Ur boken Gammalt från Kind, del I-III

Folkminnen från Kinds härad i Västergötland
upptecknade av Carl-Martin Bergstrand.

Gumperts förlag, Göteborg, 1960

Nedanstående uttalanden i boken har gjorts av Fredrik Johansson i Vasared (1847-1941).

Bröllop:

De satte upp fyra stänger och knöt ihop topparna. Och utmed vägen där brudparet färdades fram var det dubbla äreportar av granar. De klädde ut barnungar och hängde i äreportarna, om bruden var till reds att "pajka" – få barn. Fick de barn för tidigt, fick de plikta. Det kallades att "limma kyrka".

Begravning:

I min barndom hade fruntimmerna vita kläden för munnen, knutna i nacken, när de var på begravning. Var det djup sorg, skulle de ha munklä till kyrkan varenda söndag ett helt år. Det är minst sjutti år sedan de la bort dem. Så hade de vitt huvudkläde, knutet under hakan.

Arbetsförbud (lussenatten):

Mjölnare ville inte gärna mala den natten, för lussegubben kom och höll kvarnhjulet och stämde kvarnen. Det var en mjölnare, som tog en eldbrand ur spisen i kvarnkammaren och gick ner och slängde till gubben. Då blev gubben rädd och gick därifrån.

Nattlig traktering:

En del skulle ha lussebit så tidigt, klockan ett eller två på natten, men det var la inte lika allestäss. Det var smörgås och vad sûgel (sovel) de hade. Så fick de kaffe; karlarna fick en gök. Det var min moder, som redde till maten och kom till oss med den, men när hon blev äldre, fick någon av mina syskon göra det.

Julkrona:

Vi hade julakrona av halmpipor med kulört papper i. Den hängde över julbordet. Den var aldrig still utan snurrade, leade på sej till och från. Jag har många tocka (sådana) kronor gjort.

Julhalmen:

Julahalm har jag många gånger legat och sprattlat i. Ungdomen låg i halmen hela natten, men de äldre låg i sina vanliga läger. Halmen fick ligga inne till trettondedag jul. De tog in ny halm nyårsafton och trettondagsafton och bredde på den gamla. Vi tog julatuppen, drog kavle och kasta krokhas.

Fågelneken:

Julaneker brukade de ha två. En sattes ut på en stång på dyngan och en ställdes så, att de kunde sitta inne och se, hur fåglarna uppehållde sej i henne. De tog en gran och kvistade och barkade, några kvistar i toppen fick bli kvar. Så satte de neken på den.

Påskeld:

I mina pojkår hade vi påskell vartenda år på en kulle öster om Klas Johanssons gård. All ungdom i byn – Vasared – samlade bränsle till den. – Vi eldade inte någon annan kväll, men på de sista åren har J. U. F. börjat med Valborgsmässeeld; sådana förekom aldrig här förr.

Kristi himmelfärdsdag:

Kristi himmelsfärdsdag gick vi alltid till Ulricehamn i mina barnaår. Det var jämngrant att de skulle marschera in till stan den dagen. De skulle gå till kyrkan, men sen stannade de flesta där till framemot kvällen. Jag var aldrig med.

Potatisupptagning:

Laurentius – då skulle man ta upp de första potäterna, ta upp ett par stånd till ett kok. Så skulle de inte plocka blåbär, sedan Lasse hade pessat på dem.

Bakning:

I min barndom var bröd av oblandat havremjöl vanligast. Ibland hade de litet råg i, – blånnebröd. De bakade aldrig limpor då. Brögällen – det var tolv, femton spett med tretti kakor på varje spett. De bakade aldrig tunnbröd – det var inte gott att baka tunnbröd av havre!

Fredrik i Vasared får åter ordet och säger: Ojästat bröd, mor bakade ett helt spett ojästat bröd med vatten och salt. Det är inte femti år sen de slutade baka sådant här. Stötta potäter blandade de ofta i deg; det höll ihop. De fick doppa brödet i vatten, när det blev för gammalt. De levde skällt och dåligt, men folket var likare på allt vis då; nu är folket mycket sämre. Gamla gubbar här i Vasared var så starka. De hade sogel till brödet. De tog vara på bokollon och ekollon och malde till mjöl åt svina. Det tyckte svina så mycket om, och det blev de så feta utav.