Synpunkter till Lennart.Wasling@culturum.se
|
Åter till
|
Vägföreningar — fyra till antaletI Frufällan har det funnits fyra föreningar för vägarna i samhället. Olika förutsättningar har gjort att det aldrig gjorts något försök att samordna skötseln av gemensamma områden. Bland annat har planbestämmelserna varit skilda. Sedan 1985 gäller stadsplan för västra delen av samhället. Här något om föreningarna i samhället: 1. Frufällans västra vägsamfällighetEtt första embryo till vägförening har sitt upphov 1955. Den 27 december kallade en självvald kommitté »intresserade fastighetsägare boende i området väster om riksväg 181» till möte och diskussion om vägarna på detta område. Men endast 19 av de drygt 60 fastighetsägarna mötte upp, vilket nog var lite illavarslande med tanke på att det fanns flera problem att lösa. I mitten av 1950-talet blev bilägande vanligt i bredare kretsar, och mycket var relaterat till bilåkande när det gällde väghållning. Snöröjning var naturligtvis ett viktigt område, liksom regelbunden grusning av vägarna. Några önskade vägbelysning. Trappan mellan nuvarande Rodervägen och Loggvägen var förrädisk och behövde rättas till. Den enda rejäla utfarten från området gick via den s. k. Mjölkabacken (nuvarande Ankarvägen). Den var brant och gick nära husen; många körde för fort, tyckte de närboende. En utfart mot söder (det som sedan blev Distansvägen) var därför ett högprioriterat önskemål. I kilen mellan landsvägen och nuvarande Distansvägen fanns visserligen två små vägar som gick vinkelrätt mot den förra (den ena finns kvar som gångväg, den andra dög då knappt att cykla på). Den som var farbar användes dock bara i ringa utsträckning. De närvarande var överens om att något måste göras och en kommitté bestående av Georg Lundgren, Nils Emanuelsson och Fingal Lundin (dvs. de som kallat till mötet) tillsattes. En insamling till hyran av möteslokalen gjordes. Den gav ett överskott på 21:50 kronor och det fick bli ett startkapital för föreningen. FörrättningDen 17 oktober 1956 samlades 18 röstberättigade fastighetsägare åter i Fritidsgården för
att gå vidare med arbetet. Distriktslantmätaren Gustaf Strömbom var
inbjuden och fick redogöra för de formella frågorna när det gäller
vägskötsel. En huvudfråga var om man skulle bilda en vägsamfällighet eller
en vägförening. Strömbom kunde upplysa, att man i den förra gör uttaxering
efter användande (t.ex. sommar- resp. åretruntboende; men inte efter om de
boende säger att de tänker använda vägen eller inte, för då blir det många som säger
att de aldrig ska nyttja den) och i den senare efter taxeringsvärde.
Efter omröstning segrade förslaget att bilda en vägsamfällighet med 10 röster mot
vägföreningens 8. Den 11 november 1957 hölls förrättning av Gustaf Strömbom enligt »2 kap enskilda väglagen». Stadgar fastställdes och samfällighetens ansvarsområde bestämdes. En besiktning av vägar och berörda markområden gjordes. Den ovan nämnda sträckningen av en utfartsväg över byggmästare Oscar Ohlsons marker diskuterades, och representanten för Ohlsons dödsbo trodde inte att det skulle behöva bli några problem. En kommitté tillsattes: Georg Lundgren, Fingal Lundin, Erik
Ohlsson, Werner Lydén och Karl Hedberg. Den 30 juni 1958 hölls ett konstituerande möte. Man beslöt då att bygga en ny utfartsväg till landsvägen (nuvarande Distansvägen). Vägbyggare Crona från Sparsör åtog sig uppdraget och byggde vägen för 6 000 kronor. Samfällighetens styrelse (3 ordinarie och 3 suppleanter) blev: – ordförande, vävlagaren Georg Lundgren, Nybo – kassör, lagerförman Berndt Palmqvist, Bergvik – Gunnar Gustavsson, Ledsgården, Fristad (markägare Ledstorp; ersattes samma år av busschauffören David Andersson, Skogshill). – snickaren Fingal Lundin, Stenhammar – byråbokhållaren Haldan Sahlén, Rosenhill – Werner Lydén, Borås (sommarboende; ersattes senare samma år av läkaren Gunnar Björkman, Lissbo) Länsstyrelsen fastställde vägsamfällighetens stadgar den
5 september 1958. Ursprungligen ingick inte vägen till Församlingshemmet (nuvarande Kapellvägen) i denna vägsamfällighet. Anledningen var att den var i alltför dåligt skick för att bara kunna tas med. En upprustning skulle först ske på markägarnas bekostnad, sedan skulle den få ingå i gemenskapen. Detta skulle visa sig ta lång tid och medföra många dispyter innan överenskommelse nåtts. |
|
Pionjärarbetet över – besvikelsen storVid ett möte den 26 november 1960 rapporterades att utfartsvägen avsynats den 26 juli 1960, att hela området grusats och att hastighetsbegränsning till 30 km/tim begärts, men inte godkänts av myndigheterna. 50 km/tim gällde på dylika vägar. Ett önskemål om uppsättande av trafikspegel vid Hörnhem kunde inte tillmötesgås, då kostnaden 500 kronor var alltför hög för att rymmas inom årets budget. Oljegrusning av vägarna diskuterades, men kostnaden avskräckte. Med ett kubikmeterpris på 43 kr skulle en 130 m lång väg (dvs. den nybyggda utfartsvägen) kosta 1 200 kronor. Mycket pengar, med tanke på att inkomststaten bara omslöt 2 000 kronor. Pionjärarbetet var utfört. Allt var dock inte frid och fröjd. Styrelsen ansåg sig ha
fått orättfärdig kritik och de mest drivande, Lundgren och Palmqvist, ville
avgå. De uttalar sin »besvikelse över den brist på solidaritet som medlemmarna i
Vägsamfälligheten visat. Hellre än att taga en skyffel och fylla igen de
värsta groparna hoppar man över dem eller tager en omväg» hette det i
deras verksamhetsberättelse. Mötet menade dock att de skött sig utmärkt och de lät sig till slut
övertalas att ställa upp för ännu en period och kunde väljas med
acklamation. |
|
|
År 1967 ansåg sig åter Lundgren och Palmqvist vara utsatta för ovederhäftig kritik.
Denna
hade visserligen framförts av ett fåtal medlemmar, men hade i så hög grad
försvårat arbetet att funktionärerna inte ansåg sig kunna stå kvar.
Lundgren, som
var rutinerad fackföreningsman, sade sig inte vara rädd för synpunkter och
kritik, men när det övergick i telefonterror mot övriga
familjen, då hade det gått för långt. De drivande avgick verkligen denna
gång. Bland de fåtaliga närvarande fanns det dock ingen som kunde tänka
sig att axla deras roll och samfälligheten blev utan styrelse ett tag.
(Lundgren var dock tillbaka i styrelsearbetet på 70-talet.) |
|
|
Kapellvägen var, som ovan nämnts, av dålig kvalitet. Vägtrumman nedanför Församlingshemmet höll på att rasa samman. Och inte blev det bättre när pumpstationen byggdes nära Bäckabo. Vägen tålde inte tunga transporter. När sedan skogen på Vikåsaudden, som då ägdes av Hans Rozell, fälldes 1982 och stora timmerbilar transporterade virket därifrån, blev problemen akuta. Ingen ville naturligtvis betala de 10 000 kronor förstörelsen kostat och fleråriga diskussioner och brevväxlingar följde. Vägen blev dock iordningsställd efter detta. |
|
AsfalteringEn stor insats för att nå en kvalitetshöjning på området gjordes 1971. Då asfalterades nämligen alla samfällighetens vägar. Kostnaden blev cirka 50 000 kronor. Lån togs i Sparbanken för finansieringen. Underhållet, i form av grusning av vägarna, minskade därmed, men viss reparation var naturligtvis nödvändig även senare. Uttaxeringen från medlemmarna var måttlig. Som exempel kan nämnas att det 1980 kostade 150 kronor för åretruntboende och halva summan för sommarboende. Ett kommunalt bidrag täckte en stor del av kostnaden, som i huvudsak bestod i snöröjning, sandning och sopning på våren. Genom åren anlitades olika snöröjare, såsom Gunnar Adriansson (Tosseryd), Rolands Maskingrävning, Sven Carlsson (Gingri) och Eike Jünke (Sparsör). Sune Svensson (Björkåkra, Frufällan) skötte ofta sandningen med sin lastbil. |
|
Detaljplan och kommunalt övertagandeEn detaljplan för västra delen av samhället upprättades och antogs den 10 mars 1985. (Planen kring daghemmet fastställdes den 23 juni 1992.) Därmed var grundförutsättningarna för att kommunen skulle överta gatuskötseln uppfyllda och ett gatukostnadsförslag upprättades. Riggvägen och Kapellvägen var ännu inte utbyggda så långt som planen redovisade, vilket gjorde att en kostnad för detta senare tillkom. En intensiv och stundtals bitter debatt följde, där inbyggare och kommun inte var överens om kostnaderna inför övertagandet. Debiterade belopp upplevdes som godtyckliga och fastighetsägarna ansåg att samrådet var alltför ringa. Diskussionerna fördes mera utanför än inom vägsamfälligheten, enligt en revisionsberättelse. Vägsamfällighetens verksamhet låg under åren 1988-97 nära nog nere. Intäkterna bestod enbart av ränta på bankmedel och kostnaderna en fast avgift för girokontot. Inga protokollförda möten hölls. Frufällans Västra Vägsamfällighet (sektion 1) upplöstes vid
årsmötet den 21 september 1997. Den del som hade hand om Kapellvägen
(sektion 2) blev dock kvar. Tillgångarna på drygt 8 000 kronor överfördes
till fastighetsägarföreningen. |
|
|
I samfällighetens styrelse ingick (bl.a.): 1977 ordförande Stig Svensson, kassör Gunnar Ohlsson 1981 ordförande Sture Karlsson, sekreterare Lars Carlsson, kassör Lars Bolmstrand. 1984 ordförande Håkan Elvshammar 1989 ordförande Håkan Elvshammar, sekreterare Rolf Thordenborg, kassör Lars Bolmstrand.
De fick många gånger utstå en ganska bitter kritik av sina medlemmar.
Intresset från dessa var dock inte så stort, och sällan var det mer än
tiotalet fastighetsägare närvarande på mötena. |
|
2. Frufällans (östra) vägsamfällighetVägföreningen på östra sidan av järnvägen bildades 1943. Då samlades fastighetsägarna för verkställande av förrättning enligt »lagen om enskilda vägar» för att besluta om hur vägarna där skulle skötas. Många hus var ju inte längre nybyggen; byggruschen redan under 1930-talet var stor. Några personer hade köpt tomter med målet att bebygga dem, men ännu i denna dag står några av dessa obebyggda högst upp på berget (Himlabacken/Peder Gyltas väg) De första mötena hölls bland annat i järnvägsanhaltens väntrum, ty
det var ont om samlingslokaler i samhället. Av bilagda protokoll framgår
vilka som deltog och hur det gick till. |
|
|
Till vägsamfällighetens första styrelse 1943 valdes: Hans Davidsson [2:24, Längjum Skinnargården (ursprunglig ägare av marken från vilken tomterna styckades av)], Hagagatan 1, Borås, Arne Bengtsson [2:90, Högalid, Peder Gyltas väg 20], Karl Gustaf Roos [2:96, Solhöjden, Viggvägen 7], Olof Holm [2:92, Holmsäter, Peder Gyltas väg 24] och Einar Pettersson [2:71, Robo, Himlabacken 4],
samtliga fyras adress Frufällan, Korrespondenten Nils Felldin [2:101], Frejagatan 6, Borås, Knut Boije [2:63 o 2:64, sommarstuga], Kungsgatan 9, Borås, Georg Brax [2:84], Viktoriagatan 16, Borås, Sigge Bengtsson [2:90], Engelbrektsgatan 16, Borås, och Oskar Svenningsson [2:42, Ingesberg, Himlabacken 1], Frufällan. |
|
UtfartsvägarÅr 1951 var det dags för en ny förrättning, nu med syftet att bestämma hur reglerna för två huvudvägar på östra sidan skulle utformas. Av vidstående utlåtande (pdf-fil) framgår vad som fastställdes. I handlingen talas om två vägar, vägarna a och b. Den
förra är Himlabacken, nerifrån landsvägen vid järnvägsstationen, över
järnvägen och upp till toppen av berget. Den andra är del av nuvarande
Ejdervägen, parallellt med järnvägen, från Konsum till Himlabacken. |
|
|
Till de större arbeten som genoförts inom området kan räknas asfalteringen av alla vägar 197xxxx. Efter byggandet av Peder Gyltas väg 1976 ombildades vägsamfälligheten och de fastigheter som ligger ovanför första svängen i Himlabacken bildade en egen vägförening (se nedan). Den bestod av 31 fastigheter, varav en är skogsfastighet. Under åren 200x–2010 var Arvo Pärlerot ordförande i vägsamfälligheten och arbetade bl.a. för att Borås kommun skulle ta över skötseln av vägarna (tidningsartikel). Årsavgiften 2010: 1000 kronor |
|
3. Östra Frufällans vägföreningÅr 1976 togs Peder Gyltas väg – nya uppfarten från riksvägen – i bruk och Himlabacken användes endast som körväg i den nedre delen. Det var då lämpligt att överföra de högst belägna fastigheterna på berget till en egen förening, Östra Frufällans vägförening. ...
Cyril Meyer ordförande, P G v 15 |
|
4. »Norra Frufällans vägförening»xxx |
Åter till Frufällans startsida
