|
Det var på nattkafét i »National»,
ett nöjets paradis med syndafall,
förbjudna frukter och den lede satan
i maskopi med Evor ifrån gatan
och gamle Adam själf i månggestalt
af nattflanörer från Berlins asfalt.
Och gamle Adam sladdrade och drack
och lefde röfvare bland glas och brickor
och slog sig lös med illa kända flickor
och söp sig full och bar sig åt som pack.
Min vän och jag vi sutto i en vrå
och drucko böhmiskt öl och sågo på,
hur slödderströmmen genom dörren drog,
och pöbelbränningen i salen slog,
och hörde på, hur clownen Clopopisky,
förtroligt stämd och doftande af whisky,
berusadt, öppenhjärtigt vemodsöm,
förtalde om sin kärleks brustna dröm.
* * *
Han drack en klunk och nickade åt oss
och tände så på nytt sin papyross
- såg på en stund, hur tändsticksresten brann,
och när han detta gjort, så sade han:
»En bifallsstorm kom rullande från raden,
och bravoropen skränade sig hesa,
och en bukett flög öfver balustraden
och föll precis i skötet på Teresa.
Hon gaf en blick, som kunde smälta sten,
åt gifvaren, den ryske attachén
— och så en bugning åt publiken till
och hon red ut på Lady Mill.
Jag bet i läppen, vild af svartsjuk vrede,
och mumlade små böner till den lede,
men det var min tur, Zacco skrek: se opp!
och jag sprang in i hvinande galopp
och satte mig på baken plums pladask
och fick applåd af pöbel och patrask.
Men länge skulle ej min framgång vara
— »der schene Ajust», min kamrat, ni vet,
försökte locka mig till rolighet,
men det var stopp, jag kunde inte svara.
Jag bjöd nog till att säga he! och äh!
men bjuda till hur mycket än jag ville,
mitt gamla pröfvade pajazzosnille
var som förvandladt nu till sten och trä.
|
Amfiteaterns blickar blefvo buttra,
och raden började att halfhögt muttra,
och glåpordshaglet blef till slut orkan:
»gör konster, ynkrygg» och »var kvick, din fan!»
Jag gjorde ännu ett försök att grina,
men plötsligen rann sinnet till på mig
och jag bröt ut: »Fördömda byke, tig!»
Då började de ruttna äggen hvina
från alla håll som kulorna i krig.
Och som en störtskur, ifrån himlen fallen,
det kom af gamla ben och äppelkart,
en lösryckt bänklist slog mig hårdt i skallen
och som en död jag föll och allt blev svart.
Och när jag återkommit till besinning,
jag låg i stallet på en knippa halm
och kände blodet sippra ur min tinning
och nästan kväfdes af kompostens kvalm.
Och nesan frätte mig och skammen brände,
min själ sjönk djupt i grämelsens elände.
Då hör jag lätta steg där utanför,
det är Teresas lätta steg jag hör,
och tänk ändå! — — Teresa är så god!
Och hvem har mätt en kvinnas ädelmod?
Kanhända själfva skymfens öfvermått
den ädelhjärtade till hjärtat gått?
— Nu är hon här att gråta vid mitt bröst
och torka af mitt blod och ge mig tröst
och säga: caro, caro, povro mio!
Då hörde jag herr diplomatens röst,
som sade: »Alltså fredag klockan tio!»
Då svor jag till och borrade min hjässa
i halmens tågor djupt och emot dessa
min tinnings färska sår jag söndermol
och skrek och skrattade och grät — — och gol!
Ja, verkligen — jag gol — det var en vana,
en rolig konst ifrån min cirkusbana,
som pièce de résistance jag brukat den
och i min bittra sorg den kom igen.
Sen steg jag upp, gick ut och drack och slogs,
tills sorgerna med vettet rännt till skogs.»
Han drack en klunk och nickade åt oss
och tände så på nytt en papyross
och gjorde sen sin bästa kapriol*)
och stod på huvudet och grät och gol.
*) luftsprång (av häst)
|
