Synpunkter till Lennart.Wasling@culturum.se
Redaktörens egen hemsida

Åter till
Frufällans startsida

De flesta ur den första generationen nybyggare i Frufällan är nu borta. Men deras barn kan berätta om samhällets delvis svårfångade historia.

[Georg Siesing berättar:]

En som minns och har ett långt perspektiv på Frufällan är förre frisören Georg Siesing, (1922–2007) och sedan länge boråsare. Han kom som sommarboende 1925 till dåvarande torpet Bäckabo. Det låg ett par stenkast från kartornas Vikåsaviken, av frufällebor aldrig kallat annat än Siesings vik.

Familjen Siesing bosatte sig permanent på Bäckabo [100 m NO Församlingshemmet/Allhuset] 1936 sedan torpet rivits och fadern låtit uppföra en stor tvåvåningsvilla. Där bodde Georg till 1946. Därefter var han och makan Mary sommarboende i närheten, på stället Granvik öster om järnvägen, åren 1949–1988.

Fadern, frisörmästare Thor Siesing (1882–1954), var en av de mest kända frufälleprofilerna. Modern Selma (1880–1968) var mjölnardotter från Mölarp och bodde kvar på Bäckabo till början av 1960-talet. Thor Siesing var boråsare, själv son av en frisör och en av fem bröder som alla valde samma bana. Thor hade salong i självaste Rådhuset [mot Torggatan].

Han var i åratal en flitig bussresenär. Varje morgon nalkades han värdigt den mycket moderna järnvägsstationen (en av tre i landet som byggts i funkisstil) och dirigerade styrkorna inför bussfärden. »Uppställning!» var det manande kommando alla lystrade till när bussen syntes i backen ovanför järnvägsbommarna. Så gott som alla Frufällebor skulle ju dagligen till Borås för arbete eller skola. Frufällan var en pendelförort långt innan begreppet var uppfunnet. Thor Siesing hade egenheten att tilltala barn med faderns yrke. »Sjåförn» eller »Byggmästarn» kunde det heta. Det gav nog ungarna en viss status.

Bäckabo före 1936.


Bäckabo efter 1936,
senare omdöpt till Sjöviken.

— När vi först kom till Frufällan var det bara lokaltågen till Fristad som stannade vid järnvägsövergången, där anhalten markerades med en liten vit byggnad. Före bommarnas tid fanns grindar som sköttes av de tre syskonen [Alma, Sofia och Johan] Andersson på torpet Frufällan. Oftast vad det Sofia, »Soffi», till karaktären av en något barsk läggning, som hade hand om grindarna. Tågen stoppades med en röd flagga som förvarades i en behållare. Herrljungatågen däremot stannade i Skogsryd och där fanns det t o m stins. Lillhages bussar i Borås körde med linje 1 ut till stadsgränsen. Järnvägsbolagets bussar kom omkring 1930. Postanstalt fanns ingen. Posten kom med cyklande brevbärare från Borås och vi hade höga nummer på postlådorna, t ex 6842. Men telefonen blev tidigt automatiserad, det var klart när vi flyttade ut 1936.

Affär fanns det ingen till att börja med. Ibland gick vi landsvägen eller järnvägen till Sparsör för att handla. Mjölk kunde vi köpa av rättare Hansson på Björkåkra [huset ovanför Arnhamra; Ankarvägen 3]. De korna stod i den ladugård som sedan blev fabriken Damtrikå [torpet Skinnfällans ladugård] och där ett tivoli hade vinterkvarter. Senare arrenderade vi ut betesmark till gården Kulgrav i Skogsryd och fick mjölk därifrån. Det var livliga byggen i samhället de åren. Själva hade vi en del skog och fick timret till Bäckabo sågat i Fristad.

— Vi var inte så många tonåringar i Frufällan på den tiden. Men 1937 bildade vi ändå idrottsförening, även om vi inte fick ihop fullt fotbollslag. Grön tröja, vita byxor, den kombinationen använde ju också den idrottsförening som kom igång på 50-talet. Vi värvade friskt. Många frisörer var med. Vi spelade i Sparsör, på Sjöbo och nedanför Skene, mest mot korplag. Tränade gjorde vi på Jutagärde i Skogsryd.

En värvning var Gunnar Roos, handbollsspelare och stor affärsman med Rory. Han köpte väl hälften av lotterna när vi hade lotteri.

Vi ordnade klubbmästerskap i simning, terränglöpning »Udden runt» och provtagning för Simborgarmärket. Ordförande var Nils Emanuelsson, jag [Georg Siesing] var sekreterare och murare Gösta Larsson [Västerhill] var kassör. Hans fästmö Tora Johansson öppnade kafé i Arnhamra omkring 1937. Där hade vi styrelsemötena. Där drack jag kaffe och åt bakelse efter min konfirmation tillsammans med gode vännen Alf Gabrielsson från Skogsryd.
 

Frisörmästare Thor Siesing.

Fastighetsägareförening bildades tidigt [1936]. Ordförande var Einar Pettersson, som bodde en bit upp i Himlabacken [Himlabacken 4]. Han var noga med att det flaggades vid dödsfall.

[Kerstin Nilsson g. Markling berättar:]

Min far Carl Julius Nilsson skötte det mesta

Kerstin Nilsson (1926–2012) var en gång Frufällans yngsta affärskvinna. Redan vid 14 års ålder fick hon nämligen ansvaret för familjens mjölkaffär, som hon skötte 1940–1945 efter systrarna Margit (f 1919) och Märtha (f 1922).

Kerstin (f 1926), gift med Stig Markling och nu bosatt i centrala Fristad, har skaraborgskt påbrå, men är faktiskt döpt på Skogen i Frufällan, på andra våningen i det hus som senare övertogs av köpman John Lundin [där de hyrde då].

Fadern Carl Julius (f 1891) blev ju en central gestalt i Frufällan. Han sålde tomter och byggde hus, han hade hand om den allra första postanstalten, han skötte järnvägsstationen med bomfällning och biljettförsäljning, han ordnade söndagsförsäljning av tidningar och inte minst hade han hand om en mycket viktig kiosk i stationsbyggnaden. Den hade på 40-talet öppet från kl. 6 på morgonen till kl. 22 på kvällen. Det var service det, kan påpekas för dagens frufällebor, som saknar all närservice. Modern Berta (1894–1956) kom från Grästorp, examinerades som lärarinna i Skara och tjänstgjorde bland annat i Viskafors och Flakeberg. Där hade hon som elever Axel och Gösta Larsson [en tredje broder Arthur bodde också i Frufällan ett tag; snickarbrodern Lasse bodde i Sparsör], senare murare i Frufällan. Familjen, med barnen Margit, Arne, Märtha och Kerstin, bodde en tid i Sparsör där fadern byggde Bäckadal. Lågkonjunktur för byggen gjorde att familjen flyttade tillbaka till Flakeberg ett par år.

— Sedan kom vi till Frufällan 1933 strax efter min sjuårsdag, säger Kerstin. Vi hade ko med oss från Skaraborg. Pappa köpte Björkåkra och byggde om så att vi kunde ha postanstalt. Men det blev för mycket. Posten flyttade två hus upp i backen till Funkis-Johanssons hus [hotelldirektör Ivan Johanssons Altorp] och sedan till huset nedanför [nu Ankarvägen 5] när Gertrud Norén blev postföreståndare. Bland det första pappa gjorde var att sätta hela väggar och dörr på den vita byggnad som var järnvägens anhalt. Kamin blev det också. I en minimal byggnad intill fanns järnvägens telefon. I början fälldes bommarna efter tågtidtabellen och telefon från närmsta station.

Carl Julius Nilsson


Björkåkra, Ankarvägen 3.

Från första tiden minns jag bara tolv-tretton hus i Frufällan och ungdomarna var lätt räknade. Vi var elva stycken. Det bildades en SDUK, en socialdemokratisk ungdomsklubb. Vi hade bara roligt, med fester på sommarhemmet Solliden [Höjdvägen 2]. Mest höll vi till hemma hos varandra.

Pappa Julius byggde Arnhamra 1934, det första flerfamiljshuset i samhället. Namnet minner om att då 13-årige sonen Arne [senare med efternamnet Wrenkle] var med och hamrade. Mjölkaffär öppnades i källaren, med ingång från norrgaveln. Min moster Hildur Eriksson bodde länge med oss och hjälpte till med affär och bommar liksom mina systrar.

I källaren såldes lösmjölk ur stora plåtkrukor som kom med lastbil. När mjölkaffären sedan flyttades till Björkåkra var det dags för den första mjölken i glasflaskor med aluminiumkapsyl. Pappa lät göra en cykelkärra som klarade 48 liter. Fast när det var tomglas lastade jag det tredubbla, slutar Kerstin.

De tidiga affärsetableringarna i Frufällan är ett knepigt kapitel. Uppgifterna går isär. Men här fanns nog en kort tid vad som kan ha varit landets första snabbköp! [Fel! Johnnas — se nedan — öppnade 1948 ett av landets första snabbköp i sin huvudaffär vid Hötorget i Borås. //red.)

Den förste som öppnade affär i Arnhamra hette Lagerberth. Efter honom kom en svenskamerikan Jakobsson, han med snabbköpet, i slutet av 30-talet. Sedan öppnade konsumföreningen i Fristad filial i Arnhamra. Det var 1940.

Så dags [1939] hade Johnnas öppnat affär i hörnet på Damtrikås stora byggnad. Den affären övertogs av Carl och Carin Samuelsson, som kom från Småland. Nästa innehavare var Erik och Alfhild Holm från Lugnås vid Mariestad. Därefter följde Yngve Bengtsson, förut i Bredared. Han flyttade affären snett över vägen och byggde till. Det var länge Frufällans enda affär sedan Kooperativa gett upp. I dag finns Varugrossisten där.

Kiosker fanns det tidvis flera. En låg i början av Mjölkabacken och drevs av familjen Gustafsson på sommarhemmet Solliden. Vid gården Tullen låg också en kiosk, med elektrisk ringledning in till boningshuset, den gamla Tullstugan (riven 1971). Tullen hade också en bensinpump för Texaco. En annan bensinpump med kiosk fanns utanför Damtrikå. Den drevs först av »Nafta-Nilsson». Slutligen hade Julius Nilsson stationskiosken.
 

Solliden, Höjdvägen 2
Borås Soc.-dem. Kvinnoförenings sommarhem.


Arnhamra (»Arne hamrade»).

Till servicen hörde också att »Kalle på Tullen», Karl Gustavsson, hämtade fisk i Göteborg och körde runt för försäljning. Det höll han på med två dagar i veckan 1921–1940. Försäljningen avslutades oplanerat när Kalle i början av beredskapstiden blev inkallad en söndag – dagen innan han skulle kört sin nya lastbil Ford V8 1939 till Gustav Hjelm på Spårgatan för att få gengasaggregat monterat.

Sedan kom varken kiosken eller fiskförsäljningen igång igen.

»Kalle på Tullen» (t.h.) med sin fiskbil.