Medeltid

Lönnarp omnämns första gången 1349. Sedan 1542 upptas två gårdar (vardera 1 mantal frälsehemman) i Ingareds socken, vars kyrka låg tvärs över sjön (Ingared ingår sedan 1500-talet i Kölingareds socken).

Lönnarp ägdes på 1500-talet av Braheätten, som vid tiden för Gustaf Vasas död ägde över 500 gårdar i Sverige och Finland, varav 151 i Västergötland. Då utgjorde Lönnarp (2 gårdar) tillsammans med 6 gårdar i Kölingared och en i Timmele ett eget s.k. rättarlag (=brukningsenhet) — Stensereds rättarlag. Lönnarp ingick inte i Visingsborgs grevskap (Brahes) när detta bildades 1562; det bestod då endast av 50 gårdar på Visingsö, men utökades senare på båda sidor av Vättern.

När Gustaf Johansson Tre Rosor fick grevskapet Bogesund — samtidigt som Per Brahe fick Visingsborg – omfattade detta Bogesunds stad och några gårdar på olika håll i Sjuhäradsbygden, mest i Mark och Kind. Senare utökades förläningen och övergick till grevarna Stenbock; Lönnarp ingick då i deras grevskap. Lönnarp blev en central enhet för en förvaltningsdel, som kallas Lönnarps gods (se vidare under Johan Gabriel Stenbock nedan)

Grevarna–ägarna bodde naturligtvis inte på Lönnarp utan det var enbart en förläning. Brukarna betalade ränta till ägaren. Mangårdsbyggnaderna var därför av mycket enkelt slag vid denna tid.

Vallgrav och rester av befästningsanläggningar vid nuvarande byggnader torde vara från medeltiden. Detta talar för att dessa skulle kunna vara rester av det gamla Vinsatorp, som i så fall legat här och inte vid Gamlegården i Böne.

Det som (starkt) talar emot detta är att både Lönnarp och Vinsatorp nämns samtidigt, samt att det namnet Gamlegården (från 1500-talet) måste syfta på något »gammalt». Vi lär dock aldrig bli kloka på vilket som är det rätta!

<Läs om Lönnarp som försvarsborg>

 
Namnformer:
Löndhetörp, Londatorp,
Lön(n)orp
 

Adelshistoria
 
Karta
 
Fotoalbum

Stormaktstid

1630–38 Margareta Pedersdotter Brahe (1559–1638)
Grevinnan Margareta Brahe var dotter till riksrådet Per Brahe d.ä. Hon blev änka efter den 1599 avrättade ståthållaren på Kalmar slott Johan Larsson Sparre af Rossvik (1551–1599), gick i landsflykt till Polen 1599, senare till Danmark, återkom 1628 och dog 1638; faster till Per Brahe d.y. 

Hon vistades mycket utomlands och flyttade hem till Sverige som 70-åring. Lönnarp ingick i släktens godskomplex. Hennes bouppteckning gjordes på Lönnarp, vilket kan tyda på att hon verkligen bodde där tidvis, kanske även dog där — en stor förändring i levnadsvillkor i så fall.

Lönnarp är från 1619 en gård (2 mantal) med säterifrihet.

Johan Sparre var ståthållare på Kalmar slott. Hertig Karl ledde personligen anfallet mot staden och slottet. Belägringen påbörjades den 30 november 1598, efter att Sigismund hade avrest till Polen. Natten till den 2 mars 1599 stormades Kalmar och efter en kort men intensiv strid intogs staden och plundringen kunde påbörjas. Totalt miste staden 240 man och av Sigismunds män blev 43 dödade, däribland deras kapten Olof Larsson Svinfot.

Det skulle dröja ett tag till innan de som höll Kalmar slott hade tvingats att ge upp. Befälhavaren på slottet, Johan Sparre, hade fått order om att hålla ut tills dess förstärkning kom från Polen. Den 12 maj 1599 gav fästningen upp »för hunders skull». Hertig Karl gav då, enligt motparten, befälen fri lejd men ändrade sig tre dagar senare och lät avrätta Johan Sparre och de övriga befälhavarna och satte sedan upp deras huvuden på pålar ovanför stadsporten.
(Källa bl.a.: Släktforskarnas årsbok 2003)

Efter maken Johans halshuggning förvarade hon hans huvud i ett träskrin, som hon alltid förde med sig. Margareta är begravd i Brahekyrkan på Visingsö och bredvid hennes kista förvaras makens huvud i träskrinet.

Hon skänkte två kyrkklockor till Böne kyrka. Den ena klockan återlämnades senare till Lönnarp där den användes som vällingklocka. Inskriptionen lyder »Ära thig skola alla thing Herren lov hembära. Anno 1632».

Margareta Sparre
(Jönköpings länsmuseum 2015)

Lönnarps storhetstid

1638–52 Fredrik Gustafsson Stenbock (1607–52)
Margareta Brahes brors [Eriks] dotters [Beata Margaretas; gift med Gustaf Stenbock (1575–1629)] son Fredrik Stenbock blev näste ägare. Han blev överste på Smålands kavalleri, president i Göta hovrätt och riksråd. År 1651 blev han greve över grevskapet Bogesund. Gift med Catharina De la Gardie (1616–80).

Stenbock, Fredrik Gustafsson, krigare, ämbetsman. Född på Torpa i Västergötland d. 22 mars 1607; son till Gustaf Stenbock.

Såsom kammarherre hos Gustaf II Adolf följde S. konungen på dennes fälttåg och blef under tyska kriget 1631 öfverste för Smålands kavalleri. I slaget vid Lützen 1632 blef han så »illa skiuten och qväst», att han ej kunde föra sina ryttare. Det var då som konungen satte sig i spetsen för regementet och störtade mot fienden men kort därpå erhöll sin bane. Räddad till lifvet, nödgades S. af sina blessyrer taga afsked och insattes såsom assessor i Svea hofrätt. Men lusten för stridernas blodiga lek följde honom fortfarande. När han sent omsider återvunnit hälsan, vände han tillbaka under fanorna, befordrades till öfverste för adelns rusttjänst och kämpade med tapperhet mot danskarna 1644.

Stenbock blef riksråd 1645, utnämndes till president i Göta hofrätt 1648 samt förordnades 1650 till lagman öfver Tiohäraders lagsaga. När han året därefter nedlade sina ämbeten, blef han grefve och erhöll sjuttiotvå hela och halfva hemman i Västergötland »till sitt grefliga stånds uppehållande». Han hade likväl redan då af den frikostiga drottning Kristina fått mottaga i donation tjuguåtta hemman i Älfsborgs län, Kungslena by med fyratiofem därunder lydande hemman, samt därtill fjorton hemman i Upphärad i Västergötland och femtio skattehemman i Finland. Död d. 29 juli 1652.

Gift 1634 med friherrinnan Katarina De la Gardie

(Källa: Svenskt biografiskt handlexikon, 1906)

Karta över Lönnarps sätesgård 1651.
<klicka på kartan, pdf-fil 4 MB>
 

 Gårdens storlek

1619: 2 mantal frälsejord
(frälsejord betyder att brukaren betalar ränta/skatt till ägaren/adelsmannen)

1652–1705 Johan Gabriel Stenbock (1640–1705)
Därefter ägdes gården av sonen Johan Gabriel Stenbock. Denne var riks- & överstemarskalk (marsk) 1673-1705, riksstallmästare och riksråd — en av rikets mäktigaste män. Ogift och utan arvingar.

»Grosshandlare i herrgårdar» — hade 25 sätesgårdar bara i Uppland. Hans gravmonument i Stockholms Storkyrka kostade 16 000 riksdaler. »Kraftfull utan förnämitet, lysande utan överdåd, rättskaffens utan begär att synas så vara» står det på gravstenen.

Lönnarp miste säterirättigheterna på 1680-talet pga. att byggnaderna var förfallna. Perioden är ändå Lönnarps kanske mest intressanta.

Johan Gabriel Stenbocks godsinnehav var utspritt över stora delar av landet och även i Finland. I Västergötland och Halland bestod hans innehav av fyra gods: Hallads-, Västgöta-, Lena och Lönnarpsgodset. Det största av dessa, västgötagodset, omfattade 1674–82 sammanlagt 251 mantal. Huvuddelen var grevskapet Bogesund (117 ¼ mantal) och friherrskapet Öresten med Torpa och Kronobäck i Mönsterås vederlagsgods (65 ½ mantal).

Lönnarps gods inom Redvägs och Kinds härader bestod av 28 ¼ mantal gammalt frälse. Den inom godset liggande sätesgården Lönnarp inom Böne socken bestod av 2 mantal och därunder låg 2 ½ mantal rå och rörshemman, som brukades av bönder.

Lena gods beläget inom Vartofta härad bestod av 51 ½ mantal »norrköpingsbeslutsgods».

Dessutom var hans godsinnehav stort i Uppland (Stenbock lät på 1670-talet uppföra Sjöö slott i Uppland; samtidigt lät han bygga en kyrka i Holm), Småland, Östergötland och Finland.

Genom förmyndarräfst och reduktion blev Stenbock av med en stor del av sina gods, och Lönnarp var i stort sett det enda utanför sin hemvist i Uppland som han kunde behålla.

Stenbock kom dock förhållandevis lindrigt undan förmyndarräfsten genom att nå uppgörelser med kronan. Det är främst genom reduktionen han förlorade sina gods — och framtida inkomster. Godsinkomsterna som vid 1670-talets slut låg på nära 15 000 d smt [daler silvermynt], hade vid sekelskiftet minskat till en tredjedel. Från Lönnarp skulle varje år levereras omkring 900 d smt.

Till dessa inkomster ska läggas löner för riksmarskalks- och riksstallmästarämbetena med drygt 10 000 d smt årligen, på 1690-talet ännu högre.
 

(Källa: bl. a. Kullberg, Stenbock och reduktionen, 1973)

Johan Gabriel Stenbock (med marskalkstav).

Förklaringar:

Rikets högsta ämbeten

I riksrådet ingick följande (i rangordning):

Drotsen Per Brahe,

Marsken (arméchef) Johan Gabriel Stenbock

Riksamiralen G O Stenbock

Kanslern Magnus Gabriel De la Gardie

Skattmästaren Sten Bielke.

Namnen är exempel på innehavare vid denna tid. Karl XI tillsatte inte nya personer.

Senare är Riksmarskalk en titel på den högste ämbetsmannen vid hovstaterna. Befattningen har anor från Karl IX:s tid. Enligt 1634 års regeringsform var innehavaren medlem av riksrådet.
Vederlagsgods

När fredstraktaten mellan Danmark-Norge och Sverige undertecknades i Köpenhamn 1660 bekräftades den två år tidigare överenskomna fredstraktaten från Roskilde, med undantaget att Sverige fick återlämna Bornholm till Danmark och Trondheims län till Norge.

Skåningarnas rätt att få leva och verka efter de gamla danska lagarna stadfästes i samma ordalag som i Roskildefreden.

Som ersättning för Bornholm fick Sverige 18 skånska herrgårdar, s k vederlagsgods. Dessa inlöstes av den danska kronan och övergick därefter i svensk ägo.

Rå och rörshemman

Landbohemman i samma by som sätesgården.

Norrköpingsbeslutsgods

Gods som endast kunde ärvas av söner och skulle återgå till kronan om manliga arvingar saknades. Om döttrar fanns skulle dessa ersättas med »ärlig brudskatt» om godsen drogs in.
<läs lagtexten>

Förmyndarräfst

Process mot Karl XI:s förmyndarregering 1660–72, vars medlemmar 1680 anklagades för slöseri och dömdes att betala stora skadestånd.

Reduktion

Indragning till kronan av (orimliga) godsförläningar efter beslut på riksdagen 1680. Godsen var donationer och förläningar, främst utdelade av förmyndarregeringarna för Christina och Karl XI, samt av Christina själv.

1700-talet

1705–27 Christina Beata Lillie (1677–1727) och Carl Philip Sack
J G Stenbocks syster Maria Elisabet (164?–1693) var gift med greve Axel Lillie (1637–1692). Deras dotter Christina Beata blev nästa ägare. Hon var gift med överstelöjtnanten Carl Philip Sack. De bodde i Stockholm och gården sköttes av en inspektor.
 

1727–51 Johan Gabriel Sack (1697–1751)
Sonen Johan Gabriel ärvde Lönnarp. Friherre (1719), kammarherre, kansliråd. Känd för sin förnämliga samling av böcker och operapartitur (Bergshammars bibliotek). Dog i Stockholm. Gift med grevinnan Eva Bielke (1706–78).

250 år senare skulle Lönnarp få besök av en man med samma namn: Zack (Rikard Wolff) i Änglagårdsfilmen! Kanske var regissören Colin Nutley inspirerad av historien?

Johan Gabriel Sack hade en dotter Christina Sofia (1723–1781) som var gift med ägaren till Årås Claes Gustaf Rålamb (1705–1765).
 

1751–69 Nils Wästfelt (1698–1769)
Bergsrådet och kaptenen Nils Wästfelt köpte Lönnarp 1751 (enligt uppbudshandlingar redan 1748). Han var först gift med Christina Charlotta von Möller (d. 1743) och sedan med Metta Lillie af Aspenäs från Näs i Bjurbäcks socken.

Under hans tid kan det förmodas att en ny mangårdsbyggnad uppfördes, men det är osäkert om han i så fall hann flytta in i byggnaden. Wästfelt köpte nämligen 1757 det mera ståndsmässiga Årås i närbelägna Kölingareds socken och flyttade dit.

Nils Wästfelt var född i Karlskrona. Han blev kapten vid regementet i Jönköping. På 1740-talet ägde han en mängd egendomar i Wartofta härad, bland annat de frälsehemman som var i besittning av vattenfallen vid Ryfors.

Han anlade, tillsammans med häradshövdingen C F Klingspoor och kammarherren C A Lilliecreutz,  Ryfors bruk i Nykyrke socken (nuvarande Mullsjö). Privilegiehandlingarna utfärdades 1742. Efter tio år var han ensam ägare och förblev så fram till sin död 1769.
<länk till Ryfors bruk>

Bruket övertogs av sönerna, men såldes snart.

Många av Wästfelts ättlingar är begravda på Kölingareds kyrkogård.
 

1769–76 Metta Lillie af Aspenäs (1714–76)
Hon var änka till Wästfelt i andra giftet och blev ägare till Lönnarp efter hans död. Bodde på Årås. (Aspenäs är en sätesgård i Lerums socken.)
 

1776–83 Johan Fredrik Wästfelt (1741–88)
Sönerna i första giftet med Chr. Charlotta von Möller (†1743) Johan Fredrik och Erik Magnus (1737–1800) fick Lönnarp i arv.

Johan Fredrik var officer och hade säteriet Gudebo i Liared. Erik Magnus bodde på Margretelund i Sandhem.
 

Enligt uppbudshandlingar såldes gården 1784 av hovjunkaren Didrik Christian von Conow, som tidigare bland annat fört Lönnarps talan i en tvist, till Treffenberg.
 

 

Nils Wästfelt
 

Wästfelt

Svensk släkt från Västmanland. Hette förut Westman. Adlad 1681. Introducerad på Sveriges Riddarhus år 1686 som adlig släkt nr 1035.

Släktmedlemmar stavar namnet olika, Wästfelt och Westfelt.

1783–1814 Johan Gabriel Treffenberg (1746–1814)
Militär; gifte sig med Sofia Tham.
 

1814–33 Johan Isak Treffenberg (1785–1831)
Officer. Johan Isak gifte sig med Beata Fredrika Charlotta Karlström. Dog barnlös på Lönnarp.

Änkan gifte om sig med Jean Philip Fägerskiöld.
 

1833–65 Jean Philip Fägersköld (1795–1865)
Treffenbergs änka gifte sig 1832 med Johan Jean Philip Fägersköld, som var ägare av Vinsarp.

Rustmästare vid Älvsborgs regemente.

Nuvarande mangårdsbyggnad

1865–71 Lars Wilhelm Norling (1820–74)
Mangårdsbyggnaden fick sitt nuvarande utseende vid en ombyggnad och restaurering 1867. Den andra våningen byggdes på. Ägaren, tapetfabrikören Nordling, lät också beställa den unika tapeten i salongen från världsutställningen i Paris samma år.
 

1872–77 Johan Reinhold Hulander (1843– )
från Habo med hustrun Anna Maria Magnusson och tre barn. Ytterligare tre barn föddes på Lönnarp. Familjen flyttade till Jönköping 1876.
 

1877–80 J L Wickholm
Han kom från Österåker. Bodde troligen på Lönnarp.
 

Henric Steuch med makan Ebba och dottern Hedvig framför Lönnarp.

Henric och Ebba Steuch.

1880–95 Carl Henric Elof Steuch (1855–1895)
Henric Steuch flyttade hit från Stockholm 1879. Han gifte sig samma år med Ebba Laura Aurora Eklundh (1861–1926), dotter till ägaren av Hjälmafors Järnbruk i Dalstorp, Lars Peter Eklundh.

År 1892 var Steuch nödsakad att sälja Lönnarp. Han bodde dock kvar till sin död 1895. Änkan och dottern Hedvig Anna Ebba Aurora, född på Lönnarp 1891, flyttade då till Ulricehamn.

Dottern gifte sig senare med häradshövdingen Andreas Lars Olof de Verdier (1883–1968) [bror till den i Ulricehamnsbygden kände »kapten Olle», som seglade på Åsunden åren 1911–1952].

Släkt med hustrun till C R C:son Wästfelt på Kölingsholm.
Steuchs och Wästfelts vapensköldar finns i Kölingareds kyrka.

Steuch [uttalas stök], introducerad på Sveriges Riddarhus år 1719 (av Ulrica Eleonora) som adlig släkt nr. 1582.

Sönerna adlades under namnet Steuch på farfaderns och faderns meriter. Dessa var båda ärkebiskopar, Mathias Steuchius (1714-30) och Johannes Steuchius (1730-42). Hustrun fick namnet Steuchia (feminum, latin).

Detta är ett typexempel på, att den som hade meriterna inte själv adlades; vanligt bland högre prästmän under 1600–1700-talen. Om de själva blivit adlade hade de fått representera ett annat stånd (adeln) i riksdagen, vilket varit märkligt då de som biskopar var självskrivna i prästeståndet.

1895–1905 Karl Fritjof Eugen Lindskog (1846– )
Fritiof Lindskog var född i Bjuv i Skåne 1846 och hustrun Anny Ingeborg Rahlén i Örebro 1857. Han var bl.a. trafikdirektörsassistent i Örebro och Linköping. De hade två barn, döttrarna Elsa Ingeborg och Sigrid Charlotta.

Lönnarp sköttes av tjänstefolk.

1905-07 Konsortium
Lönnarp såldes till ett konsortium bestående av godsägare Anders Gustaf Ljunggren, Händene, Gustaf Malkolm Lundbäck, Hangelösa, Johan Albert Ahlin och Gustaf Vilgot Magnusson, Smedtofta.

Godsägare Ljunggren flyttade till Lönnarp och förre ägaren bodde kvar.

Fahlgrens epok

1907–73 Herman Fahlgren (1880–1973)
Herman Fahlgren (*1880 i Stockholm, †1973) och hustrun Anna, född Dahl på Lerbäcksbyn i Östra Frölunda (*1878, †1977) begravda på Dalums kyrkogård. Döttrarna Birgit och Kerstin föddes 1907 resp. 1912.

Herman Fahlgren var född i Stockholm. Hans far Carl Alfred Fahlgren köpte 1898 Bredgården i Holsljunga. Sonen Herman blev då förvaltare där. Det förklarar också hur han kunde träffa sin blivande hustru Anna — Lerbäcksbyn och Bredgården var två av de största egendomarna (båda förläggargårdar) i trakten och man umgicks i samma kretsar. Han flyttade 1901 åter till huvudstaden, gifte sig 1904 och via en egendom i Södermanland och en i  Weckholms socken i Uppsala län kom han till Lönnarp i juni 1907. Han skötte Lönnarp i egen regi mellan 1907 och 1921 — han hade fem torpare och två statare och anses ha varit human mot dem. Han var noga med att bli titulerad patron (men hade ingen patronatsrätt).

 Godsägare Fahlgren blev snart en välkänd och verksam man i bygden. Han var i många år landstingsman och i Böne socken hade han många uppdrag. Under åren 1922–32 var han direktör för Ulricehamns Sanatorium (Kurhotellet). Familjen flyttade till Ulricehamn i juli 1923. Vintertid bodde familjen i direktörsvillan (Skogsvillan) därstädes (bild). Han var även driftschef för Redvägs Kraftaktiebolag. Körkort tog han den 25 januari 1917.

Fahlgren var också förespråkare för en järnväg mellan Ulricehamn och Mullsjö. Året var 1917. Banan skulle gå över Hössna och Knätte, stryka mellan sjöarna Lönnern och Jogen över mot Kölingared. Böne socken var beredd att satsa 200 kr och Kölingared 1 000 kr — Hössna och Liared däremot inget! Projektet rann snart ut i sanden, kanske för att motståndet från ägaren av Kölingsholm var för stort — dennes ägor skulle ju delas av järnvägen — så säger ryktet.

I verkligheten var det nog så att de lokala markägarna hade lite eller inget att säga till om, hur mäktiga de än tycktes vara på hemmaplan. När järnvägen Borås–Ulricehamn skulle byggas ut mot Jönköping fanns flera alternativ. Ett av dem var sträckningen (ev. över Lönnarp) med anslutning i Mullsjö till Södra stambanan Falköping–Jönköping(–Nässjö–Malmö). Detta alternativ hade inte många förespråkare utöver Fahlgren. /Obs! Södra stambanan hade förr denna sträckning; numera går den öster om Vättern./

År 1921 arrenderades jordbruket på Lönnarp ut till Wilgot Larsson (*1862 i Fiflered †1938 på Lillås u. Lönnarp). Svärsonen Klas Olof Vejkull arbetade på Lönnarp mellan 1943 och 1965.
 

 
Fakta om gården

Areal: 305 hektar varav 45 ha åker, 260 ha skog.
4 hästar, 2 unghästar, 18 kor, 18 ungdjur, 12-14 svin, 6-7 får, 50 höns.
 

Taxeringsvärde: 95 100. Mangårdsbyggnad 11 rum, 1 kök, 2 hallar.

Ur boken Gods och gårdar (1940).
 

Fru Anna Fahlgren. I bakgrunden Hilma Eriksson.

Patron:

ägare av, eller chef för, större ekonomisk verksamhet inom industri eller jordbruk i äldre tid.

Patronatsrätt (»jus patronatus»):

rätt för enskild person, senare även för bolag, att utnämna präst i en församling. Rätten uppkom under medeltiden genom att enskilda stormän byggde kyrkor och tillsatte präster, reglerades i kyrkolagen 1686 och avskaffades 1922.

1973–90 Kerstin Fahlgren (1912–90)
Äldsta dottern Birgit arbetade inom hotellnäringen, sista tiden i Bofors. Hon omkom i en bilolycka 1967. Hennes syster Kerstin utbildade sig till handarbetslärarinna och bosatte sig i Norrköping. Hon flyttade hem till Lönnarp när föräldrarna blev äldre. Hennes livsuppgift blev då att vårda Lönnarp och bevara gården så som den en gång var.

Systrarna var livet igenom bittra fiender till varandra. Birgit testamenterade sin del av gården till en organisation och Kerstin tvingades köpa tillbaka den med pengarna för avverkad skog.

Hon blev alltmer inbunden. Enligt en sagesman var hon »djävulskt beräknande och hänsynslös», men hon kunde också vara omtänksam. Lagtexten studerade hon ingående och blev mycket kunnig på juridikens område. Hon hatade allt vad stat och myndigheter hette; inte ens det minsta fiskevårdsområde kunde hon acceptera. Men hon förvaltade gården bättre än sin far och förmerade säteriets värde; hon var mycket likvid vid sin död.
 

Kerstin Fahlgren, 1990.
Foto: Mats Henningsson.

1990–96 Allmänna arvsfonden — tiden med »Änglagård»
När Kerstin Fahlgren dog 1990 fanns inget testamente efter henne. Hon hade inte någon arvinge och hela egendomen tillföll därför Allmänna arvsfonden. Det paradoxala var att hon, som var så juridiskt kunnig och vars sista vilja förmodligen var att staten inte skulle få Lönnarp, hade missat att upprätta sitt testamente.

En kvinna i Skåne hittade visserligen inte mindre än två testamenten (daterade 1970 resp. 1986) i sitt kassaskåp, men det enda hon fick för det var »ett år» (i finkan!) — av Hovrätten i Malmö.

Regissören Colin Nutley, sedan länge sommarboende i Liared, förberedde i samma veva som gården övergick i Arvsfondens ägo, sin film Änglagård. När han fick möjlighet att hyra Lönnarp för sin filminspelning, valde han denna gård som centrum för sin sinnebild i sin historia. Filmen blev oerhört populär och massvis med besökare från när och fjärran letade sig fram till gården under de närmaste åren.

Den ideella Intresseföreningen för Lönnarps bevarande (årsavgift: 25 kr) bildades efter en tid. Den hade som mål att få ta över gården och »bevara Lönnarp och den kulturhistoriskt intressanta helhetsmiljön». Föreningen fick dock inte ta över gården från arvsfonden och föreningen avvecklades då.
 

1996– Jan Filip Sjögren
Nuvarande ägare av Lönnarp är en svensk affärsman som länge bott i Tyskland. En omfattande renovering har genomförts. De unika tapeterna (se ägarperioden 1865–71 ovan) har tagits ner.