Åter till:
Notisstart
Huvudsida


Namn och namnskick

Sammanställt av:
Förnamn Tillnamn
(patronymikon)
Tillnamn
(matronymikon)
Släktnamn
(fadersnamn)
Släktnamn
Lennart Ragnarsson Estersson Pettersson Wasling

Innehåll:   Förnamn   Tillnamn   Släktnamn
 

Vid utgången av 1800-talet fanns det inte några regler om förvärv av släktnamn eller om skydd för släktnamn i vidsträckt mening. Undantag utgjorde vissa regler om ett begränsat skydd för adliga namn och om namnbyte för manskapet inom krigsmakten och för sjömän.

Lagstiftning om släktnamn infördes i Sverige först genom 1901 års släktnamnsförordning. Denna angav de förhållanden under vilka nytt släktnamn fick antecknas i kyrkobok och formerna för godkännande av nytt släktnamn. Därigenom infördes en spärr mot de fria namnbyten som tidigare förekommit i stor omfattning.

Förnamn

Ursprungligen utgjordes namnen av beteckningar som var lämpliga som karakteriseringsmedel, t. ex. beteckningar på djur, på eftertraktade egenskaper etc. Sådana beteckningar och, så småningom, religiöst förankrade uttryck, blev personnamn. De tilldelades som regel individen vid födelsen och motsvarade närmast vad vi i dag kallar förnamn.

En vanlig sed är, att om en äldre i barnaskaran dog, gavs en senare född samma namn.

Det ansågs vara otillbörligt att »ringare ståndspersoner» gav sina barn dubbla förnamn. Dessa började användas — i förnämare kretsar — på 1600-talet och bland allmogen på 1800-talet. Ingen bland allmogen bar dock kungliga namn som Gustav Adolf eller Hedvig Sofia.

Ej heller »vilddjurs eller hedniska gudars namn» såsom Björn, Ulf eller Tor  kunde komma ifråga under tiden före cirka 1850. Prästen kunde också avråda från namn som »hava sin begynnelse i hedendomen eller icke äga någon betydelse». Exempel på detta är namnen Astrid, Gunhild, Ingrid, Arne och Helge.
 

Exempel (namn inom parentes är varianter):

Fornnordiska namn
Gudanamn: Balder, Brage, Freja, Loke [ej gud], Ode(n), Siv, Tor
»Vikinganamn»: Ragnar, Helge, Gunnar, Ingegärd, Sigrid, Elisabet (Lisken, Lisa, Lisbet)
Naturnamn: Stig, Sten, Ulv(f), Räv, Björn, Östen

På en runsten i Dalum: »Räv och Västen reste stenen efter Tor-sten, sin fader»

Medeltidsnamn
Kristna: Johannes (Johan, Jan, Jonas, John, Hans), Jacob, Maria (Maja), Kristina (Stina), Katarina (Karin, Kajsa), Christopher, Anna, Alrik, Benediktus (Bengt), Magnus, Andreas (Anders), Thomas, Olof
Profana - tyska: Albrecht (Albert), Gertrud, Henrik, Valborg
d:o - engelska: Artur, Edvard
Nyare tidens namn
Bibliska: Adam, Eva, Gabriel, Sara, Ester
Tyska: Rudolf, Adolf (Alf), Hedvig
Engelska: Anny, Nancy, Henry
Fantasifulla namn kring sekelskiftet 1900: Acelius, Emerentia, Genoveva (fr. Geneviève), Leondina, Marianus, Remigius, Vigilius
Moderna: Glenn, Kevin, Robin, Linda, Ronja, Vilma, Tindra, Liam
Specialnamn
Ordningsnamn:
(betecknar ordningsföljden i barnaskaran)
Uno [1], Primus [1], Fyr [4], Quintus [5], Ottilia [8], Nona [9], Tiondina - Thion [10], Elvan [11]
Lokalt populära namn: Håkan (Rångedala), Lovisa & Aldur (Tvärred), Svante (Lena vid Alingsås), Måns & Truls (Skåne), Grels (Jämtland)
Numera inte populära namn:
(endast en person år 2000)
Arne, Birgitta, Gunilla, Hasse, Kurt, Lennart (skrämmande utveckling!), Margareta, Yngve

 

Ovanliga och förvridna dopnamn

Från Kinds härad [Västergötland] må här anföras några dopnamn, som därstädes äro i bruk huvudsakligen bland det uppväxande släktet.

Bland dessa förekommer de mindre klandervärda namnförvridningarna Ponto, Vitalius, Laurina, Selmina, Lavina, Bertoria och Pameladia, men bland de mera snedvridna märkas gossnamnen Odvin, Jiremius, Komelius, Hilbert, och Hörbert samt flicknamnen Karli, Davielle och Mariett. Av kvinnonamnen Aqvilina, Ada, Frida, Maria och Mariana har tillformats mansnamnen Aqvin, Adar, Fridus och Marin.

Vi vilja ej göra anmärkning mot namnen Protus, Primus och Junior, men gossnamnet Toltion och flicknamnen Secunda, Secundalia, Sjunia och Niondina äro nog kuriositeter bland våra dopnamn. Till samma kategori torde också få räknas gossnamnen Agardt, Egardt, Reinor, Adonis, Arkibald, Millton, Levander, Axén, Nimrod och Notarius samt flicknamnen Angskild, Femia, Adonia, Andinia, Milia, Neolina, Sedolina, Alda, Sabilda, Elliana, Indi, Seyda, Emällentina, Hausine, Hedorka, Nehemina och Malakia samt icke förglömmandes Betia, Otidia, vilket namn man är frestad tro hava betydelsen, att dess ägarinna blivit framfödd i otid. Gert, Wolrat, Hampus, torde få räknas till våra mera sällsynta karlnamn, åtminstone är Gert ovanligt och Hampus mindre behagligt, då det enligt Ekbohrn betyder – blodfot.

Bland de kuriösa namnen märkas även de till sitt kön tvetydiga Uno Torborg och Johan Hedvig. Kvinnonamnen Torborg och Hedvig ha ock givits de mera feminina formerna Torborja och Hedvika.

Till sist, vad tycka våra läsarinnor om Errid, Umer, Renus, Eliot, Edan, Edor, Hedor, och Nedrum eller vad tycka våra läsare om Alfina, Ladina, Elliodina, Eselia, Oktilia, Kriselia, Labilia, Odalia, Chrispara, Pioletta, Lybäcka, Sanderina, Lavina och Vilhelmina Vallamsia Carolina?

 Vad man än må tycka om dessa rariteter, så utgöra även de en kulturbild i slutet av nittonde seklets upplysta tidevarv. (Halland 29/11 1894)

Ur jubileumsskriften Elfsborgs län under 100 år.


Statistik över nutida flicknamn och pojknamn (SCB)

Tillnamn

Så småningom uppstod emellertid ett behov att kunna, genom ytterligare beteckningar, skilja mellan personer med samma namn, vilket torde ha varit förutsättningen för tillnamnens uppkomst. Bland tillnamnen kan fyra huvudgrupper urskiljas: patronymikon/matronymikon, binamn, hemortsbeteckning och yrkesbeteckning.
 

1 a. Tidiga svenska tillnamn innehöll personnamn s.k. patronymikon, som bildades på genitiven av faders förnamn med tillägg av -son eller -dotter.

Erik Perssons barn fick namnen Per Eriksson och Kerstin Eriksdotter. Denna princip finns i många kulturer.

 

Under medeltiden var det endast samhällets elit som använde patronymikon. Exempel på detta är Birger Magnusson (Birger jarl), Magnus Birgersson (»Ladulås»), Ingeborg Håkonsdotter (kung Magnus Erikssons mor), Birgitta Birgersdotter (heliga Birgitta), Sune Hastansson (fogde på Stockholms slott) och Erengisle Näskonungsson (stor jordägare). Gustav Eriksson (Vasa) är ett senare exempel.

Först fram mot 1500- och 1600-talen lägger sig allmogen till med seden, och den kommer snart i allmänt bruk.

Egentligen bör namnen läsas som Erik Pers Son och Kerstin Eriks Dotter. Namnet beskriver då mer »vem man är» än att bara vara ett efternamn. På t.ex. fästmansgåvor och förvaringskistor syns resterna av detta långt fram på 1800-talet — E P S (Erik Pers Son) eller K E D (Kerstin Eriks Dotter).

MPD = Maria Pers Dotter(?)
 

Följande »regel» kan ge lite hjälp i släktforskningen (den är inte helt ur bruk numera heller — barnets andranamn ges ofta enligt nedanstående):
Generation I: Lars Eriksson (hans far heter Erik) gift med
Helena Andersdotter (hennes far heter Anders)
Generation II: Deras söner döps, i åldersordning, till
Erik (efter farfar),
Anders (efter morfar) och
Lars (efter far);
-- döttrarna döptes på motsvarande sätt.
Tillnamnet blir Larsson resp. Larsdotter för alla.
Generation III: Eriks äldste son får namnet Lars (efter farfar) osv.
Tillnamnet blir Eriksson.
Resultat 1: Detta medför att äldste sonen heter likadant som farfar.
Resultat 2: Av namnet Lars Larsson eller Erik Eriksson kan man därför sluta sig till att han är tredje sonen. (Undantag finns.)
 

En typisk modern företeelse är att ändra den klassiska dubbelteckningen av -sson till det mera rebelliska -zon eller det klart överklassbetonade -son.

När den kände järnvägs- och kanalbyggaren Nils Eriksson adlades på 1860-talet ändrade han stavningen till Erikson. Detta tilltag väckte förtrytelse hos hans än mer kände bror John (han med ångloket The Novelty i England och kanonbåten Monitor i amerikanska inbördeskriget).

En markant trend bland etablissemanget i samhället under 1900-talet är borttagningen av ett s (Larson). Det borde ju hellre vara 3 s: Lars's son!!!
 

1 b. Denna namnbildning där faderns namn fördes vidare — den agnatiska principen — kunde någon gång brytas så att tillnamnet bildades på genitiven av moderns namn (matronymikon). Detta tycks främst ha förekommit, när barnet föddes efter faderns död, när modern var av förnämare börd än fadern eller när barnet var utomäktenskapligt

I Vinsarps ägarlängd finns namnet Magnus Kristinasson, vilket tyder på att en mäktig moder fanns.

Ett oäkta (= fött utom äktenskapet) barn skyltar inte gärna med att inte ha någon känd far och tar då hellre patronymikon efter t.ex. morfar.
 

2. Binamnen utgjordes av beteckningar för kroppsliga eller andliga företeelser, som kunde ha samband med en person; som ett typiskt exempel kan nämnas Harald Hårfager och Erik Läspe och Halte. De kunde även förekomma tillsammans med patronymikon (Långe Måns Persson).

I Jan Guillous bok Tempelriddaren finns Birger Drosa (Den Leende).
 

3. Hemortsbeteckningar var vanliga på landsbygden och bestod som regel av prepositionen »i» jämte ett gårdsnamn, bynamn eller annat ortnamn, t. ex. Per i Berga, Stina i Hagen. Även dessa kunde kombineras med patronymikon (Per Hansson i Berga). Eller Gunnar Hedlund i Rådom (gamle ledaren för Bondeförbundet).

Ett särpräglat namnskick med s. k. gårdsnamn finns i Dalarna och har där fortlevat vid sidan av namnlagen. Dessa gårdsnamn utgör namn på gårdarna i en by och fungerar samtidigt som ett slags släkt- eller familjenamn. Namnskicket innebär, att en person namnges genom sitt förnamn föregånget av gårdsnamnet, dvs. ett ord som anger från vilken gård personen kommer.

De som bodde på Saras gård hette alltid Saras Erik, Saras Per, Saras Märta etc. En följd av denna sed var bl. a., att en man som gifte sig och övertog sina svärföräldrars gård också övertog gårdsnamnet (tog »särknamnet»).

Exempel: sångerskan Busk Margit Jonsson och designern Nygårds Anna Bengtsson.
 

4. Bland yrkesnamnen var praktiskt taget alla möjligheter tillvaratagna. Då man finner ett yrkesnamn är det dock inte säkert att det uttryckte namnbärarens verksamhet. Hans Djäkne kan ha fått sitt namn för att han var en skrivkunnig person, och Anders Präst kan ha hetat så därför att han tjänade hos prästen.

Släktnamn

Det sista ledet i namnutvecklingen är uppkomsten av fasta släktnamn som inte särskilt utmärker en enskild person utan anger släktsammanhanget och för detta ändamål övergår på barnen från generation till generation av samma släkt.

De första ärftliga släktnamnen synes ha uppstått inom det världsliga frälset (senare benämnt adeln) ståndet under 1300-talet, då t. ex. Sture, Ribbing m. fl. namn började gå i arv. En viktig faktor för utvecklingen av adliga släktnamn blev den sed som utbildades med släkttecken i form av vapensköldar och sigill, vilka blev för ätterna sammanhållande symboler. Bruket av släktnamn inom adeln ökade under 1600-talets första hälft. Det är inte otänkbart att utvecklingen av de adliga namnen påverkades av 1626 års riddarhusordning, som innehöll förbud att anta annan släkts namn eller vapen och ett krav på eget ättnamn. Släktnamnet kom därigenom att i betydelse jämställas med ättens vapensköld. Då vapensköldarna blev mera komplicerade och indelade i fält, tog namnskicket intryck av detta och de sammansatta namnen av typ Oxehuvud eller Reutersköld uppkom.

Gustav Vasa kallades aldrig så på den tiden han levde. Han hette Gustav Eriksson och var av ätten Vasa. Fältherren Lennart Torstensson hörde till Forstenaätten. På Vinsarp i Dalum satt Anna Karlsdotter av Vinstorpaätten — ett namn som ätten fått långt efter att den var utdöd.
 

Exempel på adliga namn:
Uradel (adliga år 1420; anmälde sig till rusttjänst och har inget formellt sköldebrev; senare utnämndes de av kungen ) Drake (Stenbock), Ribbing, Tre Rosor, Natt och Dag, Bielke
Obetitlad adel (efter 1420 utnämnda av kungen; fick då sköldebrev; totalt 2925 st inkl. uradel ) Drake (Stenbock), Ribbing, Tre Rosor, Natt och Dag, Bielke, Bonde
Grevar
(de första 1561, vid Erik XIV:s kröning; totalt 144 st)
Svante Sture (grevskapet Stegeborg), Per Brahe d.ä. (Visingsborg), Gustav Johansson Tre Rosor (Bogesund) ---
Gyllenstierna af Ericsberg, Adlercreutz (Ulricehamn)
Friherrar (=baroner)
(de första också 1561; total 424 st)
Gyllenstierna af Lundholm, Ramel, Uggla
Obetitlad adel Gyllenhammar, Hammarsköld, Silfverlood, Wästfeldt, von Carlsson, Hedin (Sven, upptäktsresande, den sist adlade, 1909)
 

Från medeltiden var det ganska vanligt att prästerna — och övriga universitetsutbildade — skrev sina namn i latinsk form. Denna tendens omfattade även tillnamnet: t. ex. Ericus Caroli och Abrahamus Angermannus. När släktnamn under 1600-talet började framträda även inom det andliga ståndet kom de därför ofta att bestå av härkomstbeteckningar i latinsk eller grekisk form som Arosenius och Stagnelius resp. Arenander och Wieslander (jämför även namn som slutar på -lander under rubriken Knallarna nedan).

En intressant fråga under 1600–1700-talen var hur högre förtjänta präster skulle kunna adlas. Det löstes så, att den som hade meriterna (prästen/biskopen) inte själv adlades. Barnen blev istället adlade.

Ett typexempel på detta är ätten Steuch [uttalas stök], introducerad på Sveriges Riddarhus år 1719 (av Ulrica Eleonora) som adlig släkt nr 1582. Sönerna adlades under namnet Steuch på farfaderns och faderns meriter. Dessa var båda ärkebiskopar — och tillhörde alltså prästeståndet — Mathias Steuchius (1714-30) och Johannes Steuchius (1730-42).

Ett annat exempel är vetenskapsmannen och religionsmystikern (grundare av Nya kyrkan) Emanuel Swedenborg som tillsammans med sina syskon adlades 1719 på faderns, biskopen i Skara Jesper Svedbergs (1653–1735) meriter.

Att adlas på sin faders meriter låter måhända märkligt i dag. Om man dock betänker att biskoparna ovan (ja, faktiskt alla biskopar) satt i riksdagen för Prästeståndet blir det inte så konstigt. De kunde ju inte vara adliga och behålla platsen i det gamla ståndet.
 

I städerna började borgarna under 1600-talet använda släktnamn. Ofta blev då den sammansatta namntypen mönster, och den släktnamnsform uppstod som representeras av namn som Bergström, Strömgren, Lindberg, Sjöberg m.fl.

Bröder kunde ta olika namn, men gärna med någon likhet t.ex. Holmlund, Holmberg, Bergholm.

Under 1900-talet tas namnen ofta med en koppling till födelseort eller –gård. Wasling från gården Vasared är ett exempel på detta. (»-ling» betyder född.)
Andra exempel är Grudeborn, Rångeby och Ullsten.
 

Bönderna behöll längre de gamla tillnamnen, framför allt patronymikon och härkomstbeteckningar. Det blev huvudsakligen patronymikon som senare kom att bli släktnamn, eftersom härkomstbeteckningen med sin sammansättning med preposition (ex. Per i Hagen) var mindre tjänlig som släktnamn.

Omkring år 1870 ändras namnskicket på ett sätt som är viktigt att känna till:

1. Barnen till Johannes Petersson kallar sig inte längre Johansson eller Johansdotter, utan tar Pettersson som släktnamn. Även döttrarna tar sonnamn.

2. Kvinnorna bär fram till denna tidpunkt sitt eget tillnamn hela livet. Men nu tar hustrun, efter giftermål, mannens namn.

Ex.: Josefina Petersdotter — patronymikon efter fadern Peter — tar efter vigseln mannens tillnamn och heter nu Josefina Karlsson.

Användningen av namnen kan växla, särskilt vid flyttning och synnerligt vid emigration, varför uppmärksamhet anbefalles. I släkten finns också ett annat exempel, då en person funnit det högfärdigt att heta Östlund och därför återtagit Karlsson som släktnamn.

I de fall patronymikon använts i modern tid är det ett förnamn, då namnlagen under 1900-talet ej medgivit dessa namn som efternamn. Vissa undantag finns dock.


En särskild grupp av släktnamn har sin utgångspunkt i soldatnamnen. Dessa anknöts ofta till roten eller båtsmanshållet och kunde övergå från soldat till soldat utan avseende på släktskapsförhållanden.

Soldatnamnet bärs normalt endast av soldaten själv, ej av hans familj (förrän på 1900-talet). Soldaterna på en viss rote (som bor i samma soldattorp) får efterhand samma namn. Det kan ses som namnet på platsen i rullorna mer än som personnamn. 

Soldaten Johannes Carlsson Stadig (No 682 Utgärdet, Kölingared, 1845–1876) är det kompletta namnet; hans patronymikon ersätts ej, utan kompletteras av soldatnamnet.

Många undantag finns och på samma torp finns soldaten Johan Eriksson Kylander (1767–1791), som fått namnet efter socknen Kylingared = Kölingared (jmf prästernas namn ovan och Knallarnas namn nedan). En annan heter Anders Mossberg (1714–1714) och hans soldatnamn är taget efter roten Mossebolet.
 

Typiska soldatnamn
En undersökning vid  Västgöta-Dahls regemente 1902 (då i Vänersborg, numera I 16 i Halmstad) gav följande fördelning mellan soldaternas namn.
Typ1 – borgerliga namn (40 %)
Blomgren, Lindberg, Nyman, Vallgren
Typ 2 – namn med betoning på andra stavelsen (15 %)
Flodin, Lundell, Rosén, Svalin
Typ 3 – övriga »traditionella» soldatnamn (45 %)
Yrkesbeteckn. mm Modig, Rask, Sköld, Strid, Stolt, Udd
Utseende o. likn. Frisk, Frid, Nöjd, Sträng
Växter Alm, Björk, Blom, Lind, Palm, Törner
Övr. naturfenomen Blixt, Dahl, Holm, Storm, Ström, Wall
Djurbeteckningar Bock, Falk, Hjort, Häger, Örn
Väderstreck Nord, West, Öst
Gudar o. dyl. Balder, Cato, Drotz, Jarl, Thor, Thyr, Zar
Folkslag Friis, Svensk
Förnamn Göthe, Verner, Yngve
Sonnamn Karlsson
Tyska Beijer, Frick, Möller, Pohl
»Lärda» namn
(se Knallarna nedan)
Elander, Karlander, Selander, Velander
Övriga Land, Fri, Glans, Kron, Staf, Punkt (den siste soldaten i rullorna på detta regemente hette alltid så)

En av mina anfäder heter Mell, efter Mellomgården i Töve, Södra Ving — alltså ytterligare en kategori, med gårdsnamn som namngivare.

 

Knallarna var en kategori, som i kyrkböckerna ofta står som bönder, men som livnärde sig som gårdfarihandlare. I namnskicket har de satt spår genom att ibland ta ett släktnamn, vars första stavelse har anknytning till någon plats de kommer ifrån och slutled är »-ander»

Några knallar från Sjuhäradsbygden har haft följande namn:
Bellander (Berg), Bolander, Bylander (Byttorp), Chronander, Enander, Granander, Hilander (Hillared), Hulander (Hulared), Hylander, Hössnander (Hössna), Karlander, Kinnander, Molander, Norrlander, Rylander, Sjölander, Tillander, Tolander och Ölander.

Vallonerna är en grupp av invandrare har satt sina spår i det svenska namnskicket. De kom på 1600- och 1700-talet, i första hand till järnbruken.

Exempel på vallonnamn:
Allard, Bodaine (Bodin), Bonnevier, de Geer, Hübinette, Martin, Parment, Pousette, Quarfordt, Sporrong, de Val, Verlaine/Verlin (Wärling).

Avslutning

För adelns del kan släktnamnsutvecklingen sägas vara avslutad under 1600-talets senare hälft, då nyutfärdade sköldebrev i regel innehöll det släktnamn under vilket adlandet skedde. För övriga folkgrupper var utvecklingen ojämn. Den skedde av naturliga skäl snabbast bland prästerna och städernas borgare. På landsbygden fanns starka lokala namntraditioner, vilka inom vissa områden försenade utvecklingen av släktnamn. Den ringa rörligheten hos lantbefolkningen under tiden fram, till mitten av 1800-talet torde också ha medverkat till att något mera utpräglat intresse för en övergång från tillnamn till släktnamn inte funnits.

Eftersom möjligheten att anta och överge namn formellt var obegränsad kunde ett par generationer bära samma tillnamn, varefter nästa generation antingen återgick till ett tidigare namn eller antog ett helt nytt. Det är därför också ogörligt att säga när släktnamnen i hela riket blev fasta. Som alternativ till släktnamnen kvarstod under 1800-talets sista del dock i stort sett endast patronymikon. Binamnen och yrkesbeteckningarna hade då antingen övergått till fasta släktnamn eller övergetts, och detsamma var förhållandet med härkomstbeteckningarna.

 

Mera om förnamn finner du hos Historiska Museet.


Våra vanligaste släktnamn (efternamn) 2006:

  1. Johansson 272 000
  2. Andersson 270 000
  3. Karlsson 208 000
  4. Nilsson 183 000
  5. Eriksson 145 000
  6. Larsson 132 000
20. Lindberg   27 000