Nedtecknat av Sven Bodin, 1953
Min födelse inträffade tisdagen den 21 oktober 1884 i Bäckagården, Tvärreds församling, Kinds härad, Älvsborgs län.
Föräldrarna: Handlanden och lantbrukaren Anders Wilhelm Bodin och Bernhardina Carolina f. Pettersson.
Vid tillfället tjänstgörande barnmorska: Fru Matilda Winberg, boende å Storegården, Tvärred. Hon flyttade senare till Göteborg.
I dopet, som förrättades av komminister Claes Jacobsson, Tvärred, och ägde rum i hemmet den 18/11 84 erhöll jag namnen Sven Johannes Wilhelm, med vilka namn jag uppkallades efter resp. farfar, morfar och far.
Mina faddrar voro farfar Sven Bodin och änkefru Christina Jönsdotter Pehrsson, Tvärredsstom, änka efter Carl Pehrsson.
Övriga närvarande vid doptillfället voro morfar Johannes Pettersson, Mastunga och moster Hilda samt farbror Sv. Edv. Bodin och hans hustru Carolina samt faster Eugenia Bodin m. fl.
Enligt var moster Hilda på äldre dagar vid flera tillfällen berättade, gjorde far och mor söndagen den 19 oktober ett besök hemma i Mastunga, beläget i S. Ving c:a 1½ mil från Bäckagården. När moster Hilda fick se, i vilket tillstånd mor befann sig, blev hon mycket ängslig att något skulle hända, varför hon fortast möjligt ställde om, att de snarast begav sig på hemresa. Redan på tisdag morgon den 21 okt. Kom vår dräng till Mastunga för att hämta moster Hilda. Hon var behövlig som hjälp i hemmet den närmaste tiden.
Bäckagården utgjordes av tre gårdar vardera å 1/6 mantal. Far ägde en av dessa. Han tyckte väl antagligen, att detta var för litet, ty om några år arrenderade han Tvärredslund nedre, som då ägdes av Nordlunds sterbhus. Dit flyttade vi den 14 mars 1887 och bodde där i 7 år. Denna gård var ett s. k. frälsehemman å 1 mantal. Den är mycken vackert belägen vid stranden av sjön Åsunden. Det var endast ett stenkast från trädgårdsmuren till sjöstranden och ångbåtsbryggan. Sjön trafikerades nämligen av två st. Ångbåtar Helge, som ägdes av Limmareds glasbruk, vilken gjorde en tur Ulricehamn – Limmared och åter varje vardag, samt ångbåten Munter, som gjorde en tur fram och åter Torpa – Ulricehamn varje onsdag och lördag. Den senare ägdes av greve Sparre å Torpa.
Tvärredslund är en stor egendom med ett omfattande lantbruk, som är ganska tungarbetat på grund av den backiga terrängen.
För lantbrukets skötsel hade vi anställda, en rättare, en kusk och ofta ytterligare en drängpojke samt tre pigor, som på den tiden kallades ladugårdspiga, innepiga och barnpiga.
Dessutom hade vi tre dagsverkstorpare nämligen: Storjohan, Lilljohan och Robert Olsson i Bokelund, vilket låg c:a en mil bort i Bokeskogen. Enligt vad jag vill minnas gjorde dessa en dag var i veckan på herrgården, som de uttryckte sig. Torparna voro av mycket olika kynne. Storjohan var en stor, tung och sävlig man. Han var stark som en björn och när det var fråga om att bryta sten, kunde han lyfta väldiga stenblock. För övrigt var han en tystlåten och inbunden natur och hade svårt att försvara sig, när de på rasterna munhöggs. Det viskades om att han hade något dystert förflutet i sitt liv, men vad detta var, visste, man icke.
Lilljohan åter var, som namnet anger, av mindre format. Han hade ett lätt och livligt temperament och var inte god att munhuggas med. Robert i Bokelund var en förnämligare typ och en skicklig byggnadssnickare. Han blev därför ofta anlitad för snickeriarbeten av olika slag. Vi pojkar voro mycket förtjusta i honom. En jul fick jag av honom min första och enda sparkstötting som julklapp. Detta gjorde givetvis, att han ytterligare steg i min aktning. Kan i detta sammanhang nämna, att hans dotter Hilda är svärdotter till Lars iTokarp. En enda gång har jag varit i Bokeskogen. En försommardag voro vi ditbjudna. Jag tog intet annat minne av den färden än att där fanns så oändligt mycket smultron. Det var som en matta av bara smultron och vi åt naturligtvis så mycket vi någonsin orkade. Många gånger senare har jag tänkt på de där smultronställena och önskat att återkomma, men det blev aldrig.
Av tjänstefolket var det särskilt en rättare, som hette Axel, något annat namn vet jag ej, som jag tyckte särskilt bra om och som jag träget följde i arbetet ute på åker och äng. Han hade säkerligen gott handlag med barn. Axel hade en viss vaggande gång och de påstod därhemma, att jag gick på precis samma sätt. Torparna åt sin medhavda kost i drängstugan. Lilljohan minns jag åt välling ur en bleckruka.
Drängar och pigor åt i köket och kosten var på den tiden, 1890-talet, rätt enformig. Den utgjordes mest av potatis och sill, potatis och stekt fläsk, saltlånga någon gång samt risgrynsvälling. Dessutom fick man till omväxling en och annan färsk fisk från sjön, såsom gädda och abborre, vilket givetvis var läckerheter. Axel tyckte mycket om mat, men ej välling. Därför när han fick nys om att det till middag serverades välling, kom han icke till måltiden.
Den tidigaste kusk jag minns var Karl Pettersson från Onsered, mors kusin. Den enda hågkomst jag har av honom är, att jag vid ett tillfälle satt i hans knä och fick presenter av honom, en liten trearmad ljusstake av tenn och en liten mortel, vilka leksaker jag länge gömde och hade mycken glädje av. Karl reste sedan till Amerika, som många gjorde på den tiden. Där stannade han i åtskilliga år och kom sedan tillbaka med en sparad slant som man får hoppas, gifte sig med Alma Jönsson i Södra Backa, köpte sig en gård i Vasared, där han fortfarande lever med barn och barnbarn, nu 82 år gammal.
Några fler drängar kommer jag inte ihåg, ej heller erinrar jag mig någon av pigorna som vi hade på Tvärredslund.
Djurbesättningen utgjordes av 2 – 3 hästar, 2 par oxar, 18 – 20 kor samt en del ungnöt, får och grisar. En ko, som hette Massa, hade mor fått såsom lysningspresent från hemmet i Mastunga. Denna fick med tiden en dotter, som hade namnet Sköna och denna återigen fick en dotter, som erhöll det fina namnet Grevinna. Massa var till färgen rödbrun, Sköna brun och vit samt Grevinna svart och vit. De voro mycket goda mjölkkor. Att skaffa bete till fåren var ganska besvärligt. De stannade inte i den hage, där man släppte dem utan hoppade över stenmurar och andra stängsel och skaffade sig mat på förbjuden mark. Ett par år rodde vi över dem till Tvärön, som ligger i Åsunden, och släppte dem där. De fick stanna där hela sommaren och sköta sig själva. Man kunde nästan kalla dem för utegångsfår. De blevo fullständigt förvildade och när man på hösten skulle hämta hem dem var det förenat med stora svårigheter att få djuren hopsamlade. Det var fullständig kapplöpning, efter vart och ett av fåren tills de blev uttröttade. T. o. m. hände det att de sprang ut i sjön och började simma, men på grund av sin tjocka och tunga päls började de snart sjunka och då fick man vara påpasslig att hugga dem. Detta var ju för oss barn ett stort evenemang.
Arbetet å en stor egendom är av mycket skiftande slag under de olika årstiderna. Far deltog mycket sällan i arbetet, enär han var fullt upptagen av sin affärsverksamhet. Han var ofta ute på resor och var mycket anlitad i kommunala angelägenheter. Rättaren fick sina order av far rörande arbetet och sedan berodde det på honom, om det blev riktigt utfört.
Mor skötte själv hushållet med biträde av innepigan. Då far som förut nämnts, var mycket borta kom det hela att i mycket stor utsträckning vila på vår kära mor. Hon hade följaktligen en mycket stor arbetsbörda. Det var barnen, som måste skötas. Erik var t.ex. ej fullt tre månader gammal vid flyttningen till Tvärredslund. Det var tjänstefolket, som hon måste hålla ett öga på. Det var ständigt mycket främmande, som kom och gick. Varje torsdag kom stickerskor och sömmerskor och lämnade färdiga arbeten, som skulle granskas och betalas. Vidare skulle nytt material utlämnas. Oftast skulle dessa fruntimmer också bjudas på kaffe. Detta en sak som jag tycker var fullkomligt överflödigt, då de fått sin ersättning för det utförda arbetet. Men sådan var seden.
Vi pojkar voro nog inte Guds bästa barn, lämnade som vi voro ganska mycket åt oss hjälva. Vi hittade på många pojkstreck och voro stygga. Det känner jag på mig. Jag minns att vår kära mor grät många gånger, när vi blevo allt för svåra. Mer än en gång tog mor mej i örat och ledde in mej i fars kontor och där blev det rammelbuljong efter noter. Min kära, rara mor, förlåt mej, jag ångrar bittert.