Av Lennart Wasling
Född i Kölingared |
Wilhelm von Braun föddes den 8 november 1813 på Brängesås gård i Kölingared i nuvarande Ulricehamns kommun. Fadern var då löjtnant vid Älvsborgs regemente. Familjen förväntade sig att även Wilhelm skulle välja den militära banan och han blev också officer 1834. Hans håg låg knappast åt det militära och han tog avsked från krigstjänsten 1846. Han hade även tjänst som e. o. kanslist i Bondeståndet. Han försörjde sig dock som poet och litteratör. Ett tämligen osunt leverne, och kanske en olycklig kärlek, bidrog till att han avled redan 1860. Han är begravd i Uddevalla. Så beundrande skrev O P Sturzen-Becker (pseud. Orvar Odd) i sin bok Grupper och personnager 1861. |
Humorist och gycklare |
Som poet är Braun främst humorist, fastän hans skämt ibland är buttert och lätt slår över i satir. Genom sitt intresse för frivol erotik blev han genast läst i kretsar, där man annars inte befattade sig med poesi. Hans »upproriskhet» tog sig uttryck i grovt gyckel med kungar, generaler och andra liberalismens strykpojkar. I grunden anses han dock inte ha haft några egna politiska eller sociala intressen. |
Debut i Aftonbladet |
Braun började sin litterära bana genom att skriva dagsvers, under pseudonymen Brn, i Aftonbladet. Tidningen ägdes då av Lars Johan Hierta. Denne hjälpte honom också, att 1837 ge ut sin första diktsamling. Därefter publicerades ytterligare tre under åren 1838– 41. Syftet med sin diktning beskriver han kanske bäst i ett brev till Hierta: Jag skriver icke för rock och spis, |
Tio poetiska kalendrar |
Fram till sin död 1860 utgav han, förutom en mängd mindre arbeten, tio s. k. Poetiska kalendrar: Calle, Carolina, Bror, Knut, Den Namnlöse, Herr Börje, Sju Sofvare, Farbror Mårten, Z och Borup. Dessa kalendrar innehöll både dikter och berättelser. Han var en mycket populär författare och efter hans död utgavs Samlade arbeten i flera upplagor ända fram till 1920-talets slut. |
Katekes för flickor |
Om Brauns mera frivola diktning kan man ta del i skrifter, som riktar sig direkt till damerna. Så här kan ett avsnitt ur hans »Catheches för flickor» se ut: Den publicerades aldrig under hans levnad. |
»Den där som damerna aldrig läst» |
»Fruntimrena läser mig gärna i hemlighet, men högt kunna de icke skänka mig bifall» skriver han bekymrat i ett brev. Det är dock känt att han i fruntimrens sällskap var en artig kavaljer, och att han där aldrig uttryckte sig plumpt eller grovt. Han blev »den där, som damerna aldrig läst.» |
Skabrösa dikter |
Även om inte alla hans dikter var av det skabrösa slaget – en del är
både djupa och allvarliga – så är det ändå den sidan av vår författare som
blev mest uppmärksammad och gjorde honom så populär. Ytterligare en av det
typiska slaget – idag kanske inte alltför »equivoq»?: ETT ÖNSKVÄRT FÖRHÅLLANDE. |
Kungahyllningar |
Han raljerade också med överheten. Kungahuset med Carl XIV Johan, stod
inte så högt i kurs bland liberalerna och kunde ibland vara målet för den
elaka pennan. Vi bör också komma ihåg att vid denna tid var det känsligt
att skriva elakt om överheten. Indragningar av tidningar (Aftonbladet den
mest kända!) och rättegångar med tryckfrihetsmål var vanligt förekommande.
Naturligtvis gjorde han sig också omöjlig bland sina officerskollegor
genom denna diktning. Som avslutning ett par kungapoem: CARL XII »Hvad tycker ni om Narvas raske hjälte?» HÖGMÅLSFRÅGA Men hvarför skrifver sig en kung för WI, |
En plats i litteraturhistorien |
Wilhelm von Braun vann en ganska bred publik, men den akademiska kritiken reagerade mot tonen i hans dikter. Han hade en mera profan, mindre översteprästerlig syn på poesin, än romantikens stora skalder – med Esaias Tegnér i spetsen – vilka annars behärskade tiden. Men visst kan han göra anspråk på en plats i vår litteraturhistoria – denne son av Kölingared. |
Svårt med ekonomin |
Som många andra konstnärer hade han, trots att han vissa perioder erhöll höga arvoden, svårt med ekonomin. Det berättas, att han en gång låg efter med hyran. Värden var emellertid inte omöjlig: – Kan du på rak arm besvara fyra frågor, så får du stanna kvar här tills vidare. Frågorna löd: Vem älskar Gud? Vem älskar satan? Vem älskar världen? Vem älskar jag? Braun svarade kvickt: Gud älskar den som haver dygden kär, |
Också en allvarlig sida |
Hos de flesta humorister brukar det också finnas en allvarlig sida i författarskapet. Så ock hos Wilhelm von Braun. En av hans mera kända dikter representerar denna sida hos honom, och heter Mitt konterfej. Här de första och sista stroferna ur denna dikt: Det var för rasande lustigt! Nej! |