Westgöten 1950-12-21 Väverska gick barfota till stan med vävbunt. Två tvärredssyskon, som fyller 170 år sammanlagt, berättar. Cirka en mil från varandra, men med en häradsgräns mellan sig bor i Ulricehamnstrakten två syskon, som i juletid fyller sammanlagt 170 år. Det är fru Josefina Pettersson i Mastunga, S. Ving, som den 22 dec. blir jämnt de 90, och f. d. hemmansägare Albert Pettersson, Ekbolet, Tvärred, som två dagar senare begår de 80. Båda syskonen är ovanligt krya och raska för sin höga ålder, och sysslar alltjämt med diverse arbeten.

— Ja, nu är det knappt ni kommer in, ty vi står mitt uppe i julstöket och har det skräpigt, säger bröderna Eskil och Carl Pettersson i Mastunga, när BT-medarbetaren kommer för att besöka deras 90-åriga mor. Denna var vid tillfället inte inne, men uppenbarade sig snart med några vedpinnar på armen. Hon sköter, den höga åldern till trots, alltjämt hushållet för sina två söner, som har hand om gården för sterbhusets räkning, men de måste naturligtvis hjälpa henne ibland, och särskilt nu inför julen och födelsedagen. Och så har man moderniserat i gårdens manbyggnad, som är hela 140 år gammal. Bl. a. har kakelugnen i storstugan ersatts med en modern kamin, som sprider en skön värme omkring sig både i storstugan och de båda anslutande framkamrarna – huset går nämligen i den gamla stilen.

Häradsdomare Pettersson, en "klockarfar" för orten
Gården har gått i samma släkt i flera generationer. Vid lantmäteriet 1844 ägdes den av Brita Niklasdotter, farmors mor till de nuvarande sönerna på gården. Hon var kommen från Haga i Tvärred, berättar bröderna Pettersson. Sedan köptes gården av dessas farfar, häradsdomare J. A. Pettersson, som i sin tur lämnade den åt sonen Alvin Edvard Pettersson, make till 90-åringen. Denne gick ur tiden 1912 vid endast 62 års ålder.
    En gång i tiden var här liv och rörelse, säger bröderna P. Det var när vår farfar, häradsdomare Pettersson, levde. Han var en "klockarfar", som skulle allt bestyra. Jämt kom det folk till honom från Tvärred, S. Ving och andra socknar och bad honom om hjälp med än det ena, än det andra. Här i storstugan stod då ett stort slagbord, vid vilket han brukade sitta med sina skriverier, och här tog han emot folk som kom på besök.
    I 42 år satt han i rätten i Ås, som då sammanträdde i Väby. Ofta fick han ge råd åt folk, som ämnade sätta i gång processer och han hade ett mycket stort anseende, ty hans råd slog alltid väl ut. Tillrådde han en process, så kunde man vara säker om att vinna, ty duktig i lagen var han. Det sägs, att under hela hans tid i rätten endast en process förlorats, i vilken han hållit på framgång för den som sökte hans råd. Den gamla häradsdomaren gick ur tiden år 1900. Sonsönerna plockar fram ett porträtt på den gamle hedersmannen. Det visar en man med ett klokt och fint ansikte och m d goda ögon.
    90-åringen tar en liten paus i julstöket och berättar något om sig själv och sina minnen.
    — Jag och bror min Albert, som bor i vårt föräldrahem i Tvärred, är de enda av oss syskon, som bor i Sverige, de andra fyra for i ungdomen till Amerika och sen vet jag icke var de blivit av, säger fru Pettersson. Jag var näst äldst i syskonskaran, Albert, som nu fyller 80, var den yngste.

Gick barfota för att spara skorna
Litet varstans i Tvärred sysslade kvinnorna, när fru P. växte upp, med vävning. Så även i Ekbolet, där modern vävde bolstervar m. m. för en blygsam betalning pr aln. När väven var färdig var det att gå den backiga vägen in till Ulricehamn med vävbunten till förläggaren, som hette Claesson. För att spara skorna brukade kvinnorna då gå barfota tills de nalkades staden, då de tog på sig skorna, som de burit över axeln. Det var ont om pengar på den tiden, och man måste vara rädd om styvrarna.
    I barnaåren lärde fru Pettersson läsa och skriva av en kvinna, vanligen kallad Skol-Mina, som gick omkring i gårdarna i Tvärred och lärde barnen. Hon var icke utlärd lärarinna, men var i alla fall en efter den tiden duktig undervisare. Sedan blev det stationär folkskola i socknen med folkskollärare Tholander som lärare, och hos honom gick Albert Pettersson i skola, enligt vad han senare omtalar.
    I mycket unga år fick allmogebarnen börja arbeta, hjälpa modern i hushållet men även i lantbruket. Ibland gick man bort på dagsverken. Fru P. berättar hur det var, när ungdomarna brukade samlas på Hjärtared för potatisupptagning. Då för tiden var det minsann ingen brist på arbetskraft, även om betalningen var dålig. Ägaren av Hjärtared bjöd på potatis och sill till middagen, den övriga maten fick potatisupptagarna hålla sig med själva. Och betalningen stod i relation till hur arbetet utfördes. Tog man upp väl, så vankades full dagspeng, 25—50 öre, annars drogs det av på ersättningen. Och gårdens ägare lät köra efter upptagarna med häst och krok för att se att de plockade med sig alla potatisarna.
    Fru P. tjänade sedermera något år på Onsered, en granngård till hennes barndomshem. Sedan anställdes hon i Mastunga, där hon hade släktingar, och gifte sig i 30-årsåldern med sin kusin, Alvin A. Pettersson. På Mastunga har hon sedan bott hela sin tid. Arbetat träget har hon gjort hela sitt liv, men god hälsa har hon haft, och har alltjämt. Det enda som fallerar något är hörseln.

Spöket visade sig ej för häradsdomaren!
Samtalet glider så småningom in på gammalt skrock, spökerier o. dyl., som man förr trodde på. Fru Pettersson syns emellertid ha varit mycket "svag i tron", när det gällt sådana saker. Hon tror, säger hon, icke ens på det bekanta "Mastungaspöket" som grasserade i hennes barndom, och ler smått ironiskt, då det talas om spöket.
    Mastungaspöket, som höll till i en av gårdarna i byn Mastunga, blev bekant vida omkring och folk färdades långa vägar för att höra det. Enligt Klas Olofssons "Folkliv och folkminnen" spökade det både natt och dag. Det mumlade och pratade än här och än där. Ibland borta vid dörren och i samma ögonblick fram i hörnskåpet, talade och svarade på sina egna frågor. Lallade och gick på, under bordet, i bänken o. s. v. och där en minst hade väntat. Man tog dit prästen, som sökte "läsa bort" spöket. Det vart lugnt en tid, och gårdsfolket menade sedan vid ett tillfälle: "Nu guskelov, är vi la äntligen å mät. "Nä", gnällde spöket "ja legger la unner väven" samt fortfor att pipa och prata och lägga sig i blöt i allting.
    En middag satt folket och åt ärter. "Ja vell ha lite mä", jämrade det från något obestämbart ställe. "Ja, var ska jag ställat, frågade husmor. "Stället i klockefor’t", svarade rösten. Och när matmodern satte dit en bunke ärter, begynte det att slafsa och slafsa, som när en hund äter. Men när bunken togs ut, var den orörd.
    Enligt en annan version brukade spöket, som vanligen höll till i klockfodralet, ibland läsa psalmen "Den vedervärdighet, som mig eländan trycker". Men när spöket kom till tredje versen, som börjar med orden "min Gud", kom det aldrig längre än till "min" — — Att det ej kunde uttala ordet Gud, ansågs som ett bevis för att det var ett odöpt barn som spökade. Enligt Klas Olofsson fortfor spökerierna tills golvet i stugan en gång lades om. Då hittades skelettet efter ett barn. Sedan detta lagts i vigd jord, blev det slut på spökerierna.
    — Nä, mor har aldrig trott på mastungaspöket, säger sönerna skrattande. Men far, hade en annan åsikt. När han i ynglingaåren sent en kväll var med drängen för att vattna hästarna i brunnen, som vi hade gemensamt med den gård, där det spökade, skrällde det till förskräckligt i stugväggen. Och i samma ögonblick slocknade ljuset i stugan.
    Ibland, när det spökade som allra värst, gick folket i spökgården efter häradsdomare Pettersson. "Nu får vi lov te å gå efter häradsdomarn", sade de. "Han ä’ la inte här än", svarte spökrösten och fortsatte att söka tills häradsdomarn var på väg. Men så fort denne trädde inom dörren var det tyst, så häradsdomarn fick aldrig höra spöket. Egendomligt nog lät detta aldrig höra av sig när någon mera bemärkt eller "förståndig" person kom till gården.
    Nu har många årtionden gått sedan Mastungaspöket tystnade, och en annan stuga står på den plats, där spökstugan en gång fanns. Någon fullgiltig förklaring fick väl aldrig historien — det har gissats på buktaleri av någon piga etc. Men många trodde på spökhistorien, som gick vida omkring. Och med tanke på de "spöken" som på senare år uppenbarat sig på olika ställen i vårt land och blivit väldigt omskrivna och diskuterade, har man ingen anledning att förvåna sig över att många av 1800-talets människor trodde att övernaturliga krafter drev sitt spel, när något "oförklarligt" inträffade.

Girig bonde ställde fram klockan för tröskande drängar
På Ekbolet, en liten skogsgård l Tvärred, träffar vi Albert Pettersson i färd med att koka potatis till grisarna. Han är visserligen 80 år och har för ett 10-tal år sedan överlåtit gården till sonen Emil, men den som varit van att arbeta och stå i hela sitt liv, mår nog bäst om han får pyssla med ett och annat även på ålderdomen.
    Pettersson var 17 år, då han lämnade hemmet och tog tjänst på en gård i Böne. Här stannade han från april till oktober mot en lön av 50 kr. Sedan hade P. plats på olika gårdar, på Fredriksberg vid Ulricehamn, i Södra Ving etc., men när bröderna reste till Amerika måste han hem för att hjälpa föräldrarna, och sedermera övertog han gården. Här har P. genom åren utfört ett duktigt arbete, odlat och slagit samman tegar, tillsammans med sonen täckdikat tegarna etc. Även fadern odlade en del varför man kan säga, att odlingsarbetet på Ekbolet, som gått i släkten nedan P:s föräldrars tid, sträckt sig genom tre generationer.
    Efter sin far och mor kan Pettenson berätta om den tid, då det fanns vargar i Tvärred vilka rev både får och kor. Vargen brukade ibland hugga sina offer i svansen och dra omkull dem, varefter han högg tänderna i strupen. För att fånga vargen grävde man djupa gropar vilka överräcktes med ris, som lades över ett par stockar. Ett lockbete av något slag placerades mitt över gropen och när vargen sedan skulle ta betet, föll han ned i gropen, där han höggs ihjäl. Än i dag, bl. a. å Ekbolets skogsmark, ser man spår av dessa varggropar, använda in på mitten av 1800-talet då vargen försvann från våra orter. Själv har hr P. icke varit med så länge, att han sett någon varg.
    Däremot kan han berätta om forna tiders julfirande, och Staffansgången, då ungdomarna gick från gård till gård och verkställde diverse ofog. Ibland var man dock hygglig, och P. minns att han och någon mer yngling en natt fodrade kreaturen i en granngårds ladugård och måkade ut gödseln, så att det jobbet var klart, när gårdsfolket i ottan kom ut. Men så snälla var nog icke alla staffansriddare.
    Innan tröskverken kom till, brukade man "bösta" samt "präglatröska" säden. "Böstningen" verkställdes vanligen på kvällen, och tidigt följande morgon steg man upp för att präglatröska. Ibland var man fyra man, stundom två. Det var svikt och schvung i slagen och ibland sjöng man en visa, i takt med slagans.
    Oftast började man tröskningen vid 3—4-tiden på morgonen. Men icke alla bönder var nöjda med det. Om en bonde i trakten berättades att han en söndag flyttade fram klockan någon timma. Drängarna skulle följande morgon präglatröska. En dräng hade oftast ingen klocka att jämföra med och när bonden natten till måndagen väckte dem och sade att det var tids att gå på logen, muckade de icke trots att de icke tyckte sig ha sovit många minuter. Men när en granne om en stund uppenbarade sig på logen och frågade varför man börjat tröska, innan söndagen gått tillända, förstod drängarna hur det var fatt med klockan och lämnade i vredesmod logen.