Gustaf Bonde

Berättelser ur svenska historien
C. Georg Starbäck, fortsatta af P. O. Bäckström, Stockholm,
F. & G. Beijers Förlag.
tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1886.
 

Gustaf Bonde, friherre till Lajhela, herre till Espelunda, Hesselby, Toftaholm, Grafsten och Winstorp, var född på Espelunda, faderns egendom i Nerike, den i Februari eller, enligt en annan uppgift, den i September 1620 och son till riksrådet, presidenten i bergskollegium, friherre Carl Bonde, hvilken vi förut omtalat i berättelsen om förmyndarestyrelsen under Christinas minderårighet. Sonen egnade sig, efter genomgångna studier och fulländade utländska resor, som den tiden alltid ansågos höra till en svensk ädlings uppfostran, åt den civila embetsmannabanan, emedan hans svaga helsa hindrade honom att välja krigareyrket, hvarmed äfven de, som sedermera beklädde höga civila embeten, vanligen begynte. Redan i Januari 1655 blef han kammarråd och i November 1658 landshöfding öfver Södermanland. I Juli 1653 utnämndes han till riksråd och rikskammarråd.

När reduktionskommissionen inrättades i Juli 1655, blef Gustaf Bonde en af dess ledamöter, men kunde först mot slutet af året deltaga i dess öfverläggningar, då han tillhörde Herman Flemings motståndare och ville icke tillämpa reduktionsstadgan lika vidsträckt som han. Gustaf Bonde fann det ock under sin värdighet att underkasta sig vid häradstinget »någon bonderansakning» om värdet af tillbytta kronogods, tilläggande: »Kronan kan bättre mista en daler än jag.» Denna synpunkt, att kronan hellre borde blifva lidande än den enskilde, var nog den tiden rådande, ehuru man i allmänhet icke uttalade den så öppet som Gustaf Bonde vid detta tillfälle. Vid ett annat gaf han lika öppet tillkänna, huru föga förtroende han hyste till de ofrälse ståndens rättvisa i reduktionsfrågor. Erik Gyllenstierna och Seved Bååt hade inom reduktionskommissionen anmärkt, att de, för hvad densamma anginge, hade ingen annan att svara än kongl, maj:t och rikets ständer, då Gustaf Bonde yttrade: »Om jag finner mig besvärad, så vill jag ej klaga mig för rikets ständer. Gud nåde den, som skulle klaga sig för dem och hafva bönder, borgare och prester till domare.» Gustaf Bondes motstånd inom reduktionskommissionen bidrog också icke så litet, att under året 1656 vida mindre uträttades för reduktionsstadgans bringande till verkställighet än under det föregående året.

För öfrigt var Gustaf Bonde en bland dem, som flitigast deltogo i rådets sammanträden och hade stort anseende i alla frågor, som rörde drätseln och statshushållningen i allmänhet. Också förordnades han 1659 att hafva inseende öfver Palmstruchska bankens förvaltning och anlitades ofta af konungen, när tillgångar för kriget skulle anskaffas. Genom ett klokt ordnande af rikets hushållning ansåg han reduktionen kunna undvaras, hvilket icke litet bidrog att öka hans anseende hos sina e m betsbröder inom rådet, som i allmänhet, betraktade reduktionen såsom ett ondt, hvilket man måste underkasta sig endast för dess nödvändighet och hvarifrån man följaktligen borde frigöra sig med detsamma den upphörde att vara nödvändig. Ett bland de medel, Gustaf Bonde ansåg verksammast undanrödja denna nödvändighet, var handelns och näringarnas upphjelpande, hvilket han ifrigt yrkade och ansågs ega grundlig kunskap om alla dithörande ämnen.

Efter Carl Gustafs död, då Herman Flemings öfvervägande inflytande hos konungen icke längre stod Gustaf Bonde i vägen, visade det sig hvilket stort anseende han egde inom rådet, och i berättelsen om förmyndareregeringen under Carl XI:s minderårighet skola vi återkomma till Gustaf Bonde och den mera omfattande verksamhet, som då blef honom tilldelad.