Åter till:
Orkestersida
|
|
Åter till: |
Klicka på en bild för att få en större version och musikernas namn.
Bo Erlandssons kvintett, 1958 |
Bo Erlandssons kvintett, 1959 |
Bo Erlandssons kvintett, 1959 |
Bo Erlandssons orkester, 1960 |
Bosse Erlandssons orkester, 1962 |
Lyssna!
Bosse Erlandsson
|
Bosse Erlandssons orkester, 1969 |
Bosse Erlandssons orkester, 1969 |
Bosse Erlandssons orkester, 1970 |
Bosse |
 Bosse Erlandssons orkester, 1971 |
B |
Ventil- och dragbasunisten Bror »Bo» Erlandsson (f 1935 i Lund, d 1986) var militärmusiker i det »civila». Han kom till Borås 1954 och började då spela med Bengt Anderssons orkester. Året efter ersatte han Curt Alm i Leif Sandbergs orkester, innan han 1957 var redo att starta en egen kvintett med musikerna på bilden ovan.
Två år senare kom Ingvar Olofsson som ny saxofonist. Sångaren Stig-Axel Haraldsson engagerades som »toppvokalist» – enligt orkesterns affisch – för att sjunga de schlager som krävdes av danspubliken. Nye basisten Stig Nordlund kunde även traktera ett dragspel, en tillgång när gammalvalser och tangon skulle avverkas.
År 1961 ombildades bandet med följande nya medlemmar: Enar »Myggan» Johnsson (tp), Arne Algotsson (bs), Lars-Åke Heed (b) och Jan »Jonte» Rydbäck (dr). Året därpå ersattes Rydbäck av Stig »Pigge» Holgersson på trummor. Leif Bengtsson kom som trumpetare. Lasse Persson ersatte Åke Johansson och Ing-Britt Fröman blev vokalissa. <Tidningsnotis, pdf>
Arrangemangen för bandet, som ju ursprungligen var inriktat på att spela jazz, var till en del skrivna av välkände Erik Norström eller plankade från olika jazzskivor.
Bosse Erlandssons orkester var förresten med i teveprogrammet Drop In, någon gång omkring 1963.
Vid mitten av sextiotalet satsade Bosse Erlandsson på en vokalist som kom från sydligare breddgrader, John D. R. Virapen alias »Johnny Wee». Han kom från Sydamerika, Brittiska Guiana. Hamnade i Göteborg, via London, efter att ha träffat sin svenska blivande fru. Han var ju halvkändis och spelningarna gick till så, att orkestern först spelade instrumentalt en timme, sen presenterades Johnny med »Och nu mina damer och herrar, direkt från solen, Johnny Wee!» (Lyssna på låtarna ovan!).
Successivt skedde flera förändringar: halva orkestern, av dem som syns på skivomslaget från 1967, slutade 1968 och kvar var Johnny Wee, Lasse Persson (orgel) och Bosse själv. Han behövde då nya musiker och fick basisten Ove Johansson (som kom från Sonny Idhs trio), trummisen Bert Helldén från Göteborg och regementskollegan Gunnar »Hubbe» Fredriksson på ventilbasun.
Orkesterns spelningar gjordes till relativt stor del i folkparkerna i Småland och Blekinge, men resorna kunde gå till Malmö såväl som till Borlänge. Fem år i rad med början 1962, hade man också tvåveckor långa engagemang på Gotland (Borgen i Visby) – härliga somrar! Andra somrar på Hotell Grand i Mölle 14 dagar i juli. En hel del spelningar ägde rum på Baldakinen-kedjan, t. ex i Stockholm, Västerås, Linköping, Halmstad och Göteborg. Oftast fredag–lördag, ibland söndagar, ibland mitt i veckan. Som exempel kunde de åka till Örebro (Brunnsparken) en onsdag och då var de tillbaka i Borås vid 6-tiden på torsdagsmorgonen och sedan var det bara att gå till skolan eller jobbet. <Spelplan 1968>
Johnny Wee slutade 1969 och ersattes av Göran Persson från Fristad, även känd som »Mitchen». 1971 ersattes Mitchen av vokalisten Tapio Weiström från Värnamo; flera singlar spelades in och en av dessa låg på försök till Svensktoppen i radion.
Basunisten Gunnar Fredriksson slutade också och ersattes av saxofonisten Janne Forslund. Det var nog då han fick smeknamnet »Störtfrid». Enar »Myggan» Jonsson (som spelat bl.a. med Mats Rampe) och Forslund har för övrigt fortsatt samarbetet och gav nyligen ut en CD.
Trummisen Bert Helldén ersattes av Lasse »Rampe» Larsson och denne av Jan-Erik »Eke» Ekelund, som i sin tur ersattes av Arne Klingberg från Jönköping. Lasse Persson slutade 1971 och ny bakom klaviaturen var Bertil Bodahl från Jönköping. Ove Johansson slutade 1972 och blev musiker på heltid i den då berömda »Tobbes» från Karlskrona.
Repertoaren fick ändras rätt ordentligt under åren omkring 1970. Den rena jazzen spelades inte längre som dansmusik, utan det var en hel del arrangemang á la Herb Albert, James Last och andra blåsorkestrar, samt en hel del melodier med anknytning till svensktoppen t.ex. Gunnar Wiklund. Och så förstås engelska sånglåtar från Tom Jones och Engelbert Humperdinks repertoar.
De nya s.k. dansbanden – med Flamingokvintetten och Streaplers som ett par exempel – hade nu stora framgångar hos publiken. De band som hade en mer jazzbetonad bakgrund tvingades då efterhand över till den repertoar som dessa hade. Detta var ett svårt steg att ta för kapellmästarna, inte minst för Bosse, som från början spelat jazz. De tyckte inte att det var så roligt att gå »ner» på samma nivå som »tre-ackords-banden», som många kallade dem. Andra i orkestern, som inte hade jazzbakgrund, hade gärna moderniserat spelningarna och kanske skaffat en gitarrist.<Tidningsnotis>
Bosse Erlandsson var noga med ljudet och hade bättre och modernare ljudanläggning än de flesta andra orkestrar. Det var kanske den första orkestern i Sverige som spelade på Hagströms nyutvecklade PA-anläggning, PA200, vars produktserie var högmodern och kom att dominera marknaden långt in på 1980-talet. ABBA hade t.ex Hagströms ljudsystem på sina turnéer (dock med lite fler watt i högtalarna). Den var så ny att tekniske direktören på Hagströms åkte ner från Älvdalen och lyssnade på orkestern på Stadt i Borås 1968 för att se till att rattarna ställdes in rätt när utrustningen provades.
Bosse Erlandssons orkester upplöstes 1974.
