp gick i arv till sonen Staffan Bengtsson.

Gamla Vinstorps storhetstid upphör med riksrådet och riddaren Staffan Bengtsson. Under oroligheterna efter kung Karl Knutssons död 1470 stod han på kung Kristian I:s sida mot Sten Sture d.ä. Efter förlusten i slaget vid Öresten (Marks härad) 1470 tvingades han därför lämna Vinstorp till sin bror Karl. Som storgodsägare förstod Sten Sture d.ä. säkert vikten av att inte i onödan avyttra ett släktgods till utomstående. Dessutom var Sten Sture d.ä. gift med Staffans systerdotter Ingeborg, och ett allt för hårt straff skulle nog orsaka problem i släktrelationerna. Staffan stupade dock redan nästkommande år i slaget vid Brunkeberg och i samband med arvskiftet 1472 återgick Vinstorp till Staffans dotter Mekthild. Karl Bengtsson tycks under sin korta tid på gården ha fattat tycke för sin barndoms hemtrakter och lät redan 1473 byta till sig gården igen.

Senast 1473 sammanslogs de tre gårdarna i Tummatorp till en och döptes om till Nya Vinstorp. Åtskillnad mellan Gamla och Nya Vinstorp gjordes i ett brev där Karl Bengtssons ägande av båda bekräftas. Han bytte då till sig gårdarna från sin brorsdotter Mekthild. I brevet betonas också att Nya Vinstorp fordom kallats Tummatorp. Denna by omtalas inte efter 1482 varför det är sannolikt att den vid denna tid helt har uppgått i Nya Vinstorp. Hit flyttade Karl Bengtsson hela sitt hem och lät uppföra stenhuset. Han lämnade därmed sin gamla sätesgård Glaskulla i Vårkumla socken i Frökind härad. Karl var riksråd 1473, möjligen redan 1471, och övertog sannolikt sin bror Staffans plats i rikets styrelse, men var själv anhängare till Sten Sture d.ä. och alltså motståndare till kung Kristian I.

Gamla anor

Enligt traditionen skall Vinstorp vara en gård med anor långt ner i forntiden, och dess ägare vara mäktiga hövdingar i trakten. Namnändelsen -torp tyder dock på att gården är ett nybygge som tillkom under eller efter 1100-talet. Av Udd Mattssons barn ärvde den yngste sonen Bengt gården vilket antyder att dess betydelse var ringa. Den äldre brodern Knut föredrar att bosätta sig på sin hustrus sätesgård Vänngarn i Uppland. Som godskomplex blir Vinstorp intressant först med Bengt Uddssons gårdsaffärer. Med byte, arv och köp växer gården till en betydande storlek med direkt ägande i två socknar kring Vinsarpssjön. Sannolikt skall inbytet av gårdarna i Tummatorp ses mot denna bakgrund. Det var mindre en fråga om att hitta det mest strategiska läget för gården än en koncentration av godsinnehavet.

Som ovan nämnts är Vinstorpa-ätten ett samlingsnamn — som getts i efterhand — på flera gamla ätter med samma vapensköld. Sambandet mellan dessa är delvis oklart, men ett släktskap kan utläsas av vapensköldarnas utformning. Den ovan beskrivna ätten är den sista och sannolikt den enda som har förankring i bygden.

 
 
Befäst sätesgård

Vinstorp (liksom f.ö. även Torpa) räknas som en av frälsets befästa sätesgårdar.

Båda anses vara svaga befästningar, och troligen avsedda för försvar mot upproriska bönder. 1400-talet var ju bondeupprorens tid.
 
 
 
 
 
 
 

Stridande parter

Konflikten stod mellan unionsvänliga (det gällde Kalmarunionen 1397) och svensknationella intressen.

De förra representerades av de danska kungarna, de senare huvudsakligen av riksföreståndarna Karl Knutsson Bonde och de tre Sturarna.

Sympatisörer till båda sidorna fanns i Sverige.

Gyllenstierna

Den sista av Vinstorpaätten — Anna Karlsdotter (se ovan), som bl. a. beskylldes för att vara den illa beryktade »pintorpafrun» — gifte sig 1468 med en kusin till Gustav Vasas farfar Erik Karlsson (död 1491) och 1492 med Erik Eriksson Gyllenstierna (död 1502).

Ätten Gyllenstierna hörde på 1400-talet till Danmarks allra mäktigaste. Den kom till Sverige från Jylland 1438 med Erik Eriksson d.ä. (senare tillägg, efter att ha erhållit friherrlig värdighet: af Lundholm). Han medföljde i den då återkommande kungen Karl Knutson Bondes hov och gifte sig senare med kungens dotter Kristina. (Tilläggas kan, att ätten Vasa vid denna tid inte hade någon högre rang.)

Han tycks ha stått högt i gunst hos kungen, ty Erik var en mycket anlitad diplomat. 1450 var han sändebud till mötet med danskarna, 1453 till kung Kristian samt 1468 och 1469 till mötet med de danske i Halmstad. 1471 var han med på stilleståndsfördraget mellan Kristian och Svenska riksrådet och 1472, -73 och -74 deltog han i fredsförhandlingarna med danskarna i Kalmar.

Av hans tio barn (åtta nådde vuxen ålder) är tre särskilt uppmärksammade. Abraham blev danskt riksråd och hövitsman på Kalmar, Nils var 1481 hövitsman på Öland och Viborg samt från 1482 till sin död 1485 svenskt riksråd. Den tredje Erik d.y. är stamfader för Vinsarps- och Årås-grenen; han skrev sig till Fogelvik (Tryserums sn, Kalmar län) efter fadern och till Vinstorp efter hustrun.

Nils gifte sig med Sigrid Eskilsdotter Banér (Gustav Vasas mormor) och hade bland flera barn dottern Kristina född 1494. År 1511 gifte Kristina sig första gången med riksrådet — senare riksföreståndaren — Sten Sture d.y.

I sitt andra gifte, med Johan Turesson Tre Rosor (Gustav Vasas kusin), fick hon sonen Gustav Johansson Tre Rosor (han och Kristinas son i första äktenskapet Svante Sture samt Per Brahe, utnämndes vid Erik XIV:s kröning till Sveriges tre första grevar). Gustav Johansson var, enligt legenden, hemligt trolovad med Katarina Stenbock när Gustav Vasa 1552 tog henne till sin tredje gemål.

Slut på storhetstiden

Anna Karlsdotter var en mycket mäktig och handlingskraftig kvinna och låg bl.a. i arvstvister med Gustaf Vasa. Hon dog 1552 och är begravd i Dalums kyrka.

Sonen Carl Eriksson Gyllenstierna af Lundholm skrev sig till Vinsarp under åren 1502–41. Han var gift med Mariana Nilsdotter Grip till Nynäs. Han var riksråd, Lagman i Västergötland och Dal, ståthållare på Kalmar m.m. Vid Gustaf Vasas kröning 1528 utnämndes han till riddare.

Dennes son Erik Carlsson Gyllenstierna af Lundholm (1541–1586) skriver sig sedan till Vinsarp. Han är riksråd, lagman i Småland, medlem av slottsrätten i Stockholm och mycket mer.

Genom byte med Hertig Karl (senare Karl IX) förvärvade han 1573  Årås i Kölingared; påföljande år avelsgård; 1576 hans sätesgård; 1574 avhänt sig Vinsarp.

Han är begravd i Kölingareds kyrka — hans gravsten anses vara den förnämsta i Västergötland från vasarenässansen. Valet av begravningsplats tyder på att han verkligen vistades i trakten.
 

Vinsarp gick sedan över till Erik Karlssons systerdotter Elin Klasdotter Tott, gift med Hans Eriksson Ulfsparre af Broxvik.

Varför lämna Vinstorp?

Hur kan det komma sig att man överger ett gods och flyttar till ett annat ställe? I vissa skrifter har det sagts att danskarna efter slaget vid Bogesund 1520, där Sten Sture d.y. dödades (han som var gift med Kristina Gyllenstierna), drog vidare utefter Ätran och brände Vinsarp. Inget tyder emellertid på att några härjningståg ägde rum då.

Under nordiska sjuårskriget 1563–70 befann sig också danskarna i bygden och det är troligt att Vinsarp brändes då. (Det är f. ö. senaste tillfället som en utländsk armé trängt långt in i landet; en liten parentes bara.)

Men om ett hus bränns ner så överger man inte sin gård för det. Det är ju marken som har den ekonomiska betydelsen. Något annat måste därför ligga bakom.

Vinsarps storhetstid ligger därför före 1570-talet. Då flyttar makten — och Gyllenstierna — över till Årås. Vinsarp förlorar snart sina rättigheter som sätesgård .

Läs om det moderna Winsarp, efter 1500-talet.

 
 
Hamlets
Rosencranz och Gyldenstern
(endast för specialister!)
  
Radioprogram
 Pintorpafrun
(endast för kultureliten!)