Wilhelm von Braun sällskapet

Ätten von Braun

Av Ilsabe von Braun-Bratt

Från Pommern

Ätten von Braun härstammar från Pommern, där den förste till namnet kände, Paul Braun, föddes 1397.Han hade en hög post hos hertig Bogislav X av Pommern. Under den tyska tiden var ättens medlemmar oftast köpmän och många blev åldermän i klädeshandlar‑ och bryggarskråna, därtill rådsherrar och borgmästare i Anklam och Stralsund.

Ätten erhöll 1588 av kejsar Rudolf II bekräftelse på sitt urgamla adelskap med bibehållande av det gamla vapnet. Adelsbrevet, som uttryckligen påpekar uradelskapet, lär ha förstörts på 1800‑talet av den andre fideikommissarien till Pustow i ett anfall av ursinne över att brevet som sådant formellt berövade honom uradelskapet, som ansågs som mycket förnämare. Avskriften av brevet finns dock i behåll.

Öppnar postlinje

I och med Westfaliska freden 1648 blev Pommern svenskt och många släktmedlemmar gick i svenska kronans tjänst både som ämbetsmän och militärer.

År 1690 belönades Joakim Christoph von Braun av Karl XI med svenskt adelskap för trogen tjänst hos svenska kronan. Han hade verksamt bidragit till upprättandet av en reguljär postförbindelse mellan Ystad och Stralsund och i förlängningen även Hamburg. Han var gift med Hedvig von Qvatz. En kista, vackert bemålad med deras initialer och respektive vapen, står utställd i Göteborgs museum. Även på Nordiska museet finns en kista med det von Braunska vapnet, då en Maria von Braun 1706 gifte sig med en kapten Sodenstierna.

Till Västergötland

Släkten levde kvar i Pommern och den förste som varaktigt bosatte sig i Sverige var Josef Henrik Ludwig von Braun (1740—1805), som var gift med Hedwig von Staffeldt. Ludwig flyttade omkring 1760 till Sverige, där han tjänstgjorde vid Älvsborgs regemente. Från 1777 bebodde han kaptensbostället Sjögården i Södra Ving tills han 1788 inköpte säteriet Önnarp i Hössna, där han bodde till sin död 1805. Ludwig och hans hustru ligger begravda vid Hössna kyrka. Hedwig bodde kvar på Önnarp tills det såldes, och flyttade sedan via Stockared till det vackra ryttmästarbostället Ingared vid Lönnern i Kölingared, som då arrenderades av hennes yngste son majoren Detlow Baltzar Joakim von Braun.

Typiska förnamn

Lägg märke till förnamnen. Från 1500-talet var Baltzar och Joakim de vanligaste namnen i släkten och under 1700‑talet tillkom Detlow. Bland flicknamnen var Ilsabe mycket vanligt under 1500‑ och 1600‑talen men blev omodernt under de två följande århundradena. I vår tid har några få haft modet att döpa sina flickebarn till Ilsabe igen.

Detlow, som liksom sin far och sina bröder hade deltagit i Sveriges sista krig, ägnade sig efter sitt avsked från militärtjänsten åt jordbruk. 1825 köpte han gården Skeppsholmen i Liared, där hans mor Hedwig också bodde under sina sista år. Hon dog 1830. Hon var skalden Wilhelm von Brauns högt älskade farmor, som under sex år av hans tidiga barndom tog hand om honom och hans uppfostran tills det var dags att skicka honom till skolgång i Borås.

Fideikommissarien

Detlow von Braun flyttade på 1830‑talet tillbaka till Tyskland, där han tillträdde det nyinstiftade fideikommisset Pustow i Vorpommem. Fideikommisset hade upprättats av Philippina von Braun, kusin till ovan nämnde Ludwig. Hon hade ärvt stora jordagods av sin bror Philip. Philippina utsåg alltså sin kusin Ludwigs yngste son Detlow till den förste fideikommissarien. Detta skapade en viss förvåning och kanske förstämning hos Detlows äldre bröder Carl Henrik och Christian (skaldens far). Wilhelm skrev vid ett tillfälle i en gratulationsdikt till sin avhållna faster Wilhelmina på Björnegården bl. a.:

Måtte Herrans englar taga
Tyska pojken till sig opp
Och Marie Charlotte den svaga
Ej få krönt sitt starka hopp.
Måtte lyckan styra leden
Rakt på Björnegårdens port
Och den gamla sura veden
Blifva torr och brinna fort!
»Tyska arfwet», som har spökat
Snart i fulla femti år
Må del komma till oss, ökadt,
När ur Detloffs klor det går!

Den Marie Charlotte som Wilhelm talar om är Detlows hustru, född von Wahrenberg. Paret skänkte ett magnifikt antependium i röd sammet med Detlows och Marie Charlottes initialer broderade i guld till Hössna kyrka.

Detlow fick en efterlängtad son och två döttrar. Sonen Ludwig Karl Joakim Filip blev den andre fideikommissarien, men han fick själv ingen son och därmed gick Pustow över till den äldsta ättegrenen och hans kusin Gustafs son Joseph Filip.

År 1930 upplöstes dock fideikommisset och en ekonomisk överenskommelse gjordes mellan Joseph och den närmast berättigade ättemedlemmen Rudolf von Braun.

Tapperhet

Detlows äldste bror Carl Bernhard Henrik deltog som officer vid Bohusläns regemente både i Pommerska kriget 1806‑07 och vid norska gränsen 1808. Vid det senare tillfället blev han mycket svårt sårad. Kompanichefen skrev i sin rapport:

»Således nämner jag först löjtnanten vid Bohusläns jägare Carl Henr. v Braun, vars namn redan är en borgen för tapperhet och som flera gånger under detta fälttåg visat mycken skicklighet. Vi hava honom att tacka för den metallkanon, som kommit i våra händer, men glädjen däröver har blivit förbittrad genom den svåra blessyr han erhållit mitt igenom underlivet. Den blesserade bortfördes av fienden, men den fientlige generalen tillsände honom sin egen läkare, som skötte honom tills han blev återställd».

Den danske generalens stora tillmötesgående kan förklaras av att hans namn var von Staffeldt och att han var Carl Henriks morbror. Carl Henrik kunde under två år endast förflytta sig med hjälp av kryckor och riktigt återställd blev han aldrig. Han tog majors avsked 1812, köpte Björnegården nära Lidköping samma år och gifte sig med friherrinnan Wilhelmina Wennerstedt från Skogaholm i Närke. Skogaholms corps de logi är nu flyttat till Skansen.

Wilhelmina skötte sitt hushåll väl, om ock med utpräglad sparsamhet till vardags, men när det var fest slogs det på stort. »Hon var prydlig och förnäm i sitt uppträdande och noga med sin klädsel, även då hon, såsom emellanåt hände, tog emot besök i sin mjölkkammare.»

Kusinen Hilma

Björnegården var ett gästfritt hem, som bl.a. Wilhelm von Braun ofta och gärna besökte. I huset fanns två söner och två döttrar, som nådde vuxen ålder. Den yngsta dottern Ebba var kusinen Wilhelms stora kärlek. Hon dog dock redan vid 25 års ålder 1845, men Wilhelm slutade aldrig att sörja och besjunga sin »Hilma».

Ebbas äldste bror Gustaf Henrik Filip ägde och bebodde Rydaholm i Västergötland. Han var riksdagsman i första kammaren en period, ledamot av Lantbruksakademien, hedersledamot av Skaraborgs läns hushållningssällskap osv. Han var gift med sin kusin Hedvig von Braun från Pustow. Deras son Joseph blev den siste fideikommissarien till Pustow.

Gustafs yngre bror Carl Vilhelm Baltzar inköpte gården Karlberg, som gränsade till Björnegården. Bägge bröderna började som militärer, men tog avsked som kaptener för att sköta sina egendomar. Carl gifte sig med Adamina Karlström, som dog vid 36 års ålder. Paret ligger, liksom Carls föräldrar, Carl Henrik och Wilhelmina från Björnegården, begravda vid Råda kyrka.

Carl von Braun är farfarsfar till de äldsta nu levande medlemmarna av den äldre grenen.

Wilhelms familj

Carl Henriks yngre bror Christian Benjamin blev officer vid Älvsborgs regemente och deltog liksom sin bror i Pommerska kriget. Från striderna 1807 berättar en regements- och stridskamrat:

»Den 12 februari gjordes från Stralsund utfallet mot Frankens retranchement. Vid framrusandet häremot föllo bredvid von Braun på glacisen, nära kanten av graven, många soldater genomborrade av flera kulor; von Braun nedstötte då sin sabel i jorden, tog geväret från en av de stupade och störtade med de sina ned i graven för att intaga bröstvärnet. Här möttes de stormande av en förfärlig eld från krönet av retranchementet och måste efter flera fruktlöst förnyade försök och mycken manspillan skyndsamt med återstoden av truppen draga sig tillbaka.

Hunnen ett par hundra alnar från retranchementet erinrar sig von Braun att han är utan sabel. Ögonblickligen kastar han geväret, vänder om, springer ensam och obeväpnad för att återtaga sabeln; han blesseras härunder i axeln men snart tystnar elden och fienderna blickar nyfiket på den framåtilande, ensamme krigaren, som i detsamma uppnår glacisen, rycker till sig sabeln och saluterar den på krönet uppklättrade franska besättningen, som med ett hurra besvara den oförvägnes salut och sedan låter honom, utan att lossa ett enda skott, ostörd upphinna sin trupp.»

Svärdsorden

Efter att ytterligare några gånger ha utmärkt sig dekorerades Christian på slagfältet inför fronten med överstens egen svärdsorden. Han är den siste fänrik, som tilldelats denna utmärkelse. Senare lär denna ära ha blivit en källa till förargelse för Christian, när hans jämnåriga kamrater kunde visa upp både tapperhetsmedalj och svärdsorden. Christian fick aldrig någon tapperhetsmedalj, då en lägre utmärkelse inte kunde utdelas efter en högre.

Christian bodde hos sina föräldrar på Önnarp i Hössna till 1808, då han flyttade till Brängesås i Kölingared. Han gifte sig med Justina Militz. Hon var köpmansdotter och hade en poetiskt talang, som hon lämnade i arv till sin andre son Wilhelm.

Christian deltog i fälttåget i Norge 1808 och slutligen, på grund av sina blessyrer ridande, i 1813 och 1814 års fälttåg i Tyskland och Norge. 1827 befordrades han till överstelöjtnant och tog avsked.

Postkontor i Visby

Samma år blev han postinspektör i Visby och ägde och bebodde gården Lilla Vede strax söder om Visby, där familjen förde ett glatt och gästfritt hus. 16 år senare flyttade man till Karlshamn, där Christian blev postmästare 1843 och där han stannade till sin död 1863. Han beskrivs som en verklig hedersman och hans son Wilhelm skriver om honom till en god vän:

»Du kan aldrig tro, vad han förefaller mig ståtlig i sina rika silverlockar och dito skägg! Därtill är han så hjärtegod som en Guds ängel. Skada endast, att han icke super, utan är absolut nykterist. Dock unnar han mig att välva i mig så mycket jag någonsin behagar, och detta är ädelt av honom.»

Startade söndagsskola

Christian och Justina hade tre söner och fem döttrar. Äldsta dottern Amelie hade, liksom brodern Wilhelm, litterära talanger, men hennes ämnesval var rakt motsatt dennes. Hon kämpade i tal och skrift hängivet mot dryckenskapen och ägnade sig för övrigt åt andlig missionsverksamhet.

Hon ville predika, men då det på den tiden ej var tillåtet för en lekman och allra minst en kvinna att tala i kyrkan, uppträdde hon om söndagseftermiddagarna. Hon anses vara skapare av den första svenska söndagsskolan.

Den andre sonen var skalden Wilhelm, vars liv och verk är väl kända.

Den tredje sonen Teodor tjänstgjorde först en kort tid vid Gotlands Nationalbeväring, sedan vid Södra Skånes infanteriregementet ända till 1879, då han vid 60 års ålder fick majors avsked. Han var en aktiv person, som även hann med att avlägga lantmäteriexamen samt skeppsmätarexamen vid Kungl. Maj:ts flotta. Han var en framstående samlare av bl.a. gamla mynt och medeltida silverskedar. Från Teodor och hans hustru Julia Stenberg härstammar den yngre grenen av ätten.

Introduktion på Riddarhuset

Ointroducerad adel

När Joakim von Braun år 1690 adlades av Karl XI sökte han aldrig introduktion på Riddarhuset. Eftersom släkten bodde kvar i Pommern ansåg man inte att det var nödvändigt.

På Riddarhusets initiativ erbjöds under 1960-talet fyra gamla svenska adelsätter från de forna östersjöprovinserna att söka introduktion. Den dåvarande huvudmannen överste Georg von Braun lämnade i samråd med övriga släktingar in en ansökan om introduktion. Den beviljades 1967.

En sentida ättling

Torbjörn von Braun har en del exklusiva bilar.

Från Pommern <klicka> se även	Ätten von Braun härstammar från Pommern, där den förste till namnet kände, Paul Braun, föddes 1397.Han hade en hög post hos hertig Bogislav X av Pommern. Under den tyska tiden var ättens medlemmar oftast köpmän och många blev åldermän i klädeshandlar‑ och bryggarskråna, därtill rådsherrar och borgmästare i Anklam och Stralsund. Ätten erhöll 1588 av kejsar Rudolf II bekräftelse på sitt urgamla adelskap med bibehållande av det gamla vapnet. Adelsbrevet, som uttryckligen påpekar uradelskapet, lär ha förstörts på 1800‑talet av den andre fideikommissarien till Pustow i ett anfall av ursinne över att brevet som sådant formellt berövade honom uradelskapet, som ansågs som mycket förnämare. Avskriften av brevet finns dock i behåll.
Öppnar postlinje	I och med Westfaliska freden 1648 blev Pommern svenskt och många släktmedlemmar gick i svenska kronans tjänst både som ämbetsmän och militärer. År 1690 belönades Joakim Christoph von Braun av Karl XI med svenskt adelskap för trogen tjänst hos svenska kronan. Han hade verksamt bidragit till upprättandet av en reguljär postförbindelse mellan Ystad och Stralsund och i förlängningen även Hamburg. Han var gift med Hedvig von Qvatz. En kista, vackert bemålad med deras initialer och respektive vapen, står utställd i Göteborgs museum. Även på Nordiska museet finns en kista med det von Braunska vapnet, då en Maria von Braun 1706 gifte sig med en kapten Sodenstierna.
Till Västergötland	Släkten levde kvar i Pommern och den förste som varaktigt bosatte sig i Sverige var Josef Henrik Ludwig von Braun (1740—1805), som var gift med Hedwig von Staffeldt. Ludwig flyttade omkring 1760 till Sverige, där han tjänstgjorde vid Älvsborgs regemente. Från 1777 bebodde han kaptensbostället Sjögården i Södra Ving tills han 1788 inköpte säteriet Önnarp i Hössna, där han bodde till sin död 1805. Ludwig och hans hustru ligger begravda vid Hössna kyrka. Hedwig bodde kvar på Önnarp tills det såldes, och flyttade sedan via Stockared till det vackra ryttmästarbostället Ingared vid Lönnern i Kölingared, som då arrenderades av hennes yngste son majoren Detlow Baltzar Joakim von Braun.
Typiska förnamn	Lägg märke till förnamnen. Från 1500-talet var Baltzar och Joakim de vanligaste namnen i släkten och under 1700‑talet tillkom Detlow. Bland flicknamnen var Ilsabe mycket vanligt under 1500‑ och 1600‑talen men blev omodernt under de två följande århundradena. I vår tid har några få haft modet att döpa sina flickebarn till Ilsabe igen. Detlow, som liksom sin far och sina bröder hade deltagit i Sveriges sista krig, ägnade sig efter sitt avsked från militärtjänsten åt jordbruk. 1825 köpte han gården Skeppsholmen i Liared, där hans mor Hedwig också bodde under sina sista år. Hon dog 1830. Hon var skalden Wilhelm von Brauns högt älskade farmor, som under sex år av hans tidiga barndom tog hand om honom och hans uppfostran tills det var dags att skicka honom till skolgång i Borås.
Fideikommissarien	Detlow von Braun flyttade på 1830‑talet tillbaka till Tyskland, där han tillträdde det nyinstiftade fideikommisset Pustow i Vorpommem. Fideikommisset hade upprättats av Philippina von Braun, kusin till ovan nämnde Ludwig. Hon hade ärvt stora jordagods av sin bror Philip. Philippina utsåg alltså sin kusin Ludwigs yngste son Detlow till den förste fideikommissarien. Detta skapade en viss förvåning och kanske förstämning hos Detlows äldre bröder Carl Henrik och Christian (skaldens far). Wilhelm skrev vid ett tillfälle i en gratulationsdikt till sin avhållna faster Wilhelmina på Björnegården bl. a.: Måtte Herrans englar taga Tyska pojken till sig opp Och Marie Charlotte den svaga Ej få krönt sitt starka hopp. Måtte lyckan styra leden Rakt på Björnegårdens port Och den gamla sura veden Blifva torr och brinna fort! »Tyska arfwet», som har spökat Snart i fulla femti år Må del komma till oss, ökadt, När ur Detloffs klor det går! Den Marie Charlotte som Wilhelm talar om är Detlows hustru, född von Wahrenberg. Paret skänkte ett magnifikt antependium i röd sammet med Detlows och Marie Charlottes initialer broderade i guld till Hössna kyrka. Detlow fick en efterlängtad son och två döttrar. Sonen Ludwig Karl Joakim Filip blev den andre fideikommissarien, men han fick själv ingen son och därmed gick Pustow över till den äldsta ättegrenen och hans kusin Gustafs son Joseph Filip. År 1930 upplöstes dock fideikommisset och en ekonomisk överenskommelse gjordes mellan Joseph och den närmast berättigade ättemedlemmen Rudolf von Braun.
Tapperhet	Detlows äldste bror Carl Bernhard Henrik deltog som officer vid Bohusläns regemente både i Pommerska kriget 1806‑07 och vid norska gränsen 1808. Vid det senare tillfället blev han mycket svårt sårad. Kompanichefen skrev i sin rapport: »Således nämner jag först löjtnanten vid Bohusläns jägare Carl Henr. v Braun, vars namn redan är en borgen för tapperhet och som flera gånger under detta fälttåg visat mycken skicklighet. Vi hava honom att tacka för den metallkanon, som kommit i våra händer, men glädjen däröver har blivit förbittrad genom den svåra blessyr han erhållit mitt igenom underlivet. Den blesserade bortfördes av fienden, men den fientlige generalen tillsände honom sin egen läkare, som skötte honom tills han blev återställd». Den danske generalens stora tillmötesgående kan förklaras av att hans namn var von Staffeldt och att han var Carl Henriks morbror. Carl Henrik kunde under två år endast förflytta sig med hjälp av kryckor och riktigt återställd blev han aldrig. Han tog majors avsked 1812, köpte Björnegården nära Lidköping samma år och gifte sig med friherrinnan Wilhelmina Wennerstedt från Skogaholm i Närke. Skogaholms corps de logi är nu flyttat till Skansen. Wilhelmina skötte sitt hushåll väl, om ock med utpräglad sparsamhet till vardags, men när det var fest slogs det på stort. »Hon var prydlig och förnäm i sitt uppträdande och noga med sin klädsel, även då hon, såsom emellanåt hände, tog emot besök i sin mjölkkammare.»
Kusinen Hilma	Björnegården var ett gästfritt hem, som bl.a. Wilhelm von Braun ofta och gärna besökte. I huset fanns två söner och två döttrar, som nådde vuxen ålder. Den yngsta dottern Ebba var kusinen Wilhelms stora kärlek. Hon dog dock redan vid 25 års ålder 1845, men Wilhelm slutade aldrig att sörja och besjunga sin »Hilma». Ebbas äldste bror Gustaf Henrik Filip ägde och bebodde Rydaholm i Västergötland. Han var riksdagsman i första kammaren en period, ledamot av Lantbruksakademien, hedersledamot av Skaraborgs läns hushållningssällskap osv. Han var gift med sin kusin Hedvig von Braun från Pustow. Deras son Joseph blev den siste fideikommissarien till Pustow. Gustafs yngre bror Carl Vilhelm Baltzar inköpte gården Karlberg, som gränsade till Björnegården. Bägge bröderna började som militärer, men tog avsked som kaptener för att sköta sina egendomar. Carl gifte sig med Adamina Karlström, som dog vid 36 års ålder. Paret ligger, liksom Carls föräldrar, Carl Henrik och Wilhelmina från Björnegården, begravda vid Råda kyrka. Carl von Braun är farfarsfar till de äldsta nu levande medlemmarna av den äldre grenen.
Wilhelms familj	Carl Henriks yngre bror Christian Benjamin blev officer vid Älvsborgs regemente och deltog liksom sin bror i Pommerska kriget. Från striderna 1807 berättar en regements- och stridskamrat: »Den 12 februari gjordes från Stralsund utfallet mot Frankens retranchement. Vid framrusandet häremot föllo bredvid von Braun på glacisen, nära kanten av graven, många soldater genomborrade av flera kulor; von Braun nedstötte då sin sabel i jorden, tog geväret från en av de stupade och störtade med de sina ned i graven för att intaga bröstvärnet. Här möttes de stormande av en förfärlig eld från krönet av retranchementet och måste efter flera fruktlöst förnyade försök och mycken manspillan skyndsamt med återstoden av truppen draga sig tillbaka. Hunnen ett par hundra alnar från retranchementet erinrar sig von Braun att han är utan sabel. Ögonblickligen kastar han geväret, vänder om, springer ensam och obeväpnad för att återtaga sabeln; han blesseras härunder i axeln men snart tystnar elden och fienderna blickar nyfiket på den framåtilande, ensamme krigaren, som i detsamma uppnår glacisen, rycker till sig sabeln och saluterar den på krönet uppklättrade franska besättningen, som med ett hurra besvara den oförvägnes salut och sedan låter honom, utan att lossa ett enda skott, ostörd upphinna sin trupp.»
Svärdsorden	Efter att ytterligare några gånger ha utmärkt sig dekorerades Christian på slagfältet inför fronten med överstens egen svärdsorden. Han är den siste fänrik, som tilldelats denna utmärkelse. Senare lär denna ära ha blivit en källa till förargelse för Christian, när hans jämnåriga kamrater kunde visa upp både tapperhetsmedalj och svärdsorden. Christian fick aldrig någon tapperhetsmedalj, då en lägre utmärkelse inte kunde utdelas efter en högre. Christian bodde hos sina föräldrar på Önnarp i Hössna till 1808, då han flyttade till Brängesås i Kölingared. Han gifte sig med Justina Militz. Hon var köpmansdotter och hade en poetiskt talang, som hon lämnade i arv till sin andre son Wilhelm. Christian deltog i fälttåget i Norge 1808 och slutligen, på grund av sina blessyrer ridande, i 1813 och 1814 års fälttåg i Tyskland och Norge. 1827 befordrades han till överstelöjtnant och tog avsked.
Postkontor i Visby	Samma år blev han postinspektör i Visby och ägde och bebodde gården Lilla Vede strax söder om Visby, där familjen förde ett glatt och gästfritt hus. 16 år senare flyttade man till Karlshamn, där Christian blev postmästare 1843 och där han stannade till sin död 1863. Han beskrivs som en verklig hedersman och hans son Wilhelm skriver om honom till en god vän: »Du kan aldrig tro, vad han förefaller mig ståtlig i sina rika silverlockar och dito skägg! Därtill är han så hjärtegod som en Guds ängel. Skada endast, att han icke super, utan är absolut nykterist. Dock unnar han mig att välva i mig så mycket jag någonsin behagar, och detta är ädelt av honom.»
Startade söndagsskola	Christian och Justina hade tre söner och fem döttrar. Äldsta dottern Amelie hade, liksom brodern Wilhelm, litterära talanger, men hennes ämnesval var rakt motsatt dennes. Hon kämpade i tal och skrift hängivet mot dryckenskapen och ägnade sig för övrigt åt andlig missionsverksamhet. Hon ville predika, men då det på den tiden ej var tillåtet för en lekman och allra minst en kvinna att tala i kyrkan, uppträdde hon om söndagseftermiddagarna. Hon anses vara skapare av den första svenska söndagsskolan. Den andre sonen var skalden Wilhelm, vars liv och verk är väl kända. Den tredje sonen Teodor tjänstgjorde först en kort tid vid Gotlands Nationalbeväring, sedan vid Södra Skånes infanteriregementet ända till 1879, då han vid 60 års ålder fick majors avsked. Han var en aktiv person, som även hann med att avlägga lantmäteriexamen samt skeppsmätarexamen vid Kungl. Maj:ts flotta. Han var en framstående samlare av bl.a. gamla mynt och medeltida silverskedar. Från Teodor och hans hustru Julia Stenberg härstammar den yngre grenen av ätten.
Introduktion på Riddarhuset Ointroducerad adel	När Joakim von Braun år 1690 adlades av Karl XI sökte han aldrig introduktion på Riddarhuset. Eftersom släkten bodde kvar i Pommern ansåg man inte att det var nödvändigt. På Riddarhusets initiativ erbjöds under 1960-talet fyra gamla svenska adelsätter från de forna östersjöprovinserna att söka introduktion. Den dåvarande huvudmannen överste Georg von Braun lämnade i samråd med övriga släktingar in en ansökan om introduktion. Den beviljades 1967.
En sentida ättling	Torbjörn von Braun har en del exklusiva bilar.