Sigrid & Hedvig Söderholm.
 

Minnesord över fröknarna Söderholm och syföreningen
 

Borgstenaprästen komminister Nils Westerberg berättar efter Sigrids död:

Ehuru det i allo kändes gott, att Sigrid fått skiljas hädan, så blandades givetvis också vemod i den tacksamheten. Det var ett icke ringa inslag i mitt eget livs historia, som därmed var till ända. Tre systrar kom in i min livsbild någon gång – skulle jag tro – redan på trettiotalet. Och det var genom gudstjänsterna nere i Frufällan under mycket primitiva förhållanden i förhyrda enkla lokaler. I den lilla skara, som då kom för att höra Guds Ord, utgjorde de tre systrarna Söderholm en icke ringa procent.

Öregården byggde på sin höga belägenhet, med underbar utsikt över den fagra Öresjö. Och där fick husförhöret äga rum en kulen kväll i oktober eller november. Och sedan startade syföreningen genom dessa tre systrars nit och intresse. Och alla symötena ägde rum på Öregården. Det var under de svinkalla och mörka krigsåren, då prästen fick trampa cykel, vart han skulle, söndag såväl som vardag. Beväpnad till tänderna med hjälmskydd och pälsmössa, tjocka pälsfordrade handskar, knäskydd och storstövlar cyklade jag till Frufällan och Öregården, där ljus och värme och strålande vänlighet mötte efter den sista, krävande och astmatiska slutspurten till fots uppför den branta backen.

Fröken Hedvig [1874–1969, pensionerad folkskolelärarinna] var den charmanta värdinnan, som tog emot, fröken Sigrid [1878–1973] den tjänande Marta, som stod för trakteringen, och fröken Agnes [1875–1944, pensionerad småskolelärarinna] den humoristiskt lättsamma med glimten i ögonvrån. Så olika och ändå så samstämd. Det var en upplevelse för den unge prästen att få träffa och vara tillsammans med dem, som snart blev Hedvig Sigrid och Agnes med Nils. Det var mödosamt med symötena i Frufällan och särskilt med hemfärden, då det bar uppåt mer än på bortfärden. Men det var roligt och det uppväger många gånger om besväret.

Halv sju på kvällen började symötena i Frufällan och kl. 9 skulle de avslutas. De drog över ibland, kanske på mitt eget förslag. Hemkomsttimman till Borgstena Prästgård blev då sen. Men vad gjorde det. Med åren befästes och fördjupades bekantskapen och vänskapen alltmer. Det blev visit och contravisit utom tjänsten. Syföreningen hade så småningom sina möten i de olika medlemmarnas hem, vilket måste betraktas som en framgång. Alla började känna ansvar för symötena. 0ch på gudstjänsterna slöt nu många syföreningsmedlemmar upp. En församlingskärna hade växt fram. Ett stycke kyrkohistoria i miniatyr. De tre systrarna Söderholm har nu alla gått ur tiden, men »Frufällans församling» lever med ett vackert församlingshem, av Biskop Rudberg i Skara invigt jämväl för gudstjänständamål. Där firas även H. H. N. Här finns ett andligt arv, som stammar från de tre systrarna Hedvig, Sigrid och Agnes Söderholm. GUD vare tack för dem!

Helene Lagström [Björkås] berättar om trogna grannar:

Fröknarna Söderholm tog initiativet till Frufällans syförening på pensionat Öregården den 4 november 1941. Det var bistra vintrar men humöret var gott även om man fick köpa kakor med brödkort och dricka kaffesurr E4. Pastor Westerberg och prosten Petzäll turades om att närvara och läsa högt en termin i taget, medan man sydde flitigt. De var från början en 10–15 stycken. Från 1945 började de gå hem till varandra och hade regelbundet en försäljning före jul.

År 1954 inköpte syföreningen Viskafors stationshus, som forslades till Frufällan. Kommunen hjälpte till med bidrag. 1958 hade syföreningen sytt ihop till en klockstapel i vilken det står: »Jag ringer [till vila –] till andakt – till id – se stunderna ila – jag lyser Guds frid» (prosten Petzäll; efter Ester Börjessons berättelse).

Med stort intresse deltog Hedvig och Sigrid i syföreningen och bidrog med många vackra handarbeten genom åren. Det stora intresset var ju kyrkan och dit skänkte de altarmatta och en vacker dopskål av silver.

När Villa Sjöblick var till salu i Frufällan och Hedvig och Sigrid beslutat sig för att köpa, var dåvarande ägarna helt förstummade av den entusiasm med vilken de då mellan 70 och 80 år gamla fröknarna pekade ut den långa rad av äpple- päron- och plommonträd de skulle plantera, som om de själva räknade med att leva i evighet.

När jag första gången såg Hedvig och Sigrid var de stadda på välkomstvisit till oss nyinflyttade grannar. Detta var år 1959. De var som en uppenbarelse från Oscar II:s hov i Marstrand, helt klädda i vitt med finaste stråhatten på. Särskilt charmade oss kanske Hedvig med sin entusiasm och sina omfattande kunskaper. Jag minns bara en tanke: »Så synd att dom är så gamla, detta kan ju inte vara så länge». Hedvig var då 85 år och Sigrid 81.

Vi minns dem från alla de små spontana visiterna, varav en vid halvelvatiden på kvällen en vårdag, när Hedvig upprymd av vårkänslor måste meddela sig med »någon». Till saken hör att när väl hemgången blev aktuell hade mörkret fallit på och vi erbjöd oss som vanligt att följa dem hem. Men »O nej då, vi klarar oss så bra» och med ett stadigt tag i varandra började de sin vandring, som höll på att sluta rakt in i rhododendronbuskarna. Hedvig såg ju så dåligt och vi störtade till räddning och gick den långsamma vandringen tillbaka till Sjöblick, som deras hus hette, med Hedvig vid ena och Sigrid vid andra armen, som alltid under livlig diskussion.

Varje min födelsedag och namnsdag som råkar infalla på sommaren, inrättades för kaffebesök av Hedvig och Sigrid. Dom pratade också gärna med barnen och Hedvig vann Göstas – vår äldstes – hjärta, genom att sakligt konstatera att »Elfsborg nu låg bra till i Allsvenskan», något som hon väl snappat upp i sin kära radio eftersom hon fann inga intressen för ringa av dem man kunde få utan ögonens hjälp. Hon var då nära nittio.

Att gå och titta på stenpartiet på Sjöblick var ibland en livsfarlig uppgift, eftersom man hade ansvar för varje steg, men kunde också vara en rikt botaniskt givande lektion med övervägande latinska namn.

Ibland träffades vi vid fiskbilen. Hedvig som inte hade tid att vänta gick barhuvad i snålblåsten till nästa hållplats, som var vår, och skulle köpa fisk. Men ack, hon hade glömt portmonnän. Vi erbjöd oss självfallet att springa och hämta den. »0 nej visst inte. Jag springer så lätt» blev svaret. Hon fann sig dock till slut i att bli hjälpt.

På tal om födelsedagar och namnsdagar så hade det ju varit en underlåtenhetssynd av svårare art att inta uppvakta på Sjöblick, där Sigrid bullat upp allt sitt hembakade, så långe hennes händer kunder hantera degen. Om jag har skrivit för lite om Sigrid så beror det kanske på att hennes arbete alltid skedde bakom kulisserna. När vi kom på jullunch eller söndagsmiddag, med barnen eller utan, och redan satt och konverserade Hedvig, så stod Sigrid i köket, varm om kinderna lagande den underbaraste mat och utan att ha försummat en enda sak till dukningen. Sen kom hon in nöjd och ganska medtagen av allt arbete och hänvisade med ett brummande till Hedvig, när det gällde något teoretiskt problem.

»Ingen är som Sigrid», sa Hedvig till mig en gång. Vad skulle jag ta mig till utan henne. Han kan allt och hon har alltid bara arbetat för andra.

På ålderdomshemmet i Fristad träffade vi familjen Björsell en gång. De kom för att hälsa på gamla Sigrid, som gjort så mycket för deras gamla mamma. Utan att vara ombedd åkte Sigrid regelbundet under lång tid in till stan för att hjälpa en gammal sjuk dam, som hörde till vänkretsen.

De sista åren på Sjöblick var det ju ibland lite besvärligt. Det är inte lätt att vara blind som Hedvig och att ha så ont av reumatism som Sigrid hade. Men Sigrid höll sina stelnande händer mjuka av arbete och sällan hörde man henne klaga. Hedvig diskade, kanske inte så noga, för hon kunde ju inte se, och lyssnade på alla sina band, som hon till slut hade svårt att sköta. En dag fick vi höra att hon ramlat nerför källartrappen och rusade iväg med värsta farhågor. Hon hade bara fått lite blåmärken. Annars var det bra!!!

Av en händelse råkade jag komma till ålderdomshemmet i Fristad när Hedvig låg på sitt yttersta. Jag fick sitta och hålla henne i handen och hon tryckte min hand förtroendefullt, när hon utandades sin sista suck. In i det sista sökte hon kontakt med en annan människa, som i detta fallet råkade vara jag.

Till Sigrids dödsbädd kom jag några dagar innan slutet. Hon låg då till sängs med lugna igenkännande ögon och jag hade en känsla av att hon var nöjd med att sluta sitt ganska strävsamma liv, nu när hon inte längre kunde använda sina händer.

Helene Lagström [Björkås] berättar om syföreningen, vid församlingshemmets 50-årsjubileum:

Kyrkliga Syföreningen i Frufällan

En vacker sommardag i Frufällan år 1959, när jag och min familj var nyinflyttade i Frufällan, kom två äldre damer på visit, helt klädda i vitt och hattar med flor och var som en bild från Oscar den andres tid hov på Marsstrand. Det var fröknarna Söderholm, mycket sällskapliga och mycket kyrkliga.

De var då omkring 80 år gamla och skulle önska oss välkomna som grannar, och ställa en viktig fråga: Ville inte fru Lagström vara med i Frufällans kyrkliga syförening? Jag svarade ja med uppräckta händer för ”Vi går omkring i varandras hem” lät ju trevligt och inbjudande. Sedan har jag varit med i 34 år och sällan missat något symöte.
Fröknarna Söderholm, Sigrid och Hedvig, levde länge och vid 95 års ålder minns jag den äldsta, Hedvig, som gick omkring i dåvarande pensionärshemmet, vid Munkån, och läste Fader vår högt och oavbrutet.

Var 14:e dag träffades vi i varandras hem med bullar, mjuka kakor och två sorters småkakor samt ibland te och smörgås till pastorn.

Vi hade den mycket omtyckte pastor Westerberg (från Borgstena), som satt tiden ut och gärna förlängde den, ofta med högläsning av den tidens (60-talets) succéromaner eller samtal kryddade med skämtsamheter. Vi hade också den lärde prosten Petzäll, som kanske läste högt i mer andlig litteratur och var ytterst vänlig. Men en gång tappade han tålamodet, när sytanternas prat sinsemellan blev för livligt och utbrast: Skall ni fortsätta och prata så går jag!

Pastor Westerberg kom en gång en liten aning senare till en änka [Edit Westermark] efter kyrkoherden i Bredared. Sytanterna var redan placerade och pratade livligt kring ett fullsatt runt bord. Men tystnaden blev total när kyrkans företrädare trädde in, så han slog sig ner ensam vid ett litet bord. Värdinnan kom upprörd fram till mig, som också kommit lite sent, och sa: Kan inte fru Lagström rädda situationen och sitta med pastorn, så han slipper sitta ensam?

Kyrkoherde Petzäll med de långa välplanerade predikningarna av hög klass, lär ha hytt med knytnäven en gång när han gick förbi en frufällebo, som krattade sin gräsmatta en söndag middag.

Två andra gamla fröknar, systrarna Törnqvist, Susanna och Amanda, var alltid med och Susanna med sitt vita hår och sitt glada skratt minns man gärna och hon pysslade med församlingshemmets trädgård som om det var hennes egen. Amanda var mager och ömtålig, och en gång när man gläntade lite på ett fönster, sa hon: Öppna inte, för då dör jag – och då gjorde man inte det heller.

Hos dem bodde i flera år en släkting från Amerika, som var med i syföreningen också, men var en glad vacker amerikanska med lite mer guld och glitter än vi andra. Hon gifte sig, innan det bar iväg till ”over-there” vid 65 års ålder, med en bonde från Borgstena, som också var svensk-amerikan. De hade stort kyrkbröllop förstås i USA. Det höll inte så länge, tyvärr. Han visade sig inte ha rena fötter, skrev hon och verkade lika lycklig utan honom, med stor släkt och syskonbarn som hon hade därute. Vi korresponderar fortfarande och hon är väl närmare nittio nu.

Jag hade nästan glömt att säga, att vi alla sydde flitigt och många vackra dukar hängde på försäljningarna, om förr utgjorde höjdpunkten i Frufällans liv med hela familjer och barn som sprang omkring på auktionen och präster som band förkläden om livet för att få mycket betalt för dem. Virkade spetsar betalades dyrt och resultatet var alltid ganska gott, pengar gick till missionen och Lutherhjälpen bland annat.

Sedan har vi en längre tid hållit till i församlingshemmet och för det mesta haft en präst med, men då med modernare inställning och ”talsvårigheterna” har inte längre märkts vid talet med prelaterna.

Vi är inte 20 stycken längre, och syr gör vi faktiskt mycket lite, jag tror inte att vi hinner helt enkelt. Nu trivs vi mycket bra med Lena Maria [Olsson], som är med oss hela tiden och för, vid kaffet och kakorna, ett aldrig sinande samtal, som fördjupas av de prästerliga kunskaperna och den kärleksfulla andan.

Till vår syförening i församlingshemmet, en gång i månaden, tar vi emot nya medlemmar med öppna armar, för lite förnyelse skadar ju aldrig heller.
 

Frufällan den 14 november 1993 [40 år efter församlingshemmets invigning]
Helene Lagström

[f. af Sandeberg, 1916–2012]