Ur tidningen xxx.1996?

Gerda, en lektion i missionshistoria

TEXT: CHRISTINA LARSSON
FOTO: CONNY NYLÉN

Hon satt på bänken, som egentligen var en bräda lagd över träbockar, och sög åt sig predikantens ord om den kärleksfulle Guden. Det hölls ofta stugmöte i hennes hem och då fick köket möbleras om. I dag är Gerda Jacobsson 94 år. Hon har byggt sin liv på det hon som barn fick lära sig om Gud. Att höra henne berätta är som att få en lektion i missionshistoria.

Gerda tar emot oss i servicehemmet Dalhem i Dalsjöfors, som är hennes hem sedan sju år tillbaka. Hon är mycket blygsam och vill inte gärna prata om sig själv.

– Det är om missionen och Guds verk det skall handla, och inte om mig, säger hon gång på gång.

Minnet är kristallklart. Hon tar det grundligt och går tillbaka ända till sin fars omvändelse när hon berättar om Guds verk i trakterna runt Tvärred.

Året var 1870 och det hade flyttat tre smålänningar till det kyrkliga Tvärred. I deras hem hölls det ibland möten med kringresande kolportörer som talare. Men prästen varnade för villolära.

Far berättade att han i alla fall vågade sig dit för att lyssna, säger Gerda. Han satte sig nära dörren så att han snabbt skulle kunna komma därifrån.

Men fadern fann något i kolportörernas förkunnelse som han inte funnit i statskyrkan. De talade mer om den kärleksfulle Guden än om den vrede Guden. Han fortsatte att gå på stugmötena och beslutade sig så småningom att böja sig för Gud. Och det beslutet har haft betydelse för flera generationer efter honom.

1880 öppnade Gerdas far och hans första fru sitt hem för kringresande predikanter. Ända fram på 1940-talet hölls det sedan stugmöte där.

Gerdas halvsyster, Alvina, förde dagbok över när mötena hölls, vilken predikant som talade och över vilken text han talade. Gerda har fortfarande boken med de sirligt skrivna anteckningarna kvar.

– De var inte några välutbildade predikanter som reste runt. Ofta var de lite av original, och de hade bara gått någon kortare evangelistkurs.

Det innebar ofta stora uppoffringar för familjerna att ta emot de kringresande predikanterna.

– När de kom var det en mun till som skulle mättas. Och ofta fick man värma upp ett rum som annars stod oeldat under vintern.

– För predikanterna måste det också ha varit påkostande att resa runt så mycket och bo i olika hem. Men de var drivna av ivern att predika Guds ord.

Otålig predikant

En av predikanterna hette Josef Eriksson och om honom finns det många historier. Han var en mycket vänlig man, men otålig. Det berättas att han krävde full uppmärksamhet när han talade. Vid ett tillfälle blev han irriterad över att åhörarna vände sig om och tittade när det kom in en försenad mötesdeltagare. "Kommer det in något farligt så ska jag tala om det", tillrättavisade han.

– Predikanternas vittnesbörd handlade oftast om den egna omvändelsen. De predikande om Guds kärlek och varnade för synden. Om att Gud var helig och att han älskar oss människor men hatar det onda.

På barns vis funderade Gerda mycket över det, hon hörde. Hon minns en kväll när hennes syster och hon hade krupit ner i den gemensamma sängen. System talade om Guds kärlek och Gerda bad inom sig till Gud om att få tillhöra honom.

Fridhem

Det var många som kom till tro vid stugmötena. Längtan efter att få lära mer om Gud och dela den andliga gemenskapen var stor. Gerda minns hur man träffades i hemmen till brödsbrytelse.

– Vi sjöng en sång vars text löd: "När kärlek råder i Guds församling hon är ett fridhem för tröttad själ". Det var så vi upplevde det. Kärleken till varandra och till Gud var grunden för väckelsen.

1916 blev Gerda medlem i Tvärreds missionsförening som hade bildats i slutet av förra seklet. Att vara tonåring och kristen då, skiljde sig mycket från hur det är idag. Föräldragenerationen som hade sett vad superiet hade ställt till med, ville skydda sina barn från allt vad världen hade att erbjuda. Det betydde att man i det närmaste isolerade sig från dem som inte var frälsta.

– Men vi hade aldrig någon längtan efter att leva som de andra ungdomarna. De drev omkring i stora gäng i bygden och det hände ofta att de kastade glåpord efter oss.

1918 bildades ungdomsföreningen i Tvärred. Ungdomarna var alltid med på mötena i missionshuset, men emellanåt samlades de också till egna möten, minns Gerda.

– Vi underhöll varandra, läste lite ur Bibeln och bad. Det var mycket enkelt, men vi kände gemenskapen med varandra.

– Några gånger per termin samlades alla ungdomar i kretsen i något av missionshusen. Annars kom vi ingenstans, det fanns ju inga bilar på den tiden.

Stort offer

Gerda blev kvar på föräldragården i Dannike tills hon var 38 år. Då flyttade hon och halvsystern till en stuga i närheten av gården.

När föräldrarna var döda började hon arbeta på en syfabrik och där var hon kvar fram till sin pensionering

Någon egen familj har hon inte haft, men hon blev nästan som en mamma för brodern Gustavs barn. När Gustav Jacobsson och hans fru Rut åkte till Kongo som missionärer tvingades de lämna sina barn hemma. Risken för sjukdomar och bristen på undervisning gjorde att missionärerna inte kunde ta med barnen till Afrika. Istället fick de bo på ett hem för missionärsbarn på Lidingö. Men somrarna tillbringade de hos släktingarna i Dannike.

Det var framför allt ett av barnen som Gerda kom att betyda mycket för. Gunvor bodde hos henne i nästan tio år.

– Det var ett stort offer både för föräldrar och barn att tvingas skiljas åt. Barnen har själva berättat att somrarna här betydde mycket för dem, för här fick de uppleva kärlek.

Förändringar

Det är mycket som har förändrats under det sekel som är nästan jämn gammalt med Gerda. Hon har kunnat följa olika trender även inom kyrkan. Förkunnelsen har skiftat och likaså öppenheten.

– I väckelsetider har man predikat om nödvändigheten av omvändelse. I tider när det bara varit de troende som kommit till kyrkan så har predikan mer handlat om förmaningar om hur man bör leva sitt kristna liv.

– Ibland har det känts som om det hängde på oss församlingsmedlemmar om det blev väckelse eller inte.

Gerda talar varmt om "sin" församling, missionsförsamlingen i Tvärred. Kärleken till Gud och trossyskonen har präglat gemenskapen och övervunnit de problem som funnits, säger hon.

Som Noa

Gerda glädjer sig mycket över det som händer i församlingen idag. Under senare år har medlemsantalet ökat och den har aldrig varit lika stor som den är nu.

Jag har varit med så länge nu så jag har fått se fem generationer gå med i församlingen. Det tycker jag är ett bevis på att Gud verkar.

När missionshuset i Tvärred byggdes 1921 tyckte Gerda att församlingen gjorde som Noa. Han byggde arken där det inte fanns något vatten, och församlingen byggde ett missionshus där det inte fanns några människor. Men det växte upp ett samhälle runt missionshuset och idag är Gerda glad att hennes farhågor inte besannades.

– Det var inte utan uppoffringar som missionshuset kunde byggas. Medlemmarna var inga rika människor, men var ändå villiga att avstå en del av det man hade för att kunna bygga Guds hus.

Gerda ber inte om en väckelse som ser ut som den gjorde när hon var ung, utan om att Anden skall få verka.

– På vilket sätt, det kan inte jag bestämma. Gud har olika planer för olika tider. Men om det blir väckelse så tror jag att det även nu kommer att innebära att människor måste bli villiga till uppoffringar, både ekonomiska och vad det gäller det egna engagemanget.

I en gammal skrivbok som Gerda sparat har hennes halvsyster Alvina antecknat vilka predikanter som hållit stugmöte i deras hem. Redan 1880 började Gerdas far och hans första fru hälla stugmöten i hemmet. Stugmötena fortsatte ända in på 1940-talet.