(Red Barton, Leif Gothlins orkester, Jean Josefson Pop Sixers, Sam Brandts, Eddie Köhler sextet)

 
Klicka på en bild för att visa en större version och musikernas namn.
 

Red Barton, 1940	Jean Josefsons ensemble, 1947	Nalen Jean Josefsons ensemble, 1951
Jean Josefsons ensemble, 1949	Jean Josefsons orkester, 1953	Jean Josefsons »nya» orkester, 1954
Jean Josefsons orkester, 1957	Jean Josefsons orkester, 1961	Jean Josefsons orkester, 1962

Jean Josefssons orkester

Första gången Jean Josefson (1914–76) syns i rullorna, dvs. i en annons, verkar vara 1937, då han med sin konsert- och dansorkester underhåller på Ramnaparkens servering (ingen dans). Engagemanget varade i två veckor i september och avslutade utesäsongen. Året därpå är han flitig dansbandsledare på Skalle festplats, Sjömarkens sommarrestaurant, Skogsryds restaurant, Dalsjöfors Folkets park m.m.

Red Bartons orkester

Senare fortsätter han sin musikaliska bana och leder en orkester med namnet Red Barton. I denna ingick också Birger Hellström (tp), Birger Andersson (dr) och Hilding Fredenlund (fiol, ts); de spelade konsert- och dansmusik. År 1942 annonseras Jean Josefsons orkester (7 man) från Rydboholm. Han gjorde därefter ett uppehåll från dansmusiken ett par år; han arbetade redan då i Waideles Musikaffär.

Leif Gothlins ensemble — föregångare till Jean Josefsons

Trumpetaren Leif Gustafsson [Gothlin] (1918–2008) kom till Borås för att göra rekryten. De första åren spelade han med Olof Sylmé, men var 1946 redo att bilda ett eget band, Leif Gothlins ensemble <annons 1946>, där Jean Josefson engagerades som pianist. Efter ett år övertog Josefson ledarskapet för orkestern och den fick namnet Jean Josefsons ensemble <annons 1948>. Anledningen till skiftet var främst att denne hade bättre möjlighet att på dagtid sköta bokningar och dylikt.

»Leif Gothlin är utan tvivel en av Västergötlands yppersta danstrumpetare ...» (Göteborgs-Posten).
 

Orkestern blev något av husband i Friggahallen, men tog också redan från början engagemang runt om i Sjuhäradsbygden <notis 1949>. Efterhand bar det iväg allt längre bort — som exempelvis till Åmål <bild>.

Saxofonisten Ingemar Johansson [namnbyte till Sambrant 1948] var med Jean Josefson från första början. Under åren 1951–53 gjorde han sedan ett avbrott och ledde sin egen Ingemar Sambrants ensemble.

Saxofonisten Bertil Bengtson ersatte honom, alltså 1951; brodern Stig (ts) kom ett par år senare och gick till Hovkapellet 1957. Bertil Bengtson spelade under säsongen 1959–60 i Leif Kronlunds orkester i Stockholm. Han ersattes under denna tid av Anders »Big» Lindskog <bild> från Örebro. Bertil annonserades också som orkesterns »refrängsångare».

Saxofonisterna Ingemar Sambrant (1928–2017) och Bertil Bengtson (1931–2005) spelade i orkestern, med var sitt avbrott, under hela femtiotalet och mer därtill. Dessa parhästar kom också att sätta sin prägel på musiklivet i Borås i många sammanhang även i fortsättningen. De har båda spelat i ett flertal konstellationer och engagerat sig ända in på 2000-talet för sprida jazzen till folket. Här är en länk till YouTube där Bertil spelar och berättar Sagan om Selmer.

Bertils bror Stig Bengtson (f 1936) var, som ovan nämnts, också med i Jean Josefsons orkester under fyra år. De tillhör en genommusikalisk familj från Fristad, där pappa Ragnar var en känd profil som rektor på Folkhögskolan. Stig flyttade till Stockholm och engagerades i Hovkapellet som 1:e flöjtist. Stigs son Jan är också flöjtist, men i Stockholmsfilharmonikerna. Jan syns också ibland i BAO, Benny Anderssons orkester. Dottern Margareta är etablerad sångerska, numera med solokarriär, men tidigare med över 20 års medverkan i den mycket kända The Real Group.
 

Birger Hellström var en annan av de ursprungliga musikerna i Josefsons orkester – känd för att kunna traktera nästan vilket instrument man än satte i händerna på honom; oftast ändå tenorsaxofon. Som framgår av inledningen spelade han redan på 1930-talet med Jean Josefson. Senare medverkade han kortare tider i flera andra konstellationer. Sommaren 1951 hade han en egen orkester och spelade då bl. a. i Ramnaparken och på Sävens festplats.

Trombonisten Stig »Gödde» Eriksson var också en mycket skicklig instrumentalist (trakterade även bastuba i dixielandlåtar). Jean Josefson köpte en del arrangemang av t.ex. Bengt Hallberg, men »Gödde» svarade också för många av de egna arrangemangen. Det berättas att han, efter att ha lyssnat på en skiva några gånger, genast kunde skriva ner de olika stämmorna. Hellström och »Gödde» Eriksson kvarstod i orkestern till 1951 respektive 1953 (trombonisten »Gödde» efterträddes av saxofonisten Stig Bengtson).

»Eftersnack till Elitorkesterns konsert i Stockholm 1949. --
Gösta Törner: Trombonisten Stig Eriksson är utan tvekan värd att kallas elitare ...» (Expressen).

»Den av Jean Josefsons ensemble framförda jazzkavalkaden blev mottagen med stormande bifall. Publiken gav sig inte förrän ett extranummer framförts.» (Borås Tidning).

»Gödde» Eriksson var också regementsmusiker ett tag, men han var inte känd för sin goda disciplin. Det finns många historier om honom, som t.ex. när han målade sina bruna skor svarta med notfärg. Eller när Jean påpekade att hans skjorta inte var så fräsch och snygg. Kanske kunde han vända på den för att dölja det värsta. »Det finns bara två sidor på skjortan», svarade han då. »Och dom är redan använda»!
 

Saxofonisten Rolf Billberg spelade i orkestern under ett par år i början av femtiotalet. Han var en teknisk ekvilibrist och brukar räknas till en av svensk jazzhistorias främsta och originellaste altsaxofonister (han spelade även tenorsax). Billberg hade lärt känna världsartisten och barytonsaxofonisten Lars Gullin – båda var militärmusiker omkring 1950. Senare spelade de ofta ihop, bl.a. på några av Gullins mest kända skivinspelningar, med ett utsökt duettspel som resultat.<bild> (I mitten av femtiotalet spelade Billberg även med Bosse Lidéns orkester ett drygt år.)

<Artikel om Rolf Billberg, Gunnar Johnsson, Erik Norström m.fl. (pdf; 1,7 MB) i Göteborgs Jazz 1982>

Jean Josefsons ensemble framträdde vid en radioinspelning i Friggahallen på påskafton 1951. Det var första gången som en landsortsorkester fick detta förtroende. Radiospelningen var ett lyft för orkestern – i fortsättningen satte man gärna ut »Har spelat i radio» i annonserna. Jean Josefsons blev samma år också det första icke-stockholmsband att spela på Nalen (se bild ovan). Orkestern gjorde också sin första skivinspelning detta år.

»Jean Josefsons ensemble agerade i går i radio och kunde notera framgångar vid framförandena ...» (Borås Tidning)

»Första Borås-orkestern framför ”miken” i nya studion blir Jean Josefsons ensemble, uppskattad efter en framgångsrik säsong på stadens främsta danssalong.» (Expressen).
 

            Skivinspelning

Jean Josefsons ensemble: Leif Gothlin (tp), Stig »Gödde» Eriksson (tb), Bertil Bengtson (cl, as, voc), Birger Hellström (ts), Jean Josefson (p), Olle »Lövas» Lövgren (b), Lennart »Murarn» Carlsson (dr).	Inspelad: Aug 17, 1951; 3282-1, HMV X7645 (78 rpm = »stenkaka»)
– DUST OFF THAT OLD PIANO, Dixieland Lyssna (mp3-fil, 2,44 min) – UNDERNEATH THE APPLE TREE, Foxtrot -  (Vocalist: Bertil Bengtson) Lyssna (mp3-fil, 3,13 min)

Gamla och nya Jean

Leif Gothlin, liksom »Murarn» Carlsson och »Lövas» Lövgren, kvarstod i orkestern till hösten 1954. Då skulle orkestern moderniseras och nya musiker kom: Per Hultén blev ny batterist, Gunnar Andersson ny basist och Ralph »Hinken» Svensson [Stappe] (1936–2019) ny trumpetare <bild>.

Med den här sättningen hade orkestern följande blåsare: en trumpetare, en baryton- och två tenorsaxofonister. Tillsammans med komp fick musiken ett speciellt och uppmärksammat »Jean-sound» – de lät som ett storband i förminskad skala.

»Hinken» ersattes 1958 av Berndt Gustavsson, som i sin tur 1961 lämnade plats för Eddie Köhler. Efter Stig Bengtson kom 1957 Erik »Kirre» Eriksson [Kalmar] och 1959 Olle Clang som tenorsaxofonister.

Gothlin och »Gödde» gick (tillsammans med nye, och senare mycket kände, pianisten Åke Johansson) till Walter Dudas orkester i Gislaved. »Gödde» fortsatte till Jacobsens orkester i Köpenhamn men tyvärr gick han så småningom »under» där. Han var bara cirka 30 år när han dog. Åke Johansson kom tillbaka till Borås och Bosse Erlandssons orkester 1957.
 

Den nye trumpetaren Ralph Svensson – efternamnet Stappe tog han tillsammans med brodern och saxofonisten Jan-Ove 1961 – fick smeknamnet »Hinken» efter följande historia:

Ralph tänkte förkovra sig genom att gå en kurs på Fristads Folkhögskola. Han gick till rektor Ragnar Bengtson (de ovan nämnda saxofonspelande bröderna Bertils och Stigs pappa) och presenterade sig:

– Mitt namn är Ralph Svensson, Ralph med PH!

– PH? – som i sophink, svarade rektorn.
 

»Hinken» (f 1936) var militärmusiker vid I15 under åren 1951–54, innan han kom till Jeans orkester. 1958 drog han vidare till Stockholm för reklamstudier och gjorde då ett årslångt uppehåll i trumpetandet men fick, efter nära nog oförberedd provspelning, en plats i Seymour Österwalls orkester.
 

Basisten Gunnar Andersson omkom tragiskt i en bilolycka 1961. Sven Leander ersatte en kort tid; sedan kom Sture Åkerberg från Alingsås på gästspel, men for efter något halvår vidare till Stockholm där han lyckades etablera sig väl. Leif Pettersson, Göran Levin och Börje Svensson skötte också »ståfelan» i nämnd ordning den sista tiden i Jean Josefsons orkester. Trummisen Per Hultén flyttade till Stockholm 1962 och Jan Rydbäck ersatte.

Per Hultén (f. 1933) är en Boråsmusiker som haft en framgångsrik karriär som trumslagare. Han var helt självlärd när han började i Ingemar Sambrants ensemble den 2 februari 1952 med spelning i stadens Folkets Park. Sejouren där varade till januari året därpå. Då var det dags att lära mera (tyckte kapellmästaren!). En intensiv period av träning inleddes och Pelle kom tillbaka till orkestrarna som en ny musiker. Han spelade då med Lysjös dansorkester (blandat modernt och gammalt som tidens sed bjöd) och vikarierade i populära Stig Dowers från Limmared. Därefter med Curt Alm i dennes orkester.

När Jean Josefson ombildade sin orkester 1954 erbjöds han en plats där och behöll den till 1962. Han flyttade då till Stockholm där första engagemanget blev i Bob Ellis orkester. Efter någon tur med Amerikalinjen spelade han med Knäpp Upp-orkestern under kapellmästaren Leif Asp och tillsammans med bl.a. förre boråsaren Rolf Billberg. Senare följde även en period med TV-kände Lasse Samuelssons Swing Sing Seven. Andra kända musiker som Pelle kompat är Ove Lind, Roffe Larsson och Staffan Broms. På populära Stampen i Stockholm var han en trogen gäst.

År  1972 gästade swingkungen Benny Goodman Paris. Några svenska jazzmusiker — Roffe Larsson (p), Lars Erstrand (vb), Nicke Wöhrman (g), Arne Wilhelmsson (b) och Pelle Hultén (dr) — var inbjudna att spela med honom vid en TV-sänd välgörenhetskonsert. »Boråsare spelar med världsartist» kunde tidningarna i Borås då trumpeta ut.

Scenprogram — Four Flabbs

Det förväntades att en orkester skulle framföra något scenprogram utöver den rena dansmusiken. Jean Josefson var känd för att lägga ner ett ordentligt arbete för att få ett bra program. Orkesterns blåsare stod från 1955 för uppskattad och tidstypisk underhållning, främst stämsång signerad Sven Walldoff, och kallade sig Four Flabbs <bild>.

Bland andra scenprogram som väckte stor uppskattning kan nämnas följande som här är dokumenterade:

1948: Från detta år härstammar de randiga kavajerna. De togs på när orkestern spelade dixielandmusik, oftast på ett spexartat sätt. Kavajerna har använts vid framträdanden i olika konstellationer långt in på sjuttiotalet. <bild>.

1949: »One man jazz». Den mångsidige musikern Birger Hellström söker jobb i orkestern. Han var svartsminkad och kom med en stor väska (innehållande musikinstrument). Han fick frågan om han kunde spela ett visst instrument, plockade fram det ena efter det andra och spelade på dem. Tecknade sedan kontrakt och fick vara med i orkestern <bild>. (Birger Hellström hade uppträtt med sitt »One man jazz» redan 1943 i en jazzkonsert med Olof Sylmé.)

»... främst fäste man sig för den begåvade instrumentalisten Birger Hellströms ”One man jazz”-improvisationer. Han har naturligt handlag med praktiskt taget alla instrument.» (Västgöta-Demokraten)
 

1960: »Miss Crawl». Orkestern spelade runt om i parkerna till en mannekänguppvisning för baddräkter. Jean Josefsons »flottörer» spelade och »Miss Crawl» visade dräkterna <bild>.

Nya tider, popmusiken kommer

Jean Josefson framträdde med sin orkester sista gången i oktober 1963 <bild>. Han hade då åkt land och rike runt med sina musikanter under drygt sexton år. För att ge en uppfattning om hur omfattande spelningarna hade varit, kan nämnas att 1961 innehöll turnéplanen 132 dagars engagemang, varav 14 i Borås. Något semesteruppehåll var det inte tal om; spelningarna var jämt fördelade över året. Orkestern måste synas hela tiden för hålla intresset uppe bland arrangörer och publik, allt enligt kapellmästaren.

Anledningen till att han slutade var säkert, förutom ändrade förhållanden i det dagliga arbetet, de förändringar i musikalisk smak som den nya tidens publik hade – »elektricitetsmusikens tidsålder». Att ta till sig en ny musikstil, från att under 1940- och 50-talen spelat utpräglat jazzigt, lät sig inte göras utan vidare. Visst fanns det väl upphottade schlager på repertoaren, en och annan gammalvals också, men ändå, Jean och hans musiker ville helst spela jazz.

Jean Josefson Pop Sixers, 1963	Jean Josefson Pop Sixers, 1963	Jean Josefson Pop Sixers, 1964
Sam Brandt med Ann & Lill, 1965	Sam Brandt med Ann & Lill, 1966	Sam Brandt & Brudarna, 1969
Sam Brandt & Brudarna, 1970	Sam Brandt & Brudarna, 1971	Eddie Köhler sextett, 1965-67

Pop Sixers och Sam Brandt

Mycket riktigt, Jean Josefsons efterträdare anpassade sig till de nya förhållandena. Nu hette orkestern Jean Josefson Pop Sixers och i annonserna kunde vi läsa att »numera innehåller orkestern tidens pop-instrument hammondorgel, elbas och ekoanläggning». Ny kapellmästare från 1963 var Ingemar Sambrant, som alltså varit med Jean sedan starten. Tillsammans med trumpetaren Eddie Köhler ledde han orkestern.

Göran Strandberg (p, orgel), Gunno Fransson (b) och Jan Rydbäck (dr) var nya i orkestern. Rydbäck efterträddes efter några månader av Anders Söderling på trummor. Vokalist var »Liz Davids» (Lisbeth Davidsson, senare gift Pettersson och sjungande i Tranemo Storband). Orkestern gjorde danssändningar i radion och var också husband i programmet Landet Runt (med Magnus Bank), där olika artister kompades. Detta var alltså Pop Sixers.

I juni 1965 delade Sambrant och Köhler på sig. Orkestern ombildades och fick namnet Sam Brandts orkester med Ann & Lill — systrarna Ann och Lill  Bengtsson, senare Bambi. Första framträdandet var vid en Ingo–Floydgala i Läroverkets aula den 2 juni 1965. Instrumenteringen bestod av altsax, trummor, elorgel och elgitarrer. Elbands-stommen kom från poporkestern The Joybringers, med basisten Stig Österlund (från Mollaryd) samt gitarristerna Bengt Holmqvist och Kent Lindegren. Trummisen Bosse Zetterman medverkade bara ett halvår (jobbet som ambulansförare var svårt att kombinera med spelning) och han ersattes av Gunnar »Päronet» Lindqvist (som 1970 gick till Bengt Bergs orkester).

Sam Brandts spelade in två singlar och en EP (Extended Play). Lyssna nedan! Skriv någon gång, en svensk version av Hounds Sealed with a kiss, tog sig in på Svensktoppen till en på åttonde plats i oktober 1967 (låg kvar endast en vecka). Då medverkade även Gunnar Fredriksson på ventilbasun och flöjt. Ann och Lill slutade 1968. Som tillfälliga vokalister kom Gunnar Fredrikssons fru och Lisbeth Davidsson. Ytterligare en sångerska, Elisabeth Lindhammer, kom senare, liksam Lisbet Birgersson, och från 1969 kallades bandet Sam Brandt & Brudarna. Ann Bengtsson var då också tillbaka och medverkade fram till 1970.

Orkestern avvecklades 1972. Då hade bl.a. pianisten Michael Eriksson och trummisen Lasse »Rampe» (Larsson) anslutit. Den senare ersatte »Päronet» Lindqvist. Michael och Lasse blev ledare för bandet; (se Michael Erikssons storband).

Eddie Köhler sextett

Eddie Köhler sextett blev namnet på den andra halvan av Pop Sixers. Gunno Fransson gick där över till piano. Bertil Andersson [Selminger] (ts) {från Halland-Göteborg}, Ebbe Johansson (dr) {Göteborg} och Åke Göransson (elbas) {Alingsås} anslöt sig till bandet. En ny vokalist engagerades, Maj-Britt Rödseth (f 1945) från Alingsås. Sextetten fanns kvar fram till omkring 1970. De gjorde en singelskiva i Stockholm 1967 (lyssna nedan).

Bilden ovan med Eddies band är tagen på en resa med passagerarfartyget Gripsholm, där Eddie ledde ett niomannaband som stod för musik till dans, underhållning och konserter ombord.

Eddie Köhler (1936–1996) var född i Alingsås. Han bodde i Stockholm fem år innan han 1961 kom till Jean Josefsons orkester. I huvudstaden spelade han med Rolf Lindells orkester. Han var också med i Harry Arnolds orkester då och då, deltog i TV-sända spelningar, utförde filmmusik och medverkade i studioorkestrar.

Eddie arbetade som bleckblåslärare på Kommunala Musikskolan i Alingsås från början av 1960-talet till sin död 1996.

Jean Josefsons orkester återuppstår — I

1973 återuppstod orkestern tillfälligt under det gamla namnet. Jean själv var inte med utan hade ersatts av pianisten Gunno Fransson; Ebbe Johansson ersatte Jan Rydbäck på trummor. I övrigt var det samma manskap som tio år tidigare: Ingemar Sambrant, Bertil Bengtson, Börje Svensson, Olle Clang och Eddie Köhler, med den sistnämnde som ledare av bandet.

Jean Josefsons orkester återuppstår — II   (Ingemar Sambrants septett)

1995 var det åter dags att uppliva minnet av Jean Josefsons ensemble. Ingemar Sambrant hade ju övertagit orkestern (se ovan), men också alla arrangemang för omkring 300 melodier. Många av dem är gjorda av storheter som Bengt Hallberg, Bengt-Arne Wallin, Claes Rosendahl, S. O. Walldoff och Gösta Theselius. I nära 35 år låg denna kulturskatt nedpackad och oanvänd, men när Ingemar Sambrant septett sattes samman kom åtskilliga arrangemang till heders igen.

Ingemar Sambrant och Bertil Bengtson var då de enda kvarvarande från Josefson-epoken, men de övriga medlemmarna i septetten var också rutinerade musiker. Orkestern framträdde under ett par år omkring 1995.

Ingemar Sambrants septett har spelat in en CD med låtar från den gamla tiden, »Dansant jazz & Melodier man minns». De kan avlyssnas på Ingemars egen webbsida (se huvudmenyn).

Lyssna till skivinspelningar!

Klicka på resp. låt för att lyssna! <mp3-filer>