Gustav Adolf Johansson (1858-11-28--1953-03-13)
Gustav A. Persson (1859-05-01--1951-05-10)
90-åringar i Vasared
bänkkamrater i skolan
Levnadstips: Fullt upp med arbete livet igenom och lagom av allt!
I Vasared, Tvärred, har man tydligen hittat på något radikalmedel för
bevarande av hälsan. Där finns nämligen två 90-åringar, som förresten var
bänkkamrater i skolan och tillika en dam som är vid pass 87. Inte dåligt av en by som
Vasared. 90-åringarnas syn på "radikalmedlet" för uppnående av hög ålder
är: fullt upp med arbete livet igenom och lagom av allt.
Vasareds ålderman heter Gustav Adolf Johansson, en sällsynt kry och rask 90-åring – på det 91:a förresten –, som inte ens tvekar att följa med sonen till skogen och arbeta. Eljest har han för det mesta sin arbetsdag förlagd till vedbacken där han åstadkommit, en ansenlig vedhög. UT:s medarbetare har hälsat på honom och bett honom berätta lite om sin långa levnad och sina hågkomster.
Mycket med arbete.
– Jag har hunnit vara med om mycket arbete under de 90 åren, berättar Gustav Adolf Johansson. För det mesta har jag arbetat vid jordbruket men under "mellansäsongerna" har jag fått hugga i med en del annat arbete också, främst som byggnadssnickare. I tre och ett halvt år tjänade jag dräng hos nämndeman i Onsered. Då minns jag att jag vintertid gjorde många resor efter häst till Borås för att köpa sill. På den tiden låg inte sillen i lådor utan den fraktades i öppna järnvägsvagnar så man fick ha korgar eller något att ta den i. Sillpriset var då 17–18 öre pr pund. När jag tjänade hos nämndemans var det mycket vanligt både på det stället och på andra att man "tröskade otta". Det var då att börja vid 4-tiden på morgonen med prägel och hålla på till 7-tiden, då andra arbeten tog vid, t. ex. riskörning från bokskogen. Det tog. tid att knalla iväg med ett par oxar till bokskogen. Slå ljung var brukligt på den tiden. Vi fick hjälp av torpare under Hjärtared och vi slog i allmänhet några lass ljung om dagen. Ljungen hackades och användes till strö.
Första året jag tjänade – jag var 21 år då – hade jag 40
kr. i pengar jämte småpersedlar, ett par stövlar, 12 alnar väv och ett skålpund ull.
Bland övriga episoder som jag drar mig till minnes drar jag kommer jag
ihåg hur jag som pojke fick hämta Ulriceh. Tidning på Rådhuset, där dåvarande
pressen var placerad.
Bastrepsfabrikör och laggkärlsmakare.
Byggnadsarbete har jag varit med om i Borås, Ulriceh., S. Ving, Timmele, Hössna, Marbäck m. fl. platser. Som extraarbete har jag vidare tagit mig för att riva bast och sno en del bastrep, jag har arbetat i trä och förfärdigat en och annan åderkrok och andra redskap, laggat många laggkärl, gjort träskor åt mig och min familj samt sålt ett och annat par för 50–60 öre paret. När Sanatoriet i Ulricehamn tagit fart, gjorde jag och min bror många möbler dit med konstiga namn – di kalla't schäslonger eller vad det var. Jag har också gjort en egen farkost, som jag använt när det blivit någon stund över för att gå till Damsjön och fiska.
I mina yngre år var det vanligt att åka häst vart man skulle. Inte så långt härifrån bodde en person som hette Fri. Han hade som många andra tjänat knekt och gick nu i bygden och samlade lump. Så bad han mig följa med och köra med häst. Det blev mest resor i Ulricehamnstrakten.
Äventyrlig resa.
En av dessa glömmer jag aldrig. Vi hade varit i Ulricehamn och körde över Åsunden mot Tvärred. Det var vanligt att köra åt St. Ekered men den gången var det nog en högre:makt, som styrde för oss så att vi for till Vasareds vik. Komna till Nabbaudde hittade vi två verkligt överförfriskade ynglingar på sjön - det hade varit mönstring i stan den dagen. Kallt som det var och ganska sent på kvällen kunde vi inte lämna dom på sjön utan fick ta dem med. På grund av sitt tillstånd kunde de emellertid inte hålla sig kvar på lasset utan vi tvingades binda dem med rep. Fri och jag tog med var sin av ynglingarna och lät dem övernatta hos oss. Genom att vi leddes ta annan väg över sjön räddade vi därmed två unga män från att frysa eller kanske förfrysa på Åsunden.
Johansson har också dragit sig till minnes en del gamla skrockseder, som kan vara intressanta att höra.
– Jag minns från den tiden jag tjänade dräng, berättar Johansson. Om vi slaktade fick ingen säga ett ord från den stunden nämndeman tog kniven till dess djuret var dött. När djuret gått ur ladugården skulle någon passa: på att kasta något föremål tre gånger in i ladugården. När man körde in säden på hösten och började lägga första lagret i ladan skulle den ene säga: – Vad skall råttorna ha att äta i år? Och den andre skulle svara: –Sten, ben och "bönrot".
Dymmelveckan fick man ej ha eld i spisen efter solens nedgång. Långfredagen skulle man ej dricka mjölk – det sades att den då skulle värka ut under året och när en ko kalvade skulle råmjölken bäras övertäckt från ladugården.
Det var några av de gamla sedvänjor som 90-årige G. A. Johansson dragit sig till minnes. Han fyllde 90 år i november 1948, och av de presenter han då fick, älskar han mest en bibel. Den ligger inte oanvänd.
90-årig bänkkamrat.
På en annan gård i Vasared bor Gustav Persson som fyller 90 år den 1 maj. Han och G. A. Johansson satt förresten ihop i skolan och konfirmerades tillsammans. Gustav Persson är född på Hult i Alhammar. Vid 17 års ålder flyttade han med föräldrarna till Sägryd, Äspered. Men Tvärred drog – och när han 1883 gifte sig fick frun vackert följa med till Vasared där Persson då slog sig ned. Liksom Johansson har Persson inte haft arbete nog med jorden utan har sökt sig till bisysslor – främst byggnadssnickerier i Ulricehamn och trakten däromkring. Det är många villor som Persson varit med om att snickra ihop. Mycket arbete har han emellertid också nedlagt på jordens skötsel. Han har stenröjt avsevärda arealer och särskilt sedan sonen växt upp, började gårdens stenmurar öka i omfång.
Som byggnadssnickare, berättar Persson, var det allmänt att dagspenningen var 1,75 – 2 kr. men då fick arbetaren förstås hålla sig med mat och kvarter. Ibland kunde det hända att det var dåligt beställt med knogen och somliga år har Persson arbetat för 1,25 om dagen.
Satte upp väv, förvärvade dragspel.
Persson har alltid varit glad sång och musik. När han var 14 år satte han upp en bomullsväv, som han vävde ut. Vadan detta för den pojkens ovanliga initiativ? Jo, han sålde väven för 7 kr. och så fattades det bara 1 kr. i det enradiga dragspel, som var hans dröm. Kronan som fattades spenderade hans far och så kom det sig att Persson vid 14 års ålder blev ägare av ett dragspel. Spelet följde honom genom åren och hans barn kan berätta om hur Persson i glada stunder dansade och spelade dragspel för familjen så det stod härliga till. Ibland blev det kalas i stugorna och dans därtill och då kunde det hända att Gustav Persson från Vasared tog till sitt dragspel och föredrog "Tuska Polketta" eller någon annan av den tidens "schlager". Hans musikintresse har gått i arv till sonen, som även han trakterar dragspel – fast det gamla enradiga har förstås tjänat ut.
Gustav Persson har ännu inte slagit sig till ro, trots de 90 åren. Han är med ute och sågar samt klyver ved – prestationer som heter duga när utövaren är 90 år.
Essal.
