Författaren

Kronologi

Bibliografi

Släkten

Författaren Wilhelm von Braun

Av Lennart Wasling
 

Född i Kölingared

Wilhelm von Braun föddes den 8 november 1813 på Brängesås gård i Kölingared i nuvarande Ulricehamns kommun. Fadern var då löjtnant vid Älvsborgs regemente. Familjen förväntade sig att även Wilhelm skulle välja den militära banan och han blev också officer 1834.

Hans håg låg knappast åt det militära och han tog avsked från krigstjänsten 1846. Han hade även tjänst som e. o. kanslist i Bondeståndet. Han försörjde sig dock som poet och litteratör. Ett tämligen osunt leverne, och kanske en olycklig kärlek, bidrog till att han avled redan 1860. Han är begravd i Uddevalla.

 
»Få vittra författare hafva hos oss inom en jemförelsevis kort tid vunnit en sådan allmän och stadgad popularitet, som Wilhelm von Braun. Blotta budskapet om ett nytt häfte af hans dikter har mottagits med bifallsrop. Under det romanlitteraturen eljest undanträngt allt mer den rimmade poesin, har Brauns skaldskap utgjort ett lysande undantag och vissa romanfabriksfirmor hafva nästan tvungits ställa in betalningarna för konkurrensen med denne vismakare.»
 

Så beundrande skrev O P Sturzen-Becker (pseud. Orvar Odd) i sin bok Grupper och personnager 1861.

Humorist och gycklare

Som poet är Braun främst humorist, fastän hans skämt ibland är buttert och lätt slår över i satir. Genom sitt intresse för frivol erotik blev han genast läst i kretsar, där man annars inte befattade sig med poesi.

Hans »upproriskhet» tog sig uttryck i grovt gyckel med kungar, generaler och andra liberalismens strykpojkar. I grunden anses han dock inte ha haft några egna politiska eller sociala intressen.

Debut i Aftonbladet

Braun började sin litterära bana genom att skriva dagsvers, under pseudonymen Brn, i Aftonbladet. Tidningen ägdes då av Lars Johan Hierta. Denne hjälpte honom också, att 1837 ge ut sin första diktsamling. Därefter publicerades ytterligare tre under åren 1838– 41.

Syftet med sin diktning beskriver han kanske bäst i ett brev till Hierta:

Jag skriver icke för rock och spis,
ej heller för De Adertons stora pris:
jag skriver bara för – det är roligt.
 

Tio poetiska kalendrar

Fram till sin död 1860 utgav han, förutom en mängd mindre arbeten, tio s. k. Poetiska kalendrar: Calle, Carolina, Bror, Knut, Den Namnlöse, Herr Börje, Sju Sofvare, Farbror Mårten, Z och Borup. Dessa kalendrar innehöll både dikter och berättelser. Han var en mycket populär författare och efter hans död utgavs Samlade arbeten i flera upplagor ända fram till 1920-talets slut.

Katekes för flickor

Om Brauns mera frivola diktning kan man ta del i skrifter, som riktar sig direkt till damerna. Så här kan ett avsnitt ur hans »Catheches för flickor» se ut:


DET TREDJE BUDET:
Tänk på att du helgar hvilosängen.
Hvad är det?
Smyg flicka blygsam mellan lakan,
Med dina blottade behag,
Knyt till din mössa under hakan
Och om din säng gardinen drag;
Låt hjertat suckande sig gjuta
i Bön, till den, som skapat dig,
Låt sömnen dina ögon sluta
Och dröm om kärleken och mig.
 

Den publicerades aldrig under hans levnad.

»Den där som damerna aldrig läst»

»Fruntimrena läser mig gärna i hemlighet, men högt kunna de icke skänka mig bifall» skriver han bekymrat i ett brev. Det är dock känt att han i fruntimrens sällskap var en artig kavaljer, och att han där aldrig uttryckte sig plumpt eller grovt. Han blev »den där, som damerna aldrig läst.»

Skabrösa dikter

Även om inte alla hans dikter var av det skabrösa slaget – en del är både djupa och allvarliga – så är det ändå den sidan av vår författare som blev mest uppmärksammad och gjorde honom så populär. Ytterligare en av det typiska slaget – idag kanske inte alltför »equivoq»?:
 

ETT ÖNSKVÄRT FÖRHÅLLANDE.
»Hur kommer sig att blott de gifta få –
Säg, söta mamma! – gossar, flickor små?»
Ack, tyst mitt barn, det kan du ej förstå! –
Men guvernanten, hvilken hört derpå,
Brast ut: »Gud gifve att det vore så!
Det vore ingen nöd att lefva då!»
(Ur Farbror Mårten, 1856)
 

Kungahyllningar

Han raljerade också med överheten. Kungahuset med Carl XIV Johan, stod inte så högt i kurs bland liberalerna och kunde ibland vara målet för den elaka pennan. Vi bör också komma ihåg att vid denna tid var det känsligt att skriva elakt om överheten. Indragningar av tidningar (Aftonbladet den mest kända!) och rättegångar med tryckfrihetsmål var vanligt förekommande. Naturligtvis gjorde han sig också omöjlig bland sina officerskollegor genom denna diktning. Som avslutning ett par kungapoem:
 

CARL XII

»Hvad tycker ni om Narvas raske hjälte?»
En munter fru jag frågte. – »Hvad befalls?
Den karl'n? ... Ej stort! Han kunde – »spänna bälte»,
Förstod dock ej att – »lossa gördlar» alls ...
(Ur Herr Börje, 1851)
 

HÖGMÅLSFRÅGA

Men hvarför skrifver sig en kung för WI,
Då en han är? Hur det förstå?
Min vän, det finns ju intet hinder i
Att han kan vara dum som två.
(Ur Den Namnlöse, 1849)

En plats i litteraturhistorien

Wilhelm von Braun vann en ganska bred publik, men den akademiska kritiken reagerade mot tonen i hans dikter. Han hade en mera profan, mindre översteprästerlig syn på poesin, än romantikens stora skalder – med Esaias Tegnér i spetsen – vilka annars behärskade tiden. Men visst kan han göra anspråk på en plats i vår litteraturhistoria – denne son av Kölingared.

Svårt med ekonomin

Som många andra konstnärer hade han, trots att han vissa perioder erhöll höga arvoden, svårt med ekonomin. Det berättas, att han en gång låg efter med hyran. Värden var emellertid inte omöjlig: – Kan du på rak arm besvara fyra frågor, så får du stanna kvar här tills vidare. Frågorna löd: Vem älskar Gud? Vem älskar satan? Vem älskar världen? Vem älskar jag? Braun svarade kvickt:

Gud älskar den som haver dygden kär,
och satan den som trivs i syndens yra
Och världen den som rik och mäktig är.
Ni skulle älskat mig om jag betalt min hyra.
 

Också en allvarlig sida

Hos de flesta humorister brukar det också finnas en allvarlig sida i författarskapet. Så ock hos Wilhelm von Braun. En av hans mera kända dikter representerar denna sida hos honom, och heter Mitt konterfej.

Här de första och sista stroferna ur denna dikt:

Det var för rasande lustigt! Nej!
Skall detta vara mitt konterfej?
Är denne »gubbe», så tjock i synen,
Och med de rynkade ögonbrynen,
Min egen älskade, såte vän,
Den sig så kallande Brn
Den der poeten, som jemt vill bråka
Att komma fram med det »equivoqua»?
Den der, som damerna aldrig läst,
Och som af dem blir tillbörligt snäst?
Men jag skall skämta, är det ej så?
Det vill förläggarn. Nå hopp! låt gå!
Det är bra roligt att vara rolig,
När man med saknaden är förtrolig!
Men, lika godt! Man har blifvit van,
Att tro mig vara en lustig f-n.
Hopp därför pajas! Det går väl öfver:
I grafven gyckla du ej behöfver.
Hur lycklig den, som är lyckligt död!
Jag måste skratta för att få bröd. . .
Om folk blott visste, hur glädjen brister
För de så kallade humorister,
De skulle tacka sin Gud för det
han utan humor dem födas lät.
Som benen ligga i helgonskrinet,
Det ligger sorg i det ystra grinet;
Dock, hvad bryr verlden sig om det der,
Om humoristen blott »rolig» är!
Men ha'n I skådat hans skrifdon, dårar?
En törntagg pennan, och bläcket – tårar.
...
Och nu, min gunstliga allmänhet,
Du bilden sett af en glad poet,
Som sig nu mera åt litet gläder,
Af mycket litet – blott fyra bräder.
(Ur Carolina, 1844)

 


 
Wilhelm von Brauns startsida