|
Åter till: |
Klicka på en bild för att få en större version och musikernas namn.
Militärmusikern Olof Sylmé (1911–1986) kom till Borås 1929 och redan 1934 hade han en egen dans- och underhållningsorkester med ibland upp till tolv man. Mest framträdde den i närområdet, som exempelvis Folkets Park och Friggahallen. Han var den förste från Borås som reste med sin orkester i folkparkerna. Sylmé betecknades som »en ung och ambitiös handhavare av den nya tidens synkoperade rytmer».
Under åren 1940–45 var orkestern (5–6 man) långtidsengagerad (flera månader varje år) på Restaurang Palladium. Onsdagar och lördagar spelade de då upp till dans och på söndagseftermiddagar framförde de underhållningsmusik med Leif Gothlin som »trumpetstylist» <annons>.
Vid flera tillfällen genomförde Olof Sylmé konserter med sin orkester, ofta för välgörande ändamål. Den 1 februari 1941 kom således den då kände Hjalmar »Jay» Elfving som gästdirigent för Sylmés Swingorkester (12 man). Elfving hade då skaffat sig tio års erfarenhet av jazzdirigering i Amerika.
— Jag blev förvånad över boråsmusikernas goda kapacitet, sade dirigenten nöjt om Sylmés orkester. Konserten var en del av Luftskyddsdagarnas nöjestillställningar <tidningsartikel> och var en »Nattiné för de arbetslösa» på Biograf Folkan <annons>.
Under kriget bildade Olof Sylmé tillsammans med några inkallade Sylmés beredskapsorkester. Luciahelgen 1941 spelade denna orkester till dans i Mässhallen i Göteborg. Jay Elfving dirigerade även då. Arrangemanget ingick i »Pressens julklappsinsamling» och Alice Babs — »Sveriges swingstjärna nummer 1» — gav också en konsert samma dag.
»Mitt sommarbarn» var ytterligare ett välgörenhetsprojekt i raden. En jazzkonsert ägde rum i Borås den 10 april 1943 (i Kinna två dagar senare). Populära sångerskan Ann-Mari Fröier från Göteborg var bara hon »värd entréavgiften»; den andre vokalisten Uno Carlsson var »långt ifrån oäven».
Bilden från 1948 ovan är knuten till följande tidningscitat:
Populära Boråsare
Sylmés orkester har under tre sommarsäsonger rest i Folkparkernas regi.
Truppen har bestått av 6 man, en separat cabaret artist nämligen Curt »Plåtis»
Andersson som med sina monologer, kupletter och medverkan i vitsdialoger m. m.
skördat välförtjänt bifall, en krumelur som både i sättet att agera och
kroppsformat är kul att skåda.
Orkestern har bestått av Sture Kjelldén, trumpetare både på regementet och i Borås Orkesterförening, förut medverkat hos Jay Elwing, Malte Johnson, Rudi Bolmi m.fl. orkestrar. Då han har violin som biinstrument och även sjunger bra har han medverkat i orkesterns violintrio och dito vocaltrio.
Harry Ivesjö har blåst altsax, klarinett och spelat första fiolen i såväl tangos som violintrion, men så är han ju i vanliga fall 1:a violinist i Orkesterföreningen och lärare i Borås Musikskola. Att hans soloframträdanden varit präglade av såväl noggrannhet, känsla som kunnande kan säkert alla som hört honom intyga.
Kåge Sjöblom har skött tenorsaxen, tutat klarinett, spelat violin men framförallt svarat för de flesta sånginslagen. Då han dessutom är en driven revyförfattare med många alster på sitt samvete, har scenprogrammet kunnat framföras i original med honom själv som primus motor såväl i egna kupletter som duetter m.m.
Åke Sjöblom har varit pianist med dragspel som biinstrument. På ordinarie arbetsdagar studerar han för det mesta medicin.
Olle Sylmé skramlar trummor såväl i orkestern som på regementet, är sekreterare i Musikerförbundets Boråsavdelning, men för övrigt en orolig ande som gärna vill åka omkring och titta både här och där. När Elfsborg har hemmamatcher kan man få se honom framför Elfsborgsorkestern.
Under de tre säsonger som gått har orkestern hunnit med åtskilliga platser på cirka 30 mils omkrets från Borås och över allt kunnat glädja sig över god kritik för såväl scenprogram som dansmusik.
(ESTRAD, Tidskrift för den moderna dansmusiken, 1948 nr 12.)
Sylmés orkester medverkade också i t. ex. Lars Helanders revyer.
Orkestern höll på till senare halvan av femtiotalet. De sista åren spelade den mera oregelbundet och besättningen blev därmed ganska varierad från gång till gång.
Olof Sylmé var även i andra musikaliska sammanhang en känd profil på
fyrtio- och femtiotalen. Hans insats på Ryavallen, som
tamburmajor för Elfsborgsorkestern, nådde stor ryktbarhet. Planerna för
en orkester, inspirerade av AIK-orkestern, började ta form 1943, och man lade
fram ett förslag för Elfsborgs styrelse. Sylmé fick ett stipendium och var i England för att lära sig turerna i figurerad
marschmusik. Han hade sin första uppvisning med Elfsborgs Musikkår (som
den först kallades) den 10 april 1944 vid Elfsborgs 40-årsjubileum då laget
spelade mot likaledes jubilerande GAIS på Ramnavallen(!). Från början hämtades
de flesta musikerna från de många industriorkestrarna som fanns i stan;
efterhand blev det allt fler militärmusiker i leden. I landet fanns vid denna tid fyra orkestrar med anknytning till de allsvenska fotbollslagen: AIK, Malmö FF och IFK Norrköping var de andra. Orkestern under Sylmés ledning fick mycket beröm och inte sällan var det tacksamt att sätta tidningsrubriker i stil med »Elfsborgsorkestern spelade bäst på plan». Uniformer, bestående av röd jacka och grå byxor, tiggde man ihop hos stans företagare. Sylmés egen uniform finns att beskåda på Borås Idrottsmuseum i Idrottshallen. Orkestern framträdde runt om i Sverige, men även utomlands. När Elfsborg skulle möta Oslolaget Skied på Bislet den 24 oktober 1945 följde orkestern med. Marschmusiken var mycket uppskattad och när orkestern avslutade med att forma kung Haakons namnchiffer (»H7») fälldes mången tår bland åskådarna. En europaturné med flera framträdanden gjorde orkestern i november 1950. Vejle i Danmark och Espelkamp i Holland var ett par resmål (och till Paris som turister utan spelning). Och en knallsuccé blev konserten inför 25 000 åskådare på S:t Pauli fotbollsstadion i Hamburg. |
|