Åter till:
Notisstart
Huvudsida
|
|
Åter till: |
»När Adam grävde och Eva spann,
Vem var väl då en adelsman?»
Ramsan uppkom i bondeupprorens England under medeltiden och riktade sig mot de sociala skiktningar som då rådde. Vi får nog erkänna att det alltid har funnits sociala skiktningar och att de till stor del finns kvar.
enligt professor Sten Carlsson
Kommentarer i kursiverad stil av Jesper Wasling
De står högst på skalan och innehåller grevar, friherrar och deras vederlikar såsom godsägare, hovdignitärer, chefsämbetsmän, generaler och överstar.
Länge bestod denna grupp uteslutande av adelsmän, inklusive ett fåtal personer som var
födda ofrälse, men som under sin karriär hade erhållit adelskap. Vid ståndstidens
slut (1860-tal) inträffade det emellertid, att en och annan ofrälse man nådde
samhällets högsta topp utan att bli adlad. Biskoparna kan räknas till detta skikt,
liksom enstaka ofrälse brukspatroner och köpmän, t.ex. medlemmar av den förmögna
"Skeppsbroadeln" i Stockholm.
Utgörs av lågadeln och dess vederlikar, dvs. possessionater (godsägare),
hovrättsråd, assessorer, majorer, kaptener o.dyl. Mot ståndstidens slut kom många
ofrälse upp i detta skikt.
Läroverkslärare, ofrälse subalternofficerare (subaltern = underordnad tjänsteman), sekreterare, lantmätare, liksom fabrikörer och förmögnare hantverkare, läkare o. dyl. är typiska för detta skikt. Flertalet präster bör räknas hit.
Dessa höjde sig endast obetydligt över allmogen. Hit räknas privatlärare, gästgivare,
underofficerare, kammarskrivare, länsmän, inspektorer, minuthandlare, hantverksmästare,
skeppare och styrmän.
Till allmogen hör i vardagligt tal alla de som bodde på landsbygden fram till industrialiseringen. Detta var majoriteten av folket. Men allmogen är en mycket heterogen grupp, som egentligen aldrig har varit socialt förenad. Tvärtom fanns det mycket stora sociala klyftor mellan t.ex. storbönderna på ena sidan och torparna på andra.
Till allmogen fogar Sten Carlsson de sex lägsta klasserna. Min uppfattning är dock att den till viss del är en effekt av hans egen samtids syn på samhället. Själv ser jag gärna att man bryter ut storbönder ur allmogen, och låter dem höra till en högre klass. Alla självägande bönder stod inte på samma nivå, och många hade gårdar som väl översteg lågadelns rikedomar utan att för den delen nå upp till godsstorlek. Många hade också små gårdar som knappt kunde försörja en familj.
Studiet av klasser i bondesamhället är inget muntert ämne. Den hopplöshet som fanns är svår att föreställa sig idag, och den snabba urbanisering som ägde rum kring sekelskiftet, jämte utvandringen till Amerika, har sin tydliga orsak i den misär som rådde under 1800-talet.
Ett bekymmer var, att Sverige med reformen om storskiftet införde regeln att en gård inte kunde styckas och delas mellan barnen, utan skulle behållas intakt. Det äldsta barnet fick därför köpa ut de yngre som fick lite kontanter, men i gengäld förlorade sin försörjningsmöjlighet. Var föräldragården liten blev köpesumman för liten för att ge möjlighet till köp av en egen gård. Då återstod bara att bli torpare.
Från omkring år 1700 fram till sent 1800-tal är också antalet bönder med gård i Sverige konstant (245 000 mantal) medan antalet torpare ökar från noll till hundratusentals. De människor som till stor del utgjorde Sveriges befolkningsökning hade ingenstans att ta vägen före industrialismen.
Förutom de besuttna (jordägande) självägande bönderna räknas även någorlunda välställda brukare av krono- och frälsehemman till detta skikt.
Mästersmeder, korpraler och stadshantverkare är jämställda med dem.
En storbonde ägde oftast sin gård (=skattehemman), men kunde också vara arrendator på ett större frälse- eller kronohemman. Arrendekontrakten gick så gott som alltid i arv så det var naturligt att bygga upp sin ställning på arrenden.
Även grupperna med hantverkare o. dyl. var direkt beroende av ett eget jordbruk för sin försörjning i alla de mindre städer som fanns runt om i Sverige. Ännu under sent 1800-tal hade flertalet hantverkare och köpmän egna odlingslotter och fiskerättigheter i nära anknytning till stadsgränsen.
En stor grupp är småbrukarna. Dessa brukade ofta annans jord och måste utföra dagsverken på gods eller större bondgårdar.
Landsbygdens sockenskräddare och sockenskomakare var ungefär jämställda med dem.
Onsered och Backa var typiska normalgårdar med en säker försörjning. Vasared var under äldre tider en mindre gård.
Till detta skikt räknas förutom torpare och soldater även hantverksgesäller, brukssmeder och järnarbetare.
Egentligen räknas de inte som bönder och de kallas också för torpare, soldater, hantverksgesäller, brukssmeder och järnarbetare. Gemensamt för de alla är att de för sin försörjning var tvungen att lita på anställning på de större gårdarna eller hos stans köpmän och hantverkare. Ofta kunde en familj inte ens hålla sig på denna nivå mer än i någon generation innan de var sjönk längre ned på den sociala skalan och blev proletärer.
Klart proletära (egendomslösa; beroende av kroppsarbete) yrkesutövare som backstugusittare, lägenhetsägare, statare, drängar, pigor, arbetskarlar och sjömän räknas till detta skikt.
De fattigaste i samhällets gemenskap. Framtiden rymde sällan något ljus och de var helt beroende av andras välvilja för sin försörjning. Anställningstrygghet saknades och de var därför tvungna att acceptera vilken lön som gavs dem. Själva ordet statare betyder att mannen (övriga familjen räknades endast som bihang till mannen) fick mat och husrum som ersättning (stat) för sitt arbete. Någon lön utöver det var det knappt frågan om. Arbetskontraktet löpte på ett år, från höst till höst.
Inhyseshjon, fattighjon (hjon = beroende av hjälp) och löskarlar räknades till den näst lägsta skiktet.
Dessa människor fick bo där de kunde inhysas av socknens bönder. De förväntades inte göra någonting eftersom de oftast var äldre ur den proletära gruppen eller på annat sätt oförmögna till arbete.
De som stod utanför det egentliga samhället var hänvisade till yrken som betecknades som skamliga. Dit räknades hudavdragare, nattmän (tömde latriner och avlivade husdjur i städerna), valackare (hästkastrerare), bödlar, rackare (hästslaktare) etc. De ansågs ofta som tattare (allmän beteckning på utstött grupp och ibland som rasmässigt avvikande.)
De räknades inte till samhällsgemenskapen och tvingades därför att utföra det
arbete som var tabubelagt hos övriga befolkningen. Att avrätta var en typisk sådan
syssla, men dit hörde också allt som hade med djurkadaver att göra. Samhället var med
andra ord både beroende av dem som gjorde skitjobbet och förkastade dem som tvingades
göra det. Sysslorna gick ofta i arv eftersom det var svårt för barnen att vinna
erkännande hos bönderna.
av Jesper Wasling
Alla var dock inte fast i sitt samhällsskikt, utan det fanns en viss ståndscirkulation. En del kunde avancera uppåt i hierarkin, medan en del föll nedåt. Denna rörlighet, särskilt i de högre skikten är unik för Sverige. I andra länder ges inte alls samma möjligheter att t.ex. bli adelsmän.
En cirkulation kunde gå till på följande vis. En bonde hade en son som fick studera och blev student och sedan präst. En bondestudent av detta slag fick säkert nöja sig med en ganska blygsam post inom kyrkan. I nästa generation kunde man nå en än högre ställning och ytterligare en generation senare kunde man bli adelsman. I de flesta fall måste bonden gå över prästeståndet för att bli adelsman.
En social deklassering följde förr eller senare och adelsmannen kunde hamna i befattningar som låg under traditionell adelsnivå.
I samband med klättringen uppåt var det vanligt att man bytte namn. Först till ett prästnamn, sedan till ett adelsnamn.
Ett välbekant exempel på ståndscirkulation utgör »den svenska folkskolans
fader» Thorsten Rudenschölds släkt.
Thorsten Bengtsson var bonde på gården Rudstorp under 1600-talet. Hans son Håkan läste
till präst och tog sig namnet Rudenius. Hans son Thorsten följde i sin fars spår och
slutade som biskop. Han bytte namn till Rudén. En ofrälse biskops son kunde räkna med
att själv bli adlad. Så blev sonen Carl adlad med namnet Rudenschöld. Han utnämndes
med tiden till greve efter att ha blivit riksråd.Därefter går det nedåt i klasserna.
Den ovan nämnde Thorsten var själv kapten och folkskollärare, och hans son kontorist.
När släkten sakta faller på den sociala stegen behålls namn och titel.
Typiskt är att man nästan aldrig stiger eller faller mer än en klass åt gången.
Ett exempel på snabba kliv på stegen är Olov Silfverlood, som levde under 1600-talet. Hans leverne har ju gjorts odödligt genom ett av våra mest kända skillingtryck, som författats av den store skalden Wilhelm von Braun (1813-60). Olof var själv en torparpojke, som genom »gradpassering» slutade som överste och regementschef. Lite hjälp hade han förstås av att det var krig vid denna tid.
Den som i modern tid anses ha gjort den mest imponerande klättringen är förre överbefälhavaren och generalen Stig Synnergren. Med sin arbetarbakgrund borde en militär karriär för hans del ha slutat med en underofficersgrad. Därefter kunde hans son ha nått en god officersgrad och hans sonson en riktigt hög grad. Det hade varit den normala utvecklingen. Men Stig Synnergren tog alla stegen på en gång.
En grupp människor som också gjort en imponerande klättring är politiker med
Gunnar Sträng i spetsen. I deras fall har de naturligtvis gynnats en del av att den
politiska karriären sker något vid sidan om andra klättringar och att de tillhört ett
parti som vid rätt tidpunkt innehaft regeringsställning.
»Hemmet var fattigt; far var sträng och mor blid …»
De flesta, som nått framgång i livet, tycks ha ett behov av att tala om hur svårt deras utgångsläge varit. Då är det ingen merit att ha rika föräldrar.
I dagens samhälle har det blivit populärt, särskilt i akademiska kretsar, att tala om sin egen ståndscirkulation. Man säger att man gjort en klassresa. Nu gäller det barn, med föräldrar från arbetarklassen, som fått studera och nått en ställning som t.ex. professor vid ett universitet.
Jag överlämnar åt läsaren att avgöra om de barn som förbrukat föräldrarnas förmögenhet också skall anses ha gjort en klassresa.
