Egnahemsbyggandet i Borås före 1930

Under tiden 1820–1860 hade Borås en befolkningstillväxt på i genomsnitt drygt 25 personer per år (från 2 000 till 3 000 personer). Den tidens industriarbetare utgjorde en liten del av befolkningen och var i huvudsak bosatta utanför det stadsplanerade området och någon större anhopning av arbetarbostäder förekom inte.

Med tilltagande industrialisering fick Borås under ett par decennier runt år 1900 en befolkningsutveckling som var den kraftigaste i hela Sverige. Under en tjugoårsperiod var den årliga ökningen 600 personer per år. Den lilla småstaden växte och blev en av landets tio största. Detta satta naturligtvis sin prägel på bostadsbeståndet, vars utbyggnadstakt inte förslog. De stora industrierna runt Viskan byggde en hel del bostäder i större hyreskaserner i stadsdelar som Norrbygärde, Landala, Lugnet, Elinsdal och Brodal, men behovet var större.

Arbetarna hamnade alltså i en oreglerad bebyggelse i stadens utkanter medan de bättre situerade uppförde sina bostäder centralt. Detta var en situation som stadens styresmän oroade sig för, då den på sikt skulle ställa stora krav på investeringar i gator samt vatten- och avloppsledningsnät i de perifera områdena.

Landsbygden

Bostadsbyggandet hade fram till tiden för första världskriget ansetts vara en privat angelägenhet. En del sociala och hygieniska idéströmningar under 1800-talets senare decennier var ännu inte mogna att omsättas i praktiken. Men med en akut bostadsbrist i sikte tvingades ett engagemang från det allmänna fram. Det gällde att med drastiska medel övervinna en uppenbar bostadsnöd.

Den pådrivande faktorn var ursprungligen knappast den stora tillströmningen av arbetare till städerna utan snarare situationen på landsbygden. Där hade under nästan hela 1800-talet en stor proletarisering ägt rum och resultatet blev att en allt större del av befolkningen blev torpare och backstugesittare, eller – ännu värre – emigrerade till Amerika; bara under år 1887 emigrerade mer än 1 % av befolkningen. Den senare kategorin ansågs vara den mera företagsamma och detta var oroande för utvecklingen i framtiden.

Lantmannapartiet hade då makten i riksdagen och var särskilt angelägen om förhållandena på landsbygden, där man önskade tillgodose behovet av bostäder för bl.a. arbetarna vid de större lantbruken. Dessa landsbygdens bostäder kallades jordbrukslägenheter medan stadens kallades bostadslägenheter (eller bara lägenheter).

Borås sent ute

De allmänna riktlinjerna för bostadsbyggandet diskuterades under åren kring sekelskiftet och fastställdes 1904 i riksdagen. För Borås del hände dock inte så mycket under de närmaste åren och ändå var det just då som befolkningstillväxten var som allra störst. Anledningen var bl. a. att ett avgörande i frågan om bebyggelse och mark för det nya regementet, som skulle flytta från Fristad hed in till staden, saknades. Vidare fanns det en osäkerhet om i vilken utsträckning de statliga lånen kunde användas för städernas arbetare.

I de allmänna riktlinjerna för ett bostadssocialt program strävade man efter bättre hygien, större utrymmen och ett eget hem för de mindre bemedlade. Förebilderna var hämtade från Englands tidigt utvecklade industristäder.

Egnahemsrörelsens allmänna målsättning var att med olika stödformer bereda möjlighet för så många människor som möjligt att bli ägare till ett en- eller tvåfamiljshus. Den statliga utlåning som blev följden var så förmånlig att den betraktades som subvention.

1907 bildades föreningen Egna Hem i Borås u. p. a. Den var ursprungligen avsedd att vara en kooperativ sammanslutning av blivande egnahemsägare, men även understödjande medlemmar togs in i föreningen.

Föreningen första större insats var att inköpa den s.k. Dalbomslyckan, belägen mellan Borås övre järnvägsstation och Engelbrektsgatan. Detta område räckte för 45 tomter på i genomsnitt 850 kvm. Föreningens uppgift blev sedan att se till att gator, vatten och avlopp anlades och att tillhandahålla mönsterritningar.

Endast ett fåtal tomter såldes till allmänheten; Borås Järnvägs AB och staden köpte de återstående. Därmed kunde föreningen upplösas 1915, då det ansågs att staden borde sköta angelägenheter som tomtförmedling och dylikt.

AB Egna Hem

Staden var från början tveksam till att engagera sig i frågan, men när industriidkarna tog initiativet till att bilda AB Egna Hem övervanns rädslan. I stadgarna för bolaget låter det så här:

Ordning för Aktiebolaget Egna hem i Borås, antagen vid konstituerande bolagsstämma den 5 september 1914.

§ 2: Bolagets verksamhet har till föremål, att för i Borås stad mantalsskrivna personer, tillhörande stadens kroppsarbetande befolkning eller med dem jämförliga, ekonomiskt underlätta uppförandet av sådana byggnader, som pläga benämnas mindre egna hem, samt idka annan i samband därmed stående verksamhet.
 

Med stadens kroppsarbetande befolkning jämförliga må anses de, som med avseende på inkomster och förmögenhetsförhållanden kunna med kroppsarbetare likställas.
 

Aktier tecknades, förutom av Borås stad, av de större företagen Sveriges Förenade Trikåfabriker, Borås Wäfveri osv., totalt ett tjugotal. En del av tomterna, bl. a. Björkängsgatan 10, var avsedda för järnvägsanställda vid Borås–Herrljunga Järnväg.

Under åren kring första världskriget var aktiviteterna stora för att förse befolkningen med bostäder. Stora områden köptes in av staden och reserverades för egnahemsbebyggelse. Det största området är det som numera kallas Salängen – ett annat är Erikslund. Där byggdes också en annan typ av bostäder, nämligen för barnrika familjer. Men det var en annan sak – och efter 1930!