Westgöten 1953-06-04   Sex närkingar med vid missionsstart i Länghem 1901 Den frikyrkliga rörelsen i vårt land har brutit sig mark på flera olika sätt. I regel var det kolportörerna – senare med titeln resepredikanter – som förde den andliga väckelsen vidare, och ofta förkunnade troende präster omvändelsekristendom. Men även på andra sätt kom frikyrkliga församlingar till stånd. Vad det exempelvis gäller Länghem i Kinds härad kom pionjärerna till Länghems missionsförsamling från Närke och Dalarna. Detta får vi bekräftat hos hemmansägaren Wicktor Larsson i Ödegården i Bragnums-byn i Länghem.

     Den trygge odalbonden är nu 90 år fyllda och missionsförsamlingens äldste medlem. Just vid sekelskiftet kom han tillsammans med några andra till Kind och närmast från Kumla i Närke, där han är född. Anledningen till att närkingarna drog iväg till Västergötland var ofta tvåfaldig. Dels fanns här gårdar till billiga priser, och för dem som gärna ville bli sina egna var det givetvis ett dragplåster.
     Var man till på köpet läsare – av vilka det fanns gott om i den anrika läsarebygden i Närke – då kunde syftet med att flytta till andra landamären också vara det, att man ville vara missionär. Man gick ut på högre order således, ty det var med det som Waldenström en gång sade, "man talade med en högre Herre", vilket blev drivfjäder. Det låg något av kristen expansionslusta i sinnet hos 1800-talets läsarefolk.
     Det var en handfull män och kvinnor som drevs av tanken på att bilda en missionsförsamling i Länghem kring sekelskiftet. Av dessa var sex födda i Kumla – av de övriga fem kom tre från Sexdrega, en från Nissafors och så lärarinnan Johanna Lidell från Länghem. När den fria kristna församlingen konstituerades den 29 sept. 1901 fick elva personer medlemskap i densamma, bland dem Wicktor Larsson från Ödegården, som är den ende av pionjärerna, som alltjämt tillhör Länghems missionsförsamling. De flesta är döda, medan ett par flyttat tillbaka till Kumla.
     Något missionshus hade man givetvis icke heller, men en missionssal inreddes på den Larssonska Ödegården i Bragnum, och där har otaliga läsaremöten hållits och där har nattvarden blivit till uppbyggelse för församlingens medlemmar. Det allt överskuggande har varit den kristna brodersgemenskapen och så förstås viljan att missionera. Nog har bortåt 100000 kronor insamlats inom Länghems missionsförsamling de gångna åren, vilket visar att det funnits ett levande intresse för saken.
     Missionsmöten hölls till en början växelvis på någon loge i Bragnum och Sexdrega, och då kom folk alltid tillstädes i talrik skara för att lyssna till förkunnelsen. Pionjärtiden var givetvis något av kamptid, men så är ju fallet i regel för dem som skall gå i bräschen för nya tankar. Det var dock gott gry i läsarna i Tingarör, Ödegården och Warred, där man fann pålitligt missionsfolk, och vars hem öppnades för verksamheten.
     När Wicktor Larsson i sin ungdom blev metodist, var det självklart att utträda ur statskyrkan, vilket skedde med respekt och med tanke på att främja den kristna rörelsen. Han är troligen den förste i denna socken, som på grund av sin fulla övertygelse icke tillhört statskyrkan. Nu är som bekant detta icke något märkvärdigt, då frikyrkorörelsen äger samma förtroende och rättigheter som statskyrkan.
     1913 var Larsson med om att låta uppföra missionshuset i Länghem, vilket likt alla andra frikyrkolokaler i vårt land tillkommit helt på frivillighetens väg. Det var en verklig högtidsdag då den nya frikyrkan kunde invigas i nov. 1913. Talare var predikanterna Daniel Benjaminsson, Skeppshult, och C. E. Palmqvist, Uddebo, och soldathemsföreståndaren och den borne folktalaren Viktor Johansson, Jönköping. Båda salarna var fyllda av lyssnande människor.
     Så har det verk, som Wicktor Larsson och andra brutit mark för, kunnat föras vidare genom åren. Själv har den gode Kumla-bon varit en rakryggad, pålitlig och trogen missionsgestalt, som vetat att förskaffa sig ett gott förtroende. Vid sidan har han haft , och har alltjämt sin goda hustru Theresia, som är kommen från Tvärred. Hon har också hört till de verkliga missionsvännerna. Deras barn, varav två brukar hemmanet i Bragnum, vandrar i föräldrarnas fotspår, och för Svenska missionsförbundets verksamhet vidare i bygden.
     Odalmannen och evangelisten Wicktor Larsson njuter nu sitt välförtjänta otium i hemmet i sitt 91:a levnadsår. Han är mätt av dagar, men glad och tacksam för att fått ge av sina krafter till ett verk som kommer att äga bestånd, och vilket samhället röner välsignelse och gagn utav. Vårt land skulle vara bra mycket fattigare läsarepionjärerna förutan. Det är med aktning och vördnad man minns dem. Läsaren och bonden Wicktor Larsson i Länghem är en prydnad för bygd och land.

Thowe.