Ur Ulricehamnsbygdens Jul, 1972av Morgan Johansson |
JOHAN WILHELM ERIKSSON i Hult i Tvärred står i kyrkböckerna som hemmansägare. Men han var även byggnadssnickare, möbelsnickare och båtbyggare. Det senare var kanske »stommen» i hans liv. Att bygga båtar hade han lärt på ett varv på Orust. Hans kunnighet i detta yrke gjorde, att beställningar från stad och landsbygd sällan tog slut. Otaliga är de flatbottnade ekor och andra roddbåtar vilkas bädd stått i en liten snickarverkstad i Hult.
Dock var det inte som båtbyggare hans namn och minne och
gärningar gått till eftervärlden. Det är säkert många som inte ens minns hans
hela namn. För allmogen i Tvärred och angränsande socknar var nämligen Johan
Wilhelm Eriksson ingen annan än »Ville i Hult» – benläkar’n.
Nog fanns det gott om »kloka gubbar» på den tiden. Varje större samhällsbildning hade sin egen som man höll styvt på. Men Wilhelm Eriksson var klok i allmänhet, förståndig och händig. Människovänlig. Mången till hjälp och tröst. Han var förståsigpåare när det gällde all slags benbrott och sårskador. Spjälkade och salvade efter bästa förmåga.
Någon kvacksalvare var han dock heller inte, även om man gärna vill klistra ett sådant epitet på en självlärd människa inom vilket område det vara månde. »Ville i Hult» gav sej aldrig på invärtes sjukdomar. Det han inte kunde se med egna ögon eller känna med sina händer, fick vara för hans del. Sådana fall rekommenderade han uppsöka utlärd doktor i stan.
Impulsen till att ägna sej åt detta hade han fått aven fältskär Sten som på den tiden bodde på soldattorpet Östenborg i Vasared. Säkerligen hade han lärt sig färdigheten under Finsk-Ryska kriget (1808–09).
Villes mamma hade råkat bryta ett ben och då gjordes vad som var brukligt, det enda som var att göra: man skickade efter Sten. Med den unge sonen i huset – Ville – som assistent plåstrades den skadade om. Eftersom fältskären skulle resa bort ett tag fick Ville i uppdrag att under tiden ensam sköta om sin mamma. Detta gjorde han så bra, att Sten vid återbesök uppmanade ynglingen att för framtiden ägna sej åt läkekonst och sådant.
– Jag är gammal nu och orkar inte så länge till. Nytt skall vara krytt, hade Sten sagt.
Så lär den gamle lånat ut läkeböcker och recept till de vanligaste salvorna. Ville skaffade sej dock ytterligare böcker – modernare rön – och förkovrade sej på egen hand, så gott det nu kunde gå. Människans skelett intresserade honom alldeles särskilt. Så kom också benskador av alla de slag att bli hans »specialitet».
Men all början bliver svår heter det. Det fick även Ville erfara. Hans första patient var en sju-årig pojke som råkat ut för skenolycka och kommit under det vältande ekipaget. Sedan några år hade Sten varit »frikallad» från jordiska ingrepp.
Nu blev det unge Ville som fick kallelse till sjuklägret. Flera gånger hade han varit hjälpreda åt Sten. Nu var han ensam. En blödande, svårt jämrande liten pojke. Ett illa skadat ben med båda benpiporna utstickande. Kringståendes uppfordrande blickar och förväntan på att något skulle göras, underlättade inte situationen för Ville. Men han gjorde vad som skulle göras.
Skadan tillrättalades med lugn och säker hand. Men de tjatiga råden, spänningen och ansvaret hade tagit hårt på benläkaren. Han fick ta sej en stund på soffan.
Åren gick och Villes skicklighet i att, som man sa, sätta ihop brutna ben och lindra värk och smärtor med undergörande salvor och medikamenter blev allt större. Han blev vida omtalad och erkänd. Till att spjälka ben använde han träskenor. Egenhändigt tillverkade hemma i snickarboden. Olika storlekar och former. Hyvlade, putsade och polerade. Han hade alltid ett lager i beredskap.
»En olycka händer så lätt». Ingen vet när. Salvor köpte han ibland på apoteket och då för att nyttjas i ursprunglig form. Men de flesta salvorna torde han ha tillverkat själv. Kamfersprit och senolja m. m. skulle det vara i de flesta. I väl avvägda mängder. Det var balsam för många sår. De hemmagjorda plåstren var också undergörande. Dom kunde draga ut var och annat otyg ur sår som inte ville läka.
Apropå draga ut så var Ville även anlitad som traktens tanddoktor.
Vid tandvärk beströk han den onda tanden med ett medikament som gjorde det onda sjufallt värre. För att om en stund helt upphöra. Skulle det onda, mot all förmodan, dock inte upphöra var det bara en sak att göra: Ville tog fram sin egenhändigt tillverkade specialnyckel och drog ut tanden. Därmed lydande råd från ovan: Om någon lem är Dig till förargelse …
Villes hustru assisterade genom att hålla i delinkventens huvud. Och genom att ta emot betalning – 25 öre styck.
Som sagt, benläkare Wilhelm Eriksson i Tvärred var vida känd. I gamla sockenprotokoll kan man finna hans namn. Skrivaren av denna artikel har träffat på det flera gånger. Som t. ex. i stämmoprotokoll från Brunn (senare delen av 1800-talet). Där finner man ofta:
»För hämtning av salva hos benläkare J. W. Eriksson i Tvärred åt (namn) 50 öre».
Antagligen var det Ville som skulle ha femtioöringen för sin salva. Skickebuden var oftast fattighjon – dessa hade ju inget annat att göra. Dyrare kunde det givetvis bli, när det inte räckte enbart med salva, utan då Ville måste komma själv. I ett Brunn-stämmoprotokoll 28/2 1887 berättas det i första paragrafen:
»Johanna Blom ytterligare tillfälligt understöd, i avseende att benläkare Wilh. Eriksson i Hult i Tvärred varit på stället och undersökt hennes skadade ben, och funnit att den lilla benpipan var afbruten och hon således sängliggande. (ytterligare 1 kr. för febr., vilken redan var utbekommen, samt 5 kr. för vardera mån. mars –april). Kommunen beslöt bekosta läkararvodet samt bensmörja.»
Det kan i detta sammanhang nämnas att, (enligt andra protokoll) berörda Johanna Blom, som sedan många år varit understödstagare, bodde hos ett annat fattighjon, »bräcklige» Svante Nilsson. Denne bodde i sin stuga Aspelund (torp under Stensgården?). Nilsson skulle uppbära Johanna Bloms understöd och därmed vårda och försörja henne under sjukdomstiden.
Det var mycket vanligt förr – oftast enda utvägen – att de fattiga fick söka försörja sina fattiga. De sjuka fick söka vårda sina sjuka.
Av detta får ingen förledas till att tro att Wilhelm Eriksson var läkare enbart för den breda allmogen och en, enbart de fattigas och avsigkomnas vän.
Han var aktad, värderad och ofta anlitad bland den bildade delen av befolkningen i trakten.
Varhelst och närhelst en olycka inträffade föll alltid den första tanken på »Ville i Hult». Han skulle göra’t.
Vid sekelskiftet flyttade Wilhelm Eriksson till Fästeredssund där han blev ägare till arrendetorpet Björkholmen. Detta lär han ha erhållit för en billig köpepenning, beroende på att han tidigare hjälpt ägaren greve Claes Sparre ur sjukliga besvärligheter. Här i Fästeredssund sattes, bildlikt talat, upp en ny skylt över benläkarens praktik: »Ville på Sundet».
Skohandlarefrun Lisa Andersson från Ulricehamn var en av de första att besöka den nyinflyttade benläkaren:
– Jag minns det så väl. Vi bodde i Torsbo på den tiden, säger fru Andersson. När jag en dag under stoj och lek råkade bryta armen, blev det för far att spänna hästen för vagnen – det fanns inget annat sätt att komma fort fram – och fara till »Ville på Sundet».
– Jag ser ännu framför mej de välputsade trästickorna han spjälkade med. Han var snäll men bestämd. Oh, va rädd jag var, jag tror jag grät hela vägen hem av bara rädsla. Men undra på de, bara 5 år …
Johan Wilhelm Eriksson var född den 3 maj 1842. Som ung pojke kom han till Tvärred. Han gifte sig första gången med Sofia Kristina Andersdotter från Rude och efter hennes död med Anna Matilda Josefina Johansdotter från Vasared. I första äktenskapet föddes dottern Elfrida och i det senare dottern Tekla och sonen Leon. Hustrun Matilda överlevde sin make som avled på Björkholmen i Fästeredssund den 5 febr. 1925.