Björkängsvallen

Skyttar vid skjutvall och skyttepaviljong.

Bakgrund

1853 bröt Krimkriget ut (det var där sjuksköterskan Florence Nightingale – »slagfältets ängel»– uppträdde!). Det var en kraftmätning mellan å ena sidan Storbritannien, Frankrike och Turkiet å den andra Ryssland. För västmakterna gällde det att stoppa den ryska erövringspolitiken. De västallierade hade även hoppats på svenskt deltagande. I Storbritanniens och Frankrikes ursprungliga program hade också ingått Finlands befrielse från Ryssland. Därför ockuperade västmakterna även Åland. Men Sverige ville inte frångå sin neutralitet. Västmakterna satte därför in stöten mot Ryssland på Krimhalvön.

»Den händelse Europa utan tvivel mest har att frukta för, är att Ryssland komme att blanda sig i striden, då Österrikes många slaviska länder bleve dess rov, vilket icke blott medförde det österrikiska kejsardömets fullkomliga upplösning, ett inträffande som man väl kunde trösta sig över, men som på samma gång förlänade Ryssland den mest fruktansvärda tillökning i makt.» (Illustrerad Tidning den 12 februari 1859)

Sverige kände hotet och en våldsam debatt om rikets säkerhet ägde rum. En kritik gällde den svenska indelta armén, som inte ansågs vara i så gott skick.

»Sverige har inte en armé – det har en vaktparad!» Så beskrev den ryske militärattachén tillståndet i landet på 1850-talet, åtminstone om man får tro Grimberg.

»Vid infanteriet förekom icke skjutning, och vid kavalleriet icke ridning», har en militärhistoriker karakteriserat förhållandena.

Skarpskyttarna kom att bli vår »första folkrörelse». Inom några år organiserade den drygt 40 000 medlemmar i 300 kårer eller föreningar runt om i landet. De utgjorde stommen i en milisarmé och kopplingen till den demokratiska frågan var väl synlig. Efter hand övergick detta folkliga initiativ – utlöst av ett intellektuellt avantgarde – i mera ordnade och samhällsbevarande former. Uniformer och vapen kostade för mycket för att de skulle vara i var mans händer. Och när Strindberg i Svarta fanor gycklar med de bestående, då gycklar han också med en välbeställd byggmästare och kapten i huvudstadens skarpskyttekår, för vilken ämbetet är en del av hans affärsidé.

Det konservativa partiet och de höga militärerna såg med motvilja på det som skedde. Vissa pressorgan trodde att skarpskyttarna skulle komma att utöva terrorism mot andra samhällsmedborgare i tider av oro. På högsta ort »hatades skarpskytteidén av hjärtans grund», skriver Samuel Ödmann; Blanche, dess främste upprorsman, kallades föraktfullt för Pöbelkungen.

Skjutbanan vid Björkäng, 1905.

Skjutbana med skyttepaviljong

År 1861 bildades Borås Frivilliga Skarpskytteförening. Kåren hade ett rent militärt syfte och kaptenen Uggla var dess överbefälhavare. Medlemmarna var uppdelade i två klasser:
1. Skarpskyttekåren med välfrejdade vapenföra män, och
2. Hedersledamöterna bestående av redbara och fosterländskt sinnade män, som pga. ålder eller ämbete ej kunde deltaga, utan i stället skulle bidraga med penningar och vapen.

Skarpskyttekårens första skjutbana var belägen på Saläng och sträckte sig över skogslotterna mot Tokarpsberg. Anordningarna var synnerligen anspråkslösa och bestod av en enkel måltavla och flaggstänger för signalering. År 1863 anskaffades en gjutjärnstavla. Kåren höll till på Saläng fram till 1865, då de flyttade till Trandö (Kristinebergshålan); kåren lades ner 1876. Verksamheten finansierades delvis av stadens hundskatt, som var 5 Rd per hundkreatur. Mariastiftelsen, som bl.a. startat skola för flickor i staden finansierades också av denna skatt och en strid uppstod om vilket som var viktigast.

Borås Skytteförening nybildades 1887. Dess första verksamhet ägde rum vid skjutbanan, som var belägen i sänkan vid Kristineberg — utefter nuvarande Furubergsgatan (enl. Hans Nilsson i boken om Kristineberg). Längsta skjutavstånd var då 240 meter, men det krävdes snart att skjutning skulle kunna äga rum med en 300 metersvall, och en förlängning in i en trädgård gjordes.

Skytteföreningen flyttade 1894 till en ny bana som anlagts på Björkängs gamla ägor (på äldre kartor markerat som sankmark). Denna skjutbana hade 4 st. svängtavlor och utbyggdes efterhand så att den 1911 hade den 25 st. tavelställ. En skyttepaviljong uppfördes 1925 (se bild ovan). Verksamheten upphörde söndagen den 27 oktober 1929 (efter ett par år av ringa verksamhet) och flyttades till Gässlösa — lasarettet höll på att byggas och planer fanns att använda området för detta.

Banan på Björkäng ansågs på sin tid vara en av de förnämsta i landet!

Potatis och gatsten

Under första världskriget kunde de som så önskade få en extra jordlott för potatisodling på området.

Platsen användes också för idrottsevenemang under 1900-talets inledande skede. Den fina terrängen runt området och möjligheten till start- och målplats vid skyttepaviljongen gjorde Björkäng populärt för orientering, terränglöpning och skidåkning. Senare blev platsen också, vid några tillfällen, målplats för det populära Västgötaloppet på skidor. (Loppet gick mellan Ulricehamn och Borås; första gången 1929; målplatsen var dock oftast förlagd till någon gata i centrala Borås.)

Någon riktig fotbollsplan fanns inte på Björkäng före 1930-talet. De idrottsklubbar som fanns på Lugnet och Saläng fick hålla till på andra planer, t. ex. Bäckeskog. Där nuvarande Björkängsgymnasiet ligger fanns en upplagsplats för bl.a. gatsten – där kunde under vissa tider bollspel äga rum (om inte polisen kom och körde bort ungdomarna).

Björkängs IF
Bakre fr.v.: Tage Edman, Folke Pettersson, Viktor Andersson, Bruno Hagberg, Hilmer Andréasson,
? Bredberg, Erik Andersson, Alf Helin, Sven »Tjänis» Pettersson och ? Borén.
Främre fr.v.: Gösta Nygren, Elof Johansson och Sture Persson.

Björkängs IF

Ett kvartersgäng som kallade sig Björkängs IF bildades 1932. Ungdomarna i föreningen fick ta över skjutbanan och då skapades Björkängsvallen. Där fanns tre olika skjutvallar som man kunde ta sand ur och lägga ut på planen. Borås stad lånade ut räls och vagnar så att sanden skulle kunna fraktas på ett smidigt sätt. I omgivningen betade då kor och bonden hette, enligt utsago, Per på Björkäng.

Klubben fick läggas ner 1940. Detta berodde på rådande världskrig och att staden därför ville använda planen som vedupplag och viss uppodling. Klubben återuppstod inte efter kriget.

I stället kom då korporationsföreningarna (»korpen») igång med sitt fotbollsspel och hade i många år Björkängsvallen som hemvist. Verksamheten var mycket omfattande. 1986 flyttades korpens fotbollsspel till Kransmossen.

År 1956 bildades föreningen Bergdalens IK och denna har än i dag sin verksamhet förlagd till den gamla skjutbanans område.

Under de första åren på 2000-talet har en stor del av området förvandlats till parkeringsplatser.