Åter till:
Notisstart
Huvudsida
|
|
Åter till: |
Husförhören hade ursprungligen till ändamål att kontrollera församlingsbornas förmåga att läsa och förstå de heliga skrifterna. I 1686 års kyrkolag preciseras kunskapskravet: "Och skall ingen trolofvas, som icke kan Lutheri Catechismus och hafver begått Herrens nattvard".
Resultatet av prästens examination infördes i de s.k. husförhörslängderna. Även bruket av de s.k. salighetsmedlen (nattvarden) infördes här. De tidigaste husförhörslängderna är högst individuellt förda men blev senare mer utförliga. Efterhand tillkom också fler uppgifter, närmast av folkbokföringskaraktär. Formulär för längderna uppgjordes på 1780-talet.
I husförhörslängden infördes alla by- eller rotevis. Varje gårds befolkning på en sida, med husbonden och hans familj överst och tjänstefolket nederst på sidan. Förutom data om födelser, vigsel och dödsfall finns också uppgifter om församlingens läskunnighet, seder osv. Omfattningen av prästens kontroll var densamma över hela landet, men betygsättningen växlade mellan stiften. Här visas instruktioner (Til Efterrättelse) för ett stift, där registreringen är mycket detaljerad. Jämför dessa instruktioner för innan- och utanläsning med innehållet i Luthers Lilla Katekes för att få en uppfattning om vad husförhöret handlade om.
Det finns två intressanta användningsområden för husförhörslängderna. Det vanligaste är att använda dem, tillsammans med t.ex. födelse-, vigsel- och dödböcker för släktforskning. Det andra är att se hur det var beställt med läskunnigheten förr.
En vanlig föreställning är att 1842 års folkskolestadga hade stor betydelse för det gemena folkets förmåga att läsa i bok. Det intressanta är emellertid att så inte är fallet.
Detta är unikt för Sverige – och för Finland som följde samma lagar. Det finns många exempel på utländska besökare som förvånade konstaterar att allmogen kan läsa i bok. Undersökningar visar att på 1700-talet kunde uppemot 90 % av befolkningen läsa. Det bör tilläggas att man läste "känd text", mest Lilla Katekesen. Men skriva kunde de inte, för det låg inte i kyrkans intresse. Denna färdighet kan vi tacka folkskolan för. Självklart kunde dock många, även bland allmogen, skriva före skolmästarnas tid.
Anledningen till denna läskunnighet är reformationen och protestantismens införande i landet. Enligt Luther skulle ju folket ta en mera aktiv del i gudstjänstlivet.
Det finns flera olika årtal som har haft betydelse för utvecklingen, men viktigast är kanske 1686, då en kyrkolag påbjöd att folket skulle läras läsa. För detta ändamål instiftades komministerämbetet i församlingen, och denne man skulle lära och kontrollera folket. Efterhand blev det husbondens, och inte skolans, ansvar att föra läskunnandet vidare.
Den viktigaste boken i det gamla bondehemmet var psalmboken. Som ett bevis för dess "popularitet" kan nämnas att 1695 år psalmbok trycktes i 250 upplagor — i hela 1,5 milj. ex.— fram till nästa utgåva 1819. Den innehöll mer än en nutida psalmbok, t.ex. Lilla Katekesen, Hustavlan och en del mera världsliga upplysningar. Bibeln fanns normalt inte i hemmen, den hörde kyrkan till.
Efterhand som nya tider bröt in och samhället förändrades, började husförhören komma ur bruk, i första hand i städerna. År 1888 borttogs bötesstraffet för frånvaro. Härmed försvann också husförhörsböckernas ursprungliga uppgift. Kvar stod emellertid sådant som hängde samman med folkbokföringen och nu infördes istället de s.k. Församlingsböckerna. Officiellt tillkom dessa år 1894, men övergången hade på vissa håll, framför allt i städerna, börjat redan tidigare.
Från kyrklig utgångspunkt är dopet viktigare än födelsen. Dopböcker innehåller i första hand uppgifter som hängde samman med den kyrkliga förrättningen. Det är först framemot mitten av 1700-talet som även data för födelse börjar anges mer allmänt och dessa böcker får sina nuvarande benämningar.
Ibland hör man att det står fel datum för en födelse i kyrkböckerna. Sannolikheten att den skall vara fel i Födelseboken är dock liten. Det var en ansvarsfull uppgift för prästen att sköta denna bok. Dessutom är barnen som döps normalt bara 1-3 dagar gamla. Det var viktigt att barnet snabbt blev döpt, särskilt om det var svagt – odöpta barn hamnade dessvärre i helvetet om de dog.
Föräldrarna var vanligtvis inte med under själva dopakten. Dopet skedde ju så tidigt, att modern inte hade hunnit kyrktagas. Föräldrarna företräddes i stället av faddrarna. Dessa var viktiga personer, som skulle ta ansvar för barnet om föräldrarna avled innan barnet vuxit upp. Uppgifterna om faddrar bör uppmärksammas. Regelmässigt fanns nämligen bland faddrarna något eller några syskon eller annan nära anhörig till föräldrarna. Bland folk i de högre stånden är faddrarna dock ofta från samma samhällsklass utan att var närmare släkt.
Om det visar sig svårt att spåra upp föräldrarnas härkomst kan det därför ofta löna sig att forska vidare om dem som var närvarande vid dopet, för att härigenom få anknytningar som gör det möjligt att hitta far- och morföräldrar.
I dessa böcker finner man i första hand de bägge kontrahenternas namn samt dagen för akten. Att märka är att notisen alltid skulle föras in i den församlings vigselbok som var brudens hemförsamling eller där hon var skriven. Om brudgummen var från annan församling är detta angivet.
I vigselböckerna står också ofta kontrahenternas ålder samt vem som var brudens giftoman. Oftast var det hennes far eller, om han ej levde, hennes äldste broder. Att märka är, att ogift kvinna före år 1863, vare sig hon var gammal eller ung, alltid var omyndig och därför måste ha giftomans tillstånd att gifta sig. I annat fall ålåg det prästen att vägra vigsel. I vigselboken kan man ibland också finna namn på brudgummens löftesmän d.v.s. den eller de, som borgade för att han skulle hålla givet löfte om morgongåva (den egendom som mannen gav hustrun morgonen efter bröllopsnatten; fram till 1920 en barnlös änkas rätt till andel i den avlidne makens egendom).
Observeras bör också att ogifta allmogesöner och -döttrar ofta kallas dräng respektive piga i vigselböckerna. Begreppen hemmason och hemmadotter är av senare datum.
En notis i dessa böcker innehåller först den avlidnes namn. Sedan följer — i de äldre böckerna då det väsentligaste ännu var att redovisa den kyrkliga akten — datum för begravningen, samt senare även datum för dödsfallet.
I dödböcker från 1800-talet och senare brukar anges ålder vid dödsfallet, räknad i är, månader och dagar. När denna uppgift kan jämföras med vad som står i födelseboken, finner man ofta bristande överensstämmelse. I så fall bör uppgiften i födelseboken anses vara den rätta. Det syns som om prästerna själva ofta inte gjort en sådan kontroll utan endast litat till vad anhöriga sagt efter dödsfallet.
Uppgift om dödsorsaken förekommer ibland redan på 1600-talet och blir allt vanligare under 1700-talet. Den är emellertid mycket vag ända långt in på 1800-talet. Helt andra beteckningar används än nu. "Hetsig feber" t.ex. kan stå för många sjukdomar från influensa till lunginflammation. Uppenbart är också att olika präster har använt olika benämningar för samma sjukdom. Hur stort intresse denna uppgift än har för en släktforskare måste den därför tas med stor reservation så framt det inte rör sig om dödsfall uppkomna exempelvis genom drunkning, yttre våld eller sjukdom med mycket klara symtom som pest, koppor eller liknande.
Anvisningar för husförhörslängd.
